Kategori: Berättelser ur livet

Jag har mina ritualer eller ska jag säga vanor helt enkelt? Varje gång jag är i Trieste går jag någon gång in i San Spiridone, den serbisk-ortodoxa kyrkan vid Canal Grande. Så också denna gång. Ofta när jag kommer dit är kyrkan ganska tom och inget särskilt pågår – jag låter rummet med sitt mörker och ljus och sina dofter tala till mig. Men denna gång steg jag rakt in i ett bröllop. Bruden och brudgummen hade sagoaktiga guldkronor på huvudena och de och prästen vandrade runt i en trång cirkel i kyrkans mitt till prästens sång – ortodoxa präster kan visst alltid sjunga. Familjen, vännerna stod runt om och betraktade skeendet. Vid en viss punkt i riten – det var strax innan jag gled ut igen – fick de unga tu lämna ifrån sig sina gyllene kronor och lägga dem på en liten kudde. Jag funderade lite på vad detta med kronorna kunde betyda…

Väl ute gick jag över till andra sidan Canal Grande och satte mig vid ett kafébord och lät blicken vila på kyrkan där den tung och kompakt badade i solljuset.

Augustis sista dagar reser en kam av hetta och sol. Jag går på stadens gator, torkar svetten ur pannan, planerar för höstterminen. I parken hemmavid ligger valnötterna på småvägarna och när jag knäcker dem med sandalen eller tänderna öppnar sig nötterna så där vita som de gör den allra första tiden och de smakar mer frukt än nöt. Vännerna väller in från fjärran platser och sommarens speciella tomrum fylls och finns inte mer. Det är de bästa dagarna.

Och i förrgår såg jag från en gummibåt denna solnedgång över Isonzos delta.

Sedan några månader har jag en fungerande tv här. Den enda orsaken till att jag ville få igång den var att jag tänkte att det kunde vara bra för min kroatiska – och det är det. Fast jag tittar ganska sällan, mest är det på morgnarna till morgongympan. Den brukar ta ungefär sju minuter, men det händer att jag fastnar en stund till om det visas något som intresserar mig. Så var det imorse. Jag kom in mitt i ett program om migration och flykt till olika europeiska länder. När vi kom till Belgien slutade jag göra annat och satte mig på soffan. Huvudpersonen var en pojke eller ung man – jag fick så småningom veta att han var 18 år – från Rwanda. Han log in i bilden och talade omväxlande franska och flamländska, mest flamländska. Jag tänkte på Rudolf, nej inte bara för att han bor i Afrika och för att det har gått år sedan vi sågs i verkligheten, det också kanske, men mest för hur han log. Den unge rwandiern – jag missade hans namn, så jag kallar honom Kevin, för så heter hans bror, så det är ett möjligt namn – berättade om sin familjs öde, om faderns död, om många andra döda i familjen, om tillvaron i Belgien med modern och brodern, om hopp och sorg.

Den längre sekvensen i avsnittet om Kevin bestod av en resa till Rwanda eller snarare ett besök i hembyn där. Nu talade han ett annat språk, kanske flera. Han gick längs en bygata – nej, det är fel ord – längs en jordväg som kantades av höga plåtstängsel. Jag minns hur han knackade på en blå plåtdörr i samma blåa färg som hans t-shirt. När det dröjde med öppnandet, ställde han sig på tå och försökte kika in genom springan över dörren. Då öppnades dörren och en man tog emot honom, en av hans farbröder fick jag det till. Inne på gården såg det fint ut, ett stort träd mitt på jordplanen och huset såg stadigt och bra ut. Släktingar strömmade emot honom och omfamnade honom och tryckte sina kinder mot hans. Kevin log och pratade med alla. Man satte sig till bords och stora fat med grönsaker och bröd och kött räcktes runt. Efter måltiden gick Kevin en runda med en av sina farbröder. Han sa att han vill veta mer om sin far, att han inte hade många minnen av honom och att han behövde förstå vem hans far varit. Farbrodern berättade. Lite senare kom vi in i ett delvis förstört hus och så vitt jag förstod – min kroatiska är inte helt pålitlig – var det huset där fadern vuxit upp. Trots att husets väggar var halvt raserade fanns det möbler kvar, bland annat faderns säng, men madrassen var en annan, så någon. Kevin sträckte ut sig på sängen och slöt ögonen.

lånad bild, hittade tyvärr ingen som var riktigt lik det jag såg i filmen

I nästa sekvens var vi ute i det fria utanför byn. Tillsammans med en kvinnlig kusin gick Kevin utmed en väg eller stig av röd jord uppför en sluttning. Jag såg honom bakifrån där han gick med lätta fjädrande steg utan alltför stor målmedvetenhet – och jag tänkte på Rudolf igen, för just så där går han ju också. Kusinen berättade att hon var intresserad av kemi och fysik och Kevin tyckte det var bra. Och sedan förstod jag inte riktigt den kroatiska texten. Kort därefter tonade avsnittet om Kevin och hans öde bort och gav plats för något annat som jag inte tittade på.

