Torsdagen är den dag då jag kommer hem senast från mitt arbete och nu är det november, så hemvägen för genom mörker. Jag går inte längre längs den lilla stigen som korsar Krčka ulica när jag tar mig till Miramarska. I stället följer jag en asfalterad och nästan överdrivet belyst gångväg den första biten bort från filosofiska fakulteten.
Ikväll var det andra gången jag gick den vägen sedan höstmörkret kom och jag blev varse signaler om att året efter Londis död snart kommer att rundas. Det var den här vägen jag gick dagen innan hon dog. Jag är i förra årets sista fas. Ända fram till jullovet gick jag den här vägen och två dagar före julaftonen inföll hennes dödsdag. Och längs den här trottoaren gick jag.
Det skymmer för blicken och jag vet inte hur jag ska berätta det här. Jag minns att det var så kallt och mörkt när hon dog. Och jag kunde inte hjälpa henne. Vissa dagar, vissa kvällar ännu så här långt efteråt – fast är det länge sedan? – står jag inför hennes död som inför ett nu. Och jag blir rädd för himlen och rymden. Så står jag då plötsligt där på hållplatsen vid Držićeva och ser månen upphängd på natthimlen och spårvagnsspåren som pekar mot evigheten. Och jag tänker på min oerhörda förlust.
