Vad som kan hända med en text av Péter Esterházy

(Festival svjetske književnosti – Världslitteraturfestival.)Kino Europa, velika dvorana: Péter Esterházy-filmkväll. Ja, detta var igår kväll. En underlig upplevelse. Jag hade lite praktiskt tänkt att eftersom jag ändå ska skriva om en bok av Esterházy, så kunde väl en sådan filmkväll passa bra. Så jag stämde möte med Christine och sprang sedan tillfälligtvis på Predi i entréhallen. Vi gick in som trio. Men först blev det ingen film. Ett trevande långrandigt samtal utspann sig först under en dryg halvtimme på scenen mellan regissören, frågeställaren och tolken – ungerska och kroatiska. En man i raden framför oss somnade på ett övertydligt sätt. Han halvlåg lite åbäkigt på snedden framför Christine. Hon pekade med ett glatt fniss ut honom för mig. Och så började filmen som heter Érzékek iskolája på ungerska och Škola čula på kroatiska och School of Senses på engelska och som så vitt jag kunnat rekonsturera bygger på Esterházys roman Csokonai Lili: Tizenhét hattyúk. Nej, jag vet inte vad titeln betyder, jag vet bara att kvinnan i filmen hette Lili. Och vad handlade den om? Erotik. En kärlek som spårar ur till en grotesk. Ett sorgligt människoöde. En kvinna som förlorar båda/e benen och förståndet. Filmen blev ganska lång och Predi gäspade hörbart oftare och oftare. Jag frågade Christine om hon kanske ville gå, men hon sa att, nä lite till. Och jag tänkte att jag skulle kunna se hela lika väl som att jag skulle kunna gå när som helst. Jag tyckte envist att många av filmens delar var bra och tveklöst vackra. Och Lili var underskön. Filmen rullade över mig och jag visste inte alltid vad den sa, men jag kände instinktivt att den gav näring åt min egen eviga film – eller historia. Ni har säkert också en sådan film, en sådan historia. Då och då kände jag igen mig själv i särskilt galna eller beklämmande passager och jag gjorde mitt bästa för att dölja detta för de andra i salongen. Så tog en annan röst i mig vid och jag tänkte att det inte går att göra filmer av Esterházys romaner eller snarare att man kan göra vilken film som helst med en Esterházyroman som utgångspunkt. Han sjunker liksom väldigt lätt under medvetandeytan, lite som när man håller huvudet under vattnet en aning för länge i ett badkar och samtidigt stryker med handen längs väggarna. Ja och om ni tittar på bilderna här: Bekymra er inte om att den engelska översättningen ser besynnerlig ut. Läs den kroatiska. Eller lyssna på ungerskan…szeretet, för det handlar ju om kärlek. På villovägar. Och kärlek på villovägar är ju också kärlek.