Vid vattenfallet

Vi gick omkring ganska länge och rätt planlöst bland vattenfallen i Rastoke och någonstans vid ett av fallen frågade Toma mig eller ingen: Varför dras människor så till fallande vatten? Nej, det var nog ingen fråga och jag svarade inte utan sade/lade i stället något annat liksom bredvid ”frågan”: Det bästa ögonblicket är sekunden före fallet, som här där vi står just nu. Allt verkar stilla och vi känner inte till någonting om avgrunden, störtningen.

1IMG_8661

Eller så vet vi det fast på ett sätt som om vi trodde att vi hade vägen tillbaka upp i vår hand. Just den här punkten där allt ännu är vågrätt och stillsamt är så hisnande genom sitt – skenbara – lugn. Inte minst för de sorglösa små böljornas skull…

Ställer vi oss i stället nedanför eller vid sidan av fallet är allting förfluten tid. Höjdpunkten är förbi och allt är bara brus och sorl och vitskummande vattenkaskader. Vackert men förbi.

2IMG_8665

Kommentera