Kategori: Berättelser ur livet

Det finns ögonblicksbilder som av sig själva blir till symboler för tillvaron. Utan möda eller viljeakter. Här ser ni Miki stående i solen mitt på den lilla stillsamma gatan Čiovska. Hans skugga sträcker sig framåt ut ur bilden och han själv ser uppmärksam och energisk ut utan några som helst åthävor. Han står just så där för att det är just så där en pigg och nyfiken hund står på en gata med just det blickfältet framför sig, ett blickfält som bilden inte avslöjar mycket om.

Jag försöker lära mig något om livet genom att betrakta den här bilden. Och jag tänker mig att livet nog främst är solens och varelsernas vandring över jorden. Och att det inte finns någon anledning att förvänta sig eller önska sig något mer.

Dagen klarade sig eller vi klarade dagen. Gabi kom hit till våra kvarter och kromp trängdes upp i hörnen, också hennes versioner av kromp, som rör det svåra med att vara ungrare i främmande land. Makterna trycker på oss men vi biter tillbaka och skrattar och dricker kaffe i Almirs underbara värld i Cooltura, där den speciella mjukheten från det numera förgångna Sarajevo nynnar och mumlar i väggarna. Allting ger, ingenting tar. Och Miki sitter på den röda soffan bredvid Gabi. Och vänskapen firar nya stillsamma men säkra segrar.

Natten till den här dagen bjöd på diverse våndor igen. För att inte exponera mig för mycket utan anledning kallar jag det för ett anfall av kromp. Och kromp vet ni vad det är eller några av er har i alla fall vetat det. En liten påminnelse – för all framtid, tillägger jag hotfullt: ”Kromp rör otäcka upplevelser med försäkringar-skatt-datorer-internet-elektricitet-lagar-hierarkier-statsgränser.” Nå, jag sov ändå, fast argt liksom bitande huvudet av skammen om och om igen. Miki höll sig på avstånd och sov på soffan. Han ville ju inte råka ut för några förväxlingar i mörkret.

När morgonen kom visste jag att motmedlet förstås var Cooltura, så jag kollade om Vesna hade tid och lust och det hade hon, så framemot elva så satt vi vid det vanliga fönsterbordet alla tre: Vesna, Miki och jag.

Vi beställde vårt kaffe, Miki klättrade upp i fönstret, jag tjatade lite om kromp och Vesna sa kloka saker och till sist skrattade vi åt alltsammans, skrattets besvärjelse. Efter en stund kom Mirjana in med lilla Uma och ett nytt kapitel i förmiddagen kunde börja. Först ganska lugnt: Miki och Uma tiggde socker av Mirjana som de inte fick, men fint satt de på den vackra mattan.

Sedan blev de lite livligare, de gillar ju varann, och de började jaga varandra runt borden. Almir, Coolturas ägare och själ, kom förbi och log mjukt. Mirjana och jag försökte skapa lite ordning, men lyckades inte helt.

Ja, och så blev det dags för Miki och mig att gå. Trots kromp hade ett ljust förmiddagsackord slagits an. Livet är.

Inatt vaknade jag av att någon – var det samvetet? – frågade mig vad i all världen jag gör på facebook. Jag satte mig upp i sängen och började rada upp mina svar. Jag sa: Kanske har jag inte där att göra, eftersom jag aldrig följer några strömmar och kanske förresten inte alls kan det. Jag visar aldrig bilder på politiker eller andra typer kändisar eller bekanta aktivister med intressanta frisyrer eller utan för att visa hat eller beundran. Jag svarar aldrig på rebusartade frågor för att få veta vem jag är. Jag upprepar aldrig texter jag läst hos andra, utom möjligen om det rör en text jag bara sett hos en enda människa eller kanske i yttersta undantagsfall hos två eller tre (bröder och systrar i anden), blir det fler en fem så leder det till leda och blir till skräp för mig – i de allra flesta fall. Jag visar bara bilder jag själv tagit med de upprepningar det innebär (Canal Grande, Vukovarska, blicken från fönstret…) – och ja, här finns säkert också några undantag, men det är då just frågan om undantag. Jag skriver alla mina texter själv och citerar jag någon så är det efter omsorgsfullt övervägande. Vill jag på allvar säga detta en gång till? frågar jag mig strängt. Och någon gång kan svaret bli ja.

Men vet jag då inte att facebook är en gruppaktivitet där man tycker lika eller väldigt olika, men så gott som alltid i förhållande till dagens teman. Och är det inte fint att man leker lekar – vem var jag i mitt förra liv? Har jag kanske stoff för att bli hjärnkirurg eller operasångerska? Eller visar färgen på min tröja kanske min djupa medkänsla för allt som lider? Eller räknar jag kanske ovanligt bra?

Jag läser vissa dagar ganska mycket i mitt så kallade flöde, men jag följer ingen och låter bli att hata eller underkasta mig de olika dagsländorna och jag bryr mig inte om om någon är kort eller lång, har vacker eller mindre vacker näsa i politikens värld. Och jag följer inga trender, möjligen känner jag hur trenderna ibland skrapar mot mig och sliter av lite hud. Ja, trenderna visslar liksom förbi. Jag står här.

Jag är som ”pinnsoa” – ni vet igelkotten i den småländska mytologin – jag är min egen och om jag ränner omkring och sprätter lite i hörnet av facebook, så har det egentligen ingenting med någonting facebookskt att göra. Facebook råkar ligga omkring runt fötterna på mig. Nej, missförstå mig inte – eller för all del gör det – jag har allt några riktiga vänner i vimlet där, men de är nog färre än man kan tro. Och väl är väl det.

”Det finns bara dåliga kläder” eller hur är det nu man brukar täppa till munnen på den som mest av allt tycker om sol och värme? Jag lyssnar inte, i stället känner jag en skräckblandad sorg över detta att veta att varje år får flera månader bortslitna från sin kropp och nedsänkta i kyla, väta och mörker. Vintrarna gör livet kortare. Nyss när jag gick längs Brijunska här bakom tänkte jag i den kyliga gråfukten att denna tid är helt avklippt från solens och glädjens dagar i september och oktober. Nu dröjer det länge innan det går att bygga en bro till eller från oktobervärmen. Den här delen av året är ett hål i livets brokiga strumpa. Om ändå solen hade kunnat titta fram en stund igen! Ja, för ljuset hjälper ändå lite – väldigt lite – i kölden, men nej, vi har grått. Och rått och jag funderar på det där idet igen. Idet är en tänkt tillflyktsort men också en symbol för hålet, det där icke-varat. Framför mig spikar jag trotsigt upp en bild av bergen ovanför Corvara med sol och blå himmel. Blir jag glad? Egentligen inte. Vackert, men för kallt, för abstrakt liksom. Ingen varm andning.