Den senaste tiden – ja, nu har det blivit mer än en vecka – har jag levt ett slags eremitliv med Londi, till skydd för Londi. Ja, hon mår bättre nu, men jag är försiktig med att säga eller tro för mycket. Mina tankar ligger ganska stilla, tar inga skutt. Vi lever här inne i lägenheten, Londi och jag. Vi rör oss mellan hallen, badrummet, köket, sovrummet, tomrummet och balkongrummet. Ibland är vi tillsammans, ibland lägger vi några meter eller en tröskel emellan oss. Vi går också ut, fyra eller fem gånger om dagen stryker vi runt lite i parken eller under valnötsträden bakom den övergivna zigenska biltvätten. Jag knäcker lite valnötter, Londi nosar efter sitt. Då och då, när jag måste arbeta någon annanstans än hemma (den nya terminen har inte börjat än), kommer någon av vännerna och sitter hos Londi den tid som behövs. Ibland åker vi med Dragans zoo-taxi till sjukhuset och ser om såret. Dragan kör hundar och katter dygnet runt alla dagar i veckan, ja, det är inte alltid han själv som kör, men för det mesta är det han, så han känner både Londi och mig. Från förr också.
Och förr är också annat, det vet jag, för jag har tittat på lite gamla bilder från Londis och min tid i Onsjöskogarna. Dit kommer vi aldrig mer, för Londi kan inte resa genom länderna längre och jag, vad skulle jag göra längs de där stigarna utan henne?
Jag plockar ut tre bilder från skogstiden och följer i minnet stigarna till bildernas platser, ibland håller jag utkik efter älgar, ibland blir jag blöt om fötterna. På den ena bilden upptäcker jag nu en skymt av Londi, fast det nog egentligen var tallarna jag fotograferade.
Nostalgi!!
Och Londi ser nästan ut som en älg … lustig effekt.
Ja, lite nostalgiskt är det väl… Och ”den lilla älgen” gick där.