Kategori: Berättelser ur livet

När jag var ung – eller ja, i alla fall i en annan ålder än den här – tyckte jag mycket om att lära mig saker, inte minst nya språk och jag var också ganska stolt över att jag kunde rätt många.

För sju år sedan – i en annan epok av mitt liv – kom jag hit till Zagreb och en sak jag tänkte så där i början var att jag borde försöka lära mig kroatiska så fort som möjligt. Det blev inte så eller så var det just fort som inte var så möjligt. Åren gick och det nya språket växte mycket långsamt och ibland hände det att jag tappade också det jag nyss hade haft. Jag skyllde på olika saker – för lite tid, för mycket jobb, min ålder, för mycket pratande på diverse andra språk, ingen disciplin, glömska.

På senare tid – på allra senaste tid – har jag börjat tänka en ny tanke, en tanke som både skrämmer och lugnar. Varför ska jag lära mig något nu i den här åldern? För att det är användbart på ålderdomshemmet eller efter döden? Vad ska nya erfarenheter vara bra för och vad kommer jag att hantera bättre genom dem? Och vad är det förresten för värdefullt med att kunna – för en stund kunna – ytterligare ett språk? Fast här måste jag väl bromsa lite – på ett vardagligt plan vore det väl både behändigt och trevligt om min kroatiska vore lite bättre? Jo. Men om jag vrider lite på saken, så går det kanske att se ett annat slags fördel med min skrangliga kroatiska. Förr var jag ju som sagt stolt över att jag hade lätt för att lära mig nya språk. Nu är det plötsligt inte lätt, vilket betyder att jag inte längre har den här gåvan eller förmågan. Och nu tänker jag att jag kanske lär mig något annat och möjligen betydelsefullare, nämligen ödmjukhet. Ja, det satt långt inne och kanske lär jag mig inte det heller, men jag lär mig något om min oförmåga och jag lär mig att leva med den, med medvetandet om den. Jag är inte längre ”duktig” och jag kan le åt det. Och jag ska inte ”bli” något, bara leva i det som är. Nej, detta är inte någon sorgsen text, detta är bara ett försök att sortera mina tankar, ett försök att förstå mig själv.

Någon gång på eftermiddagen åkte jag in till stan för att uträtta några halvtråkiga ärenden. Jag gjorde väl det mesta, men så i ett av mig själv obevakat ögonblick steg jag plötsligt på elvans spårvagn mot Črnomerec. När jag satt mig – ja, det fanns några lediga sittplatser trots lördagens trängsel – på en plats med ansiktet vänt i färdriktningen, tänkte jag något om att jag ville åka båt. Jag ville färdas längs Ilica och följa den sedan länge försvunna flodens krökar. Och jag ville fara ända ut i naturen. En stund blundade jag för att känna flodslingorna genom spårvagnens krängningar. När jag öppnade ögon såg jag just porten till Živi Atelje försvinna till höger. Ja, det är sedan sommaren mitt kinesiska te- och poesiställe. Kanske kan jag åka ända till Črnomerec, tänkte jag. Ja, varför inte? Jag kom förbi Sveti Duh, där Duilio en gång bodde. Så lätt passerar man alltså den helige ande. Jag vet inte om jag ska tycka att det är märkligt.

Så öppnade sig med ens en vidsträckt plats och alla steg av, jag med. Jag klev ut på en gräsplätt med några spridda träd. Det var särskilt ett med helt röda löv som drog mina blickar till sig. En lönn? En platan? Vet inte, tittade inte tillräckligt noga. Jag såg bara skönheten.

Jag stod där en stund och tittade ömsom upp i det flammande lövverket ömsom bort mot Medvednicas varmt gulgröna sluttningar. Nej, jag visste inte vad jag gjorde där, men jag visste att det var bra att jag var där. Novemberdagarna håller på ett krympa ihop till något försvinnande litet, så det gäller att uppehålla sig i deras gyllene kärna. Så länge den finns.

