Vi gick omkring ganska länge och rätt planlöst bland vattenfallen i Rastoke och någonstans vid ett av fallen frågade Toma mig eller ingen: Varför dras människor så till fallande vatten? Nej, det var nog ingen fråga och jag svarade inte utan sade/lade i stället något annat liksom bredvid ”frågan”: Det bästa ögonblicket är sekunden före fallet, som här där vi står just nu. Allt verkar stilla och vi känner inte till någonting om avgrunden, störtningen.
Eller så vet vi det fast på ett sätt som om vi trodde att vi hade vägen tillbaka upp i vår hand. Just den här punkten där allt ännu är vågrätt och stillsamt är så hisnande genom sitt – skenbara – lugn. Inte minst för de sorglösa små böljornas skull…
Ställer vi oss i stället nedanför eller vid sidan av fallet är allting förfluten tid. Höjdpunkten är förbi och allt är bara brus och sorl och vitskummande vattenkaskader. Vackert men förbi.