Nyss var det 38-39° och allting handlade om hur jag skulle rädda Londi undan hettan, hur jag skulle få henne att överleva, men så plötsligt dyker temperaturen med 20 grader igen. Smack. Regnet störtar ner och jag sitter i spårvagnen på väg till Godot – Krivi put är otänkbart i det här vädret – för min lektion i kroatiska. Jag är väl påläst och har med mig del ett av min ”Ljetni dnevnik”, min sommardagbok, och ”Mali junak i druge priče”, som har lärt mig att läsa på kroatiska. Jag är spänd på vad Lana ska säga. Men så blir med ens spårvagnsresan huvudsaken (inte första gången). De som stiger på ifrån hällregnet ser så märkliga ut, liksom generade över att de är så blöta. En dam log besvärat och försökte se mindre våt ut, en kille tittade generat upp från sin regnprickiga mobil, blåste upprepade gånger på en fuktig biljett innan han med ett skamset leende stämplade den. Jag blev full i skratt och log brett. Fönstren var immiga och alla låtsades något slags normalitet. Fantastiskt, det var kallt på ett väldigt varm sätt och det rådde ett slags fnissigt undantagstillstånd. Det var omöjligt att se ut genom rutorna även om några gjorde tafatta försöka att gno hål på imman.

Medan stridsflygplanen dundrar över huset – ja, jag har fönstren öppna åt båda håll, det är en varm kväll – funderar jag över den djupstädning jag just lagt bakom mig. Jag är lättad och nöjd för jag har nog aldrig haft det så här perfekt rent under mina fem år här och jag vet på ett fantastiskt sätt var allting är. Men samtidigt är jag lite förvirrad och orolig som om jag just skakat jorden av rötterna. Och genom huvudet löper stråk av minnen från olika tider, för jag hittade ju många glömda ting under städandet: en Quer-durchs-Land-Ticket från sommaren 2012 för två personer, Londi och mig, en inträdesbiljett till Blejski grad (slottet i Bled), kryddburkar från den polska familjen som bodde här före mig, en bild på barnen när de var ett och två år, hårspännen från en annan tid… Och så öppnade jag ett skåp på hög höjd som jag aldrig öppnat förr. Nej, inget spännande där, några glödlampor bara. Och på en hög hylla hittade jag min ”skogskniv” och en ficklampa. Och jag hittade massor med kartor över Trieste och Piran. Och en omgång nycklar till Draženkas lägenhet och Bach-Tropfen som Imelda gav mig under en svår tid när Londi var sjuk. Och texter om det gamla slovenska Kärnten som jag fått av Igor. Och garantisedeln till vattenkokaren som Amra och Mirsad gav mig när de var här för kanske tre somrar sedan.

Egentligen har jag ju två eller ett och ett halvt eller med lite god vilja tre rum, men vid en sådan här radikalstädning har jag fått märka att jag egentligen har sex rum: balkongrummet, tomrummet, sovrummet, köket, hallen och badrummet. I snitt har jag kanske ägnat varje rum fem timmar – inströdda mellan bad i Bundek, vindrickning på Opatovina i rätt sällskap och annat som hör till mina nöjen.

Jag tittar nu ut mot kvällshimlen och försöker att förstå var jag hamnat genom denna stora märkliga städning. Har jag blivit hemlös? Jag har ju kastat så mycket. Ja, detta med att kasta, det gör man på ett särskilt sätt här. Jag sorterade det jag ville göra mig av med efter hur attraktivt det kunde vara för någon annan. En del rätt ok kläder som jag ändå vet att jag inte kommer ta på mig mer, flaskor, glasburkar, ett par skor som jag köpt fel placerade jag på ett gammalt skåp bredvid soptunnorna. Varje gång försvann dessa saker inom en halvtimme. Här finns fattigdom.

Nej, jag bor allt här, men nu när sommaren är så het och staden så tom på vänner, bara militärparader, så är det lätt att åtminstone för ett ögonblick förlora grepp och riktning. ”Här* och ”var?” blandas till en randig smet men jag försöker envist att förstå min rörelse framåt.