Morgon. Veterinärsbeskedet från igår har vridit mitt liv i ett nytt läge. Nej, jag är inte förtvivlad, jag har bara fått jämnvikten rubbad. Vi har en rad undersökningar framför oss, Londi och jag, och sannolikt – och det ska vi då vara ”glada” för – en operation. Jag har ännu lukterna från kliniken i minnet eller näsan. Londi vet jag inte vad hon tänker, men hon var som vanligt under morgonrundan och vi var länge under valnötsträden. Jag är glad att vi får skjuts till sjukhuset idag, snart – minns vad jag sa om vänner igår! Och jag ändrar ingenting i mina planer eller mitt sätt att leva. Jag går inte bara till arbetet som vanligt eller sköter mina sidoarbeten, nej, också nöjena får breda ut sig. Ikväll går jag på Esterházy-filmen, på torsdag ska jag lyssna på Clemens Meyer, på onsdag – nej, ingen ordning här – blir det nog Krivi put, ja, och på fredag rakijafest hos Paolo. Fast jag tänker bara stanna en timme för sedan åker jag till Sarajevo. Ja, förundersökningarna ligger före resan och vid återkomsten blir det – ”hoppas” jag – operation. Allt ligger ovanpå allt – undersökningar, väntan, arbete, nöjen, oro – och jag tror det är bäst så. Jag rusar framåt i trångt utrymme och fyller det med fler och fler saker. Detta är en överlevnadsstrategi, en helt ostrategisk sådan. Och vad Londi tycker vet jag inte, men hon verkar lugn och hon litar på mig också när jag är förvildad och jag kan lägga min hand i elden på att hon gör rätt i det.
igår utanför sjukhuset