November är en märklig månad som liksom balanserar på en gräns: ibland känns den här tiden så tung och grå att jag inte vet hur jag alls ska kunna förflytta mig framåt, ibland blåser den in ett slags vilt övermod i mig och jag upptäcker att sommarens hela värme ännu finns kvar i novembers kappveck. Igår kväll visade sig den varma glada sidan. Gabi och jag bestämde oss för att inte bry oss om att vi var mitt inne i veckans plikter och slit, så vi träffades på Trg och gick upp mot Tkalčićeva, eftersom Gabi tyckte mitt förslag K&K var för rökigt (och ändå är det hon som röker och inte jag, men sådana inkonsekvenser förgyller tillvaron) för att välja en bar och helst ville vi sitta ute för kvällen var faktiskt ljum, ljum på ett smygande sätt som kanske inte termometrar lägger märke till. Ganska snart slog vi till och slog oss ner ute i infravärmen. Och så beställde vi – Gabi tog Staropramen och jag tog Ožujsko. Ja, jag höll mig som vanligt till min tjeckiske ex-mans regel att alltid dricka öl från platsen eller i alla fall landet där man är.
Vi pratade om vårt arbete, om böcker vi läst, om våra gamla föräldrar, och resor vi gjort eller inte gjort – inte minst min till Bihać som inte blev av på grund av Tomas tejpade id-kort. Men Bihać ligger kvar. Gabi pekade mot ett hus som ska ha varit en bordell på Dubbelmonarkins tid – detta hade hon från en bok hon just läst. Och jag pekade på statyn som föreställer Marija Jurić Zagorka (ja, man ser faktiskt ett blänk av den på bilden) och frågade Gabi om hon varit i hennes lägenhet vid Dolac. Det hade hon inte och det har inte jag heller så vi bestämde oss för att gå dit en dag. Och så pratade vi om annat som jag inte berättar. Så småningom kom vi in på vår gemensamma resa till Vojvodina i början av sommaren och vi snuddade lite vid den där parken i Subotica där jag tog en bild av en byst som föreställer Danilo Kiš. Och där i infravärmen tänkte jag på vad lite jag visste då och hur viktig Danilo Kiš har blivit för mig sedan jag läste ”Lutan och ärren” och att jag nu försöker läsa den boken på serbiska, ”Lauta i ožiljci”. Och jag undrade vad jag tänkte när jag tog bilden av bysten. Men i stället för att låta Gabi veta att jag grävde i något sådant, sade jag att jag nu läser ”Resa i månljus” av Antal Szerb och vi mindes hur vi tillsammans någon gång i augusti, när jag hälsade på henne i Budapest, hade stannat vid Antal Szerbs bild utanför den stora synagogan.