Kategori: Berättelser ur livet

Just nu när oktober bryter sig igenom sin gräns och blir till november, händer något kanske liknande med mig: Jag arbetar och gör tusen saker, det ramlar in texter från alla håll, jag brottas med rader av lektionsplaneringar, recensionerna som borde varit färdiga hänger i luften i rummet halvgjorda och jag klättrar och klänger upp och ner, fram och tillbaka som en mycket underlig ekorre och jonglerar ändå med ölglas och tekoppar in i sena kvällar och jag går på bio och hittar nya resmål och jag lovar att ja, jag ska hjälpa till med det och det och det. Hyperaktiviteten och utmattningen brottas segt, utan vinnare. Jag försöker sträcka ut mig inne i huvudet, men det blir trångt.

Fast för ikväll får det räcka, även om det inte alls är sent. Jag stiger ut ur mig själv och tar fram en bild att vila i. För det är sant att i en bild kan man vila, om man finner den rätta. Här är den:

Den föreställer en stenmur och ett på ett vackert och milt sätt slitet hus i Karlovac. Nej, inget förfall, bara märken efter dagarnas och vindarnas gång, märken som lämnats av livet och regnet. Kvällssolens strålar smeker huset och muren och himlen har lätta bulliga moln mellan sig och jorden. Och gräset i bildens undre del är saftigt och grönt och utanför nedanför flyter floden Kupa makligt och bredbent. Och jag fäster blicken på det enda uppslagna fönstret och tänker att där innanför skulle jag kunna vara och se ut över floden och drömma och glömma allt som varit. Och förlita mig på att inget ska ske.

Vi gick omkring ganska länge och rätt planlöst bland vattenfallen i Rastoke och någonstans vid ett av fallen frågade Toma mig eller ingen: Varför dras människor så till fallande vatten? Nej, det var nog ingen fråga och jag svarade inte utan sade/lade i stället något annat liksom bredvid ”frågan”: Det bästa ögonblicket är sekunden före fallet, som här där vi står just nu. Allt verkar stilla och vi känner inte till någonting om avgrunden, störtningen.

Eller så vet vi det fast på ett sätt som om vi trodde att vi hade vägen tillbaka upp i vår hand. Just den här punkten där allt ännu är vågrätt och stillsamt är så hisnande genom sitt – skenbara – lugn. Inte minst för de sorglösa små böljornas skull…

Ställer vi oss i stället nedanför eller vid sidan av fallet är allting förfluten tid. Höjdpunkten är förbi och allt är bara brus och sorl och vitskummande vattenkaskader. Vackert men förbi.

På sista tiden har jag vissa kvällar gått ut med Dren en orientalisk vallhund, eftersom hans husse är på sjukhus. Dren är bara åtta månader men han är större än de flesta hundar jag har träffat, mycket större än Londi men lika mild och godmodig som hon, fast jag förstår honom inte alls på det sätt som jag förstod henne. Jag känner att han är en främmande hund. Vänlig men främmande. Och det känns som om jag har glömt hur man gör när man lär känna en hund.

I förrgår hittade jag en sådan där lapp från posten i min brevlåda. Jag tittade på den och såg att rutan för ”pismo” (brev) var ikryssad, inte den för paket. Överst i högra hörnet stod två ord skrivna med stora lite klumpiga bokstäver och med ett ganska stort avstånd emellan: obična – velika (vanlig – stor). Jag funderade lite över vad det kunde vara för ett brev som var både vanligt och för stort för att kunna stoppas in i det ganska stora hålet i brevlådan. Hur vanligt kan ett så stort brev vara? En granne kom då just förbi och jag passade på att fråga honom vad han trodde om detta ”obična – velika”. Han log, ryckte på axlarna och sa att han inte hade någon aning. Igår åkte jag så till posten med lappen och tänkte att det kanske var något obehagligt myndighetspapper, fast jag kunde ändå inte få ihop sammanhanget. Ganska snabbt var jag framme vid en av luckorna och en dam tog emot lappen och läste igenom texten på den. När hon kom fram till ”obična – velika” läste hon upp de två orden och tittade frågande på mig. Jag sa urskuldande att jag inte visste vad det kunde betyda. Hon letade ett tag bland brev och paket på hyllorna men hennes letande var egendomligt oprecist och efter ytterligare en stund bad hon en av sina kolleger om hjälp och så var det med ens två som letade på ett liksom halvblint och svävande sätt bland högarna av paket och brev. För hur letar man efter något som är vanligt och stort och som dessutom ska vara ett brev? Ett tag såg det ut som om båda ville ge upp och den ena såg strängt på mig och frågade efter adressen. ”Min adress?” undrade jag. Ja. ”Hvarska deset”, sa jag duktigt och det accepterades, jag hörde till rätt distrikt. Så plötsligt hittade den första damen detta ”obična – velika” som visade sig vara ett slags tunt och ganska långt paket, kanske var ”obična – velika” egentligen en rätt bra beskrivning, tänkte jag medan jag tog emot ”försändelsen”, låt oss kalla den så.

Jag tog den i båda händerna och läste avsändarens namn: Eva Runefelt. Nu visste jag. Dikter av Sirkka Turkka. Jag gick ut från posten rakt in i solskenet med blicken riktad bort mot det mäktiga vitskimrande Hotel Esplanade.

Ja, och så klev jag på spårvagnen hem och när jag lite senare kom in i lägenheten rev jag av pappen från innehållet i försändelsen och där var boken, tunn smidig i vacker skyddsfärg, liksom beredd att glida ur händerna på mig. Och namnet var: En hund i strumpbyxor.

Jag bläddrade lite försiktigt, fast jag tänkte inte att jag skulle läsa. Inte ännu. Men några ställen kom ändå att fotograferas av av min blick. Det här:

I fickan bar jag övergivna skadade
stenar, på axlarna så många djurs död.

Och det här:

Hösten är här. Månpojken
har stigit över havet.

Men nu ska jag göra som Danilo Kiš säger någonstans om sig själv eller om någon av sina gestalter. Jag ska vänta lite med detta bästa. Inte läsa förrän sedan.

Igår eftermiddag när jag gick hemåt eller snarare mot spårvagnshållplatsen Miramarska kände jag ett stort lugn inne i mig. Jag följde stigen och sedan den lilla gångvägen mellan Krčka ulica och Miramarska, jag gick under lindar och på ett ställe där under träden lade försiktigt en tanke bland markens löv: Jag har allt jag behöver.

Tanken fortsatte inne i huvudet: Det enda jag kanske behöver är en ”pita s krumpirom” men den kan jag köpa mig om hörnet för sju kuna och kanske behöver jag den inte för jag kan ju koka mig en ny soppa när jag kommer hem.

Luften var helt stilla och dagens milda värme var ännu kvar. Jag såg på den avflagnade husväggen snett framför mig och anade hur noggrant tegelstenarna därinne en gång måste ha lagts. Människors arbete. Och jag såg det vackra giriga trädet som ätit sig in i springorna i husets ena hörn. Vad heter sådana här träd? Jag är säker på att de har ett namn jag skulle känna igen. Och Londi skulle känna sig hemma här, det vet jag, fast vi aldrig gick just denna väg tillsammans.