Jag tittar på tv

Sedan några månader har jag en fungerande tv här. Den enda orsaken till att jag ville få igång den var att jag tänkte att det kunde vara bra för min kroatiska – och det är det. Fast jag tittar ganska sällan, mest är det på morgnarna till morgongympan. Den brukar ta ungefär sju minuter, men det händer att jag fastnar en stund till om det visas något som intresserar mig. Så var det imorse. Jag kom in mitt i ett program om migration och flykt till olika europeiska länder. När vi kom till Belgien slutade jag göra annat och satte mig på soffan. Huvudpersonen var en pojke eller ung man – jag fick så småningom veta att han var 18 år – från Rwanda. Han log in i bilden och talade omväxlande franska och flamländska, mest flamländska. Jag tänkte på Rudolf, nej inte bara för att han bor i Afrika och för att det har gått år sedan vi sågs i verkligheten, det också kanske, men mest för hur han log. Den unge rwandiern – jag missade hans namn, så jag kallar honom Kevin, för så heter hans bror, så det är ett möjligt namn – berättade om sin familjs öde, om faderns död, om många andra döda i familjen, om tillvaron i Belgien med modern och brodern, om hopp och sorg.

Den längre sekvensen i avsnittet om Kevin bestod av en resa till Rwanda eller snarare ett besök i hembyn där. Nu talade han ett annat språk, kanske flera. Han gick längs en bygata – nej, det är fel ord – längs en jordväg som kantades av höga plåtstängsel. Jag minns hur han knackade på en blå plåtdörr i samma blåa färg som hans t-shirt. När det dröjde med öppnandet, ställde han sig på tå och försökte kika in genom springan över dörren. Då öppnades dörren och en man tog emot honom, en av hans farbröder fick jag det till. Inne på gården såg det fint ut, ett stort träd mitt på jordplanen och huset såg stadigt och bra ut. Släktingar strömmade emot honom och omfamnade honom och tryckte sina kinder mot hans. Kevin log och pratade med alla. Man satte sig till bords och stora fat med grönsaker och bröd och kött räcktes runt. Efter måltiden gick Kevin en runda med en av sina farbröder. Han sa att han vill veta mer om sin far, att han inte hade många minnen av honom och att han behövde förstå vem hans far varit. Farbrodern berättade. Lite senare kom vi in i ett delvis förstört hus och så vitt jag förstod – min kroatiska är inte helt pålitlig – var det huset där fadern vuxit upp. Trots att husets väggar var halvt raserade fanns det möbler kvar, bland annat faderns säng, men madrassen var en annan, så någon. Kevin sträckte ut sig på sängen och slöt ögonen.

lånad bild, hittade tyvärr ingen som var riktigt lik det jag såg i filmen

I nästa sekvens var vi ute i det fria utanför byn. Tillsammans med en kvinnlig kusin gick Kevin utmed en väg eller stig av röd jord uppför en sluttning. Jag såg honom bakifrån där han gick med lätta fjädrande steg utan alltför stor målmedvetenhet – och jag tänkte på Rudolf igen, för just så där går han ju också. Kusinen berättade att hon var intresserad av kemi och fysik och Kevin tyckte det var bra. Och sedan förstod jag inte riktigt den kroatiska texten. Kort därefter tonade avsnittet om Kevin och hans öde bort och gav plats för något annat som jag inte tittade på.