Vila

Just nu när oktober bryter sig igenom sin gräns och blir till november, händer något kanske liknande med mig: Jag arbetar och gör tusen saker, det ramlar in texter från alla håll, jag brottas med rader av lektionsplaneringar, recensionerna som borde varit färdiga hänger i luften i rummet halvgjorda och jag klättrar och klänger upp och ner, fram och tillbaka som en mycket underlig ekorre och jonglerar ändå med ölglas och tekoppar in i sena kvällar och jag går på bio och hittar nya resmål och jag lovar att ja, jag ska hjälpa till med det och det och det. Hyperaktiviteten och utmattningen brottas segt, utan vinnare. Jag försöker sträcka ut mig inne i huvudet, men det blir trångt.

Fast för ikväll får det räcka, även om det inte alls är sent. Jag stiger ut ur mig själv och tar fram en bild att vila i. För det är sant att i en bild kan man vila, om man finner den rätta. Här är den:

1IMG_8687

Den föreställer en stenmur och ett på ett vackert och milt sätt slitet hus i Karlovac. Nej, inget förfall, bara märken efter dagarnas och vindarnas gång, märken som lämnats av livet och regnet. Kvällssolens strålar smeker huset och muren och himlen har lätta bulliga moln mellan sig och jorden. Och gräset i bildens undre del är saftigt och grönt och utanför nedanför flyter floden Kupa makligt och bredbent. Och jag fäster blicken på det enda uppslagna fönstret och tänker att där innanför skulle jag kunna vara och se ut över floden och drömma och glömma allt som varit. Och förlita mig på att inget ska ske.

Kommentera