Är det tiden på året som gör att jag så ofta förlorar kontakten med marken och i stället åtminstone i tanken rör mig bland luftlagren? Eller är det de här klara kvällarna som bara är skenbart kalla?

Marken verkar utan betydelse utom spårvagnsspåren då som talar sitt blanka utsträckta språk. De talar om att nå och åter nå. Och den försvinnande spårvagnen är blå och i skyn balanserar månen – som kanske är alldeles rund – på de susande ledningarna. Och jag tänker inte vilja eller önska något som går att få.

Torsdagen är den dag då jag kommer hem senast från mitt arbete och nu är det november, så hemvägen för genom mörker. Jag går inte längre längs den lilla stigen som korsar Krčka ulica när jag tar mig till Miramarska. I stället följer jag en asfalterad och nästan överdrivet belyst gångväg den första biten bort från filosofiska fakulteten.

Ikväll var det andra gången jag gick den vägen sedan höstmörkret kom och jag blev varse signaler om att året efter Londis död snart kommer att rundas. Det var den här vägen jag gick dagen innan hon dog. Jag är i förra årets sista fas. Ända fram till jullovet gick jag den här vägen och två dagar före julaftonen inföll hennes dödsdag. Och längs den här trottoaren gick jag.

Det skymmer för blicken och jag vet inte hur jag ska berätta det här. Jag minns att det var så kallt och mörkt när hon dog. Och jag kunde inte hjälpa henne. Vissa dagar, vissa kvällar ännu så här långt efteråt – fast är det länge sedan? – står jag inför hennes död som inför ett nu. Och jag blir rädd för himlen och rymden. Så står jag då plötsligt där på hållplatsen vid Držićeva och ser månen upphängd på natthimlen och spårvagnsspåren som pekar mot evigheten. Och jag tänker på min oerhörda förlust.

Solen skiner, det är helgdag, alla helgons dag, men min e-postlåda är full med studenttexter som jag borde rätta och kommentera så snart som möjligt, för sedan kommer ju andra och åter andra. Men eftersom jag är jag så blockeras aktiviteten först av en barriär av motstånd och olust inför arbetet. Jag tänker något grinigt om att jag borde ha börjat igår och så snärjer lättjan in mig i tankar om att jag kanske skulle kunna göra allt ”lite senare”. Jag går fram till fönstret, öppnar det och känner lite på luften. Gräset blinkar i olika gröntoner upp mot mig och jag tänker att jag kanske skulle kunna börja med en runda kring kvarteret…

Var är förresten alla grannarna? Bänkarna i parken är tomma. Har alla gått eller åkt till kyrkogården? En lite strängare del av mig undrar om jag behöver veta det. Nej. Jag sätter mig rak i ryggen på stolen och öppnar den första texten. Och då händer något: jag byter fas och andning och är plötsligt till min överraskning en ivrig läsare. Jag läser om hur någon på ett komplicerat sätt tvättar en bil, hur någon annan går till läkaren och hur en tredje beskriver hur en kaffebryggare används. Ja, de har fått vardagslivet som ämne för sina texter. Och jag läser nyfiket och ganska fort och känner mig med ens privilegierad som får vara med om alla dessa situationer och tankegångar. Jag finner en poetisk text om hur någon hänger tvätt på balkongen under en sommarnatt, en annan om en liten pojke som vaknar i sin säng full av förväntan inför en förmiddag med mormor på lekplatsen och en om en ung kvinna som sitter under flammande rödgula träd i parken en höstdag efter ett just överståndet tandläkarbesök. Det svåraste man kan skriva om på ett främmande språk är, tror jag, just vardagslivet med alla dess självklart hemtama gömslen och vrår. Hur finner man de främmande orden för det och hur vet man att man kan lita på dem, att man kan göra dem till sina? Hur hittar man vägen till en text som visar att livet finns just här? Sådant bör nog räknas in bland de ting som ingår i det omöjligas konst.