Livet med Londi

Hösten och vintern 2013-2014 var en svår tid för Londi och för mig också. Hon gick igenom en operation av en analsäck och den operationen måste sedan göras om, hon fick en svår hosta som hon höll på att kvävas av, hon fick inflammation i bukspottkörteln. Tre gånger låg hon inne på sjukhus med dropp och vi var båda skuggor av oss själva i månader. Hade vi inte haft mina eller våra vänner här vet jag inte hur det hade gått.

Sedan kom våren 2014 och Londi mådde bra, gick på dietfoder, men mådde bra. Och så har det egentligen fortsatt med undantag för något mindre intermezzo. Tills nu. Idag var vi på kontroll hos doktor Vnuk för det här med analsäckarna. Undersökningen var mycket obehaglig och skrämmande för Londi. Jag hörde det rossla djupt inne i henne och hon försökte kasta sig ner från bordet. Ja, och Vnuk upptäckte en knöl. Han gav mig tre alternativ att välja mellan: att göra en biopsi, att operera direkt eller att vänta. Sedan sa han att eftersom knölen sitter illa till är risken att en biopsi inte ger något klart resultat ganska stor. Och att vänta kan betyda att knölen växer så att det blir för sent med en operation. Så jag valde det enda som verkade rimligt. Nästa steg blev då ett antal förberedande undersökningar för att se om hon klarar en operation. Upp med henne på bordet igen och så blev det rakning av en bit av frambenet och blodprov. Londi stod stel och spänd däruppe, men det gick rätt fort och gjorde väl inte särskilt ont. När hon kom ner på golvet igen försökte hon störta iväg mot dörren, men jag var ju tvungen att hålla kvar henne. Jag fick ett papper handen och vi blev skickade till röntgen, som finns i en annan byggnad. Ute i det gröna glömde Londi allt och luktade noga på marken och under buskarna. Jag stod bredvid henne och vilade själen och lät bli att tänka något alls utom på hur vi skulle ta oss till röntgen. Efter lite velande var vi framme och gick in genom porten. Där inne var det fullt av hundar, katter och människor, ja, en kanin och ett marsvin var också där. Det var säkert tjugo före oss. Jag hittade i alla fall en sittplats för mig och en liggplats på golvet för Londi. Människorna såg tålmodiga ut, de pratade inte mycket, någon grät och någon gäspade, en hund skällde till. Från ett annat rum hördes ett klagande ylande. Jag kliade Londi som ganska snart fann sig till rätta och slutade att flåsa så där upprört. Jag skickade lite meddelanden hit och dit med min mobil och fick en rad svar. Jag kliade Londi, läste och skrev och glodde ut i luften eller på en ung kille som hela tiden bar sin stora hund fram och tillbaka. Timmarna gick men så blev det vår tur. Jag fick på mig en skyddsrock, Londi lyftes upp på ett bord och trycktes med milt våld ner i sidläge – hon hade något emot det. Så togs de tre bilderna och Londi fick komma ner på golvet. Vi skickades ut i väntrummet, men ganska snart blev vi inropade igen och jag fick veta att allt var i sin ordning bortsett ifrån någon småsak. Jag betalade och så gick vi ut. Londi nosade lite här och där i gräset och jag hittade en valnöt som jag knäckte med tänderna och åt upp. Och så var vi i väntrummet till kirurgmottagningen igen. Nu var vi helt ensamma.

Vi väntade en obestämd tid. Jag kände att jag visste mindre och mindre om tidens gång utom att förmiddagen nog var bakom oss. Så kom Vnuk ut genom en dörr och talade om blodprovsresultatet, som var acceptabelt men alltså inte helt bra. Något med levern var inte inte riktigt som det skulle, men inget allvarligt heller, så inte det heller talade emot en operation. Jag lyssnade som på ett avlägset ljud och nickade. ”Det är bäst att ni går till invärtesmedicinen direkt, så att ni åtminstone bestämmer en tid för hjärtavlyssning, ekg och annat”, tyckte han. ”Det gör vi”, sa jag och så betalade jag. Ut genom dörren igen. Londi verkade sorglösare nu och tog gott om tid på sig när hon nosade av buskarna längs vägen till vår nästa anhalt, som är en mycket bekant plats för oss. Det var här Londi låg inlagd flera gånger den där hemska hösten. Jag kände mig både märkligt hemma och sorgsen, när vi kom in där. Londi däremot verkade oberörd eller hon sysslade med annat – lukter. Det satt en del folk utmed väggarna och det låg några hundar på golvet, men jag gick fram till disken med mina papper i handen för jag ville ju bara boka en tid. Strax kom en man, en veterinär, ut genom glasdörren. Vi kände igen varandra. Jag mindes inte hans namn, men jag visste att det var han som flera gånger suttit en stund med mig när Londi fick dropp, efter att hon hade varit inlagd och hon skulle återanpassas till livet utanför sjukhuset. Vi log lite mot varandra och jag gav honom pappren. Han undrade om jag ville att Londi skulle undersökas direkt. ”Nej tack, det räcker för idag”, sa jag. Och han skrev in mig eller oss på klockan nio imorgon. ”Vill ni ha allt gjort på en gång?” undrade han. ”Om det går…” sa jag lite svävande. Vi log lite igen innan Londi och jag gled ut genom den öppna dörren. Ute lyste solen starkt och luften var varm. Vi gick liksom utan mål eller kanske hade Londi något luktmål, som jag inte uppfattade. Jag kände den lätta vinden och såg löven på de höga popplarna vrida på sig…