Å

Är det tiden på året som gör att jag så ofta förlorar kontakten med marken och i stället åtminstone i tanken rör mig bland luftlagren? Eller är det de här klara kvällarna som bara är skenbart kalla?

1IMG_8728

Marken verkar utan betydelse utom spårvagnsspåren då som talar sitt blanka utsträckta språk. De talar om att nå och åter nå. Och den försvinnande spårvagnen är blå och i skyn balanserar månen – som kanske är alldeles rund – på de susande ledningarna. Och jag tänker inte vilja eller önska något som går att få.

Kommentera