Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll var Miki och jag med om något alldeles särskilt. Av Toma hade jag fått reda på att det skulle bli ett inslag om Farmica i programmet Puls på HRT1 klockan nio, så jag slog på tv:n och väntade. Det fanns andra programpunkter, så först en halvtimme senare kom denna höjdpunkt. Miki och jag stod fastklistrade framför apparaten som om vi bara kände till ståplatser. Jag såg backen, hundarna i och runt burarna, husvagnen, den lilla paviljongen med soltaket, vattenpumpen och buskagen på Famica som det såg ut i augusti förra året när Miki och jag var på besök i Našice i Mikis gamla hemtrakter.

Vi hörde Ivanas röst när hon berättade om allt: historien, nuet och planerna. Och om lille Đoni som ingen ville ha, men som till sist kom till Sverige. Och Miki stod på bakbenen med framtassarna på hyllan under tv:n. Han stod där i spänd uppmärksamhet på båda sidor om gränsen mellan andlös och flåsig.

Allt som hände i bild och ljud följde han och jag tänkte på hur mycket han vet och att bland det han vet är att Farmica är en plats av värme i denna värld. En plats att återse.

Jag följde programmet och såg Farmicas arbete för de övergivna, utkastade, förskjutna eller vanvårdade hundarna och katterna. Jag såg besök hos veterinären, matning, lek och skötsel, insamling av pengar för mat och husrum. Jag såg den dagliga kampen för en bättre värld. Farmica är en bättre värld, men bakom varje steg ligger hårt arbete och uppoffringar.

Jag såg och kände igen Mateja och Nenad bredvid Ivana och flera andra som jag glömt namnen på. Det som gör dem så speciella är att de gör detta genom åren, genom vintrar och somrar och de äger inte mycket mer än sin tid och sin styrka. Men kanske finns det inget som är mer än detta.

I slutet av inslaget visades en rad hundar som fått nya hem, men allra sist satt den lilla svarta Greta med stora öron och sa att hon ännu väntar på sin tur. Och bredvid bilden stod det: Udomi, ne kupuj. (Adoptera, köp inte.)

Ofta söker sig min blick till berget Medvednicas silhuett. Det känns som om berget vakar över staden och människorna här. Samtidigt är det befriande att kunna se ett så tydligt tecken från naturen från nästan vilken position som helst i staden. Allt är inte byggnader och gator och berget är mäktigt.

Igår förmiddag stod Miki och jag och väntade på spårvagnen vid Držićeva. Vi hade lite bråttom och jag var lite orolig, men när jag riktade blicken mot norr och såg Medvednicas majestätiska linjer, så tänkte jag: Vad är brådska bredvid ett sådant berg? Hur bråttom kan man ha i dess skugga?

En dag som jag hela tiden försökt slingra mig ur nävarna på går mot sitt slut. Jag öppnar fönstret och strör ut mina tankar i vinden och låter glömskan hämta dem.

Björkarna sträcker sina tunna armar mot en kornig gråaktig sky, Månbas Alfa visar tänderna och tänder och släcker sitt kantiga ögonpar. Nu är goda råd bortblåsta till ett avlägset fjärran och de enda jag kan luta mig mot är glömskan och drömmen, drömskan och glömmen. Nej, jag vill ingenting, mer än att det och det inte ska finnas. Och när jag blundar minns och hör jag kvällsropen efter korna i mina småländska barndomssomrar. Men så vänder jag blad i minnenas bok och ser gatan där på Pfingstanger och jag är fyra år och jag hör någon uttala det för mig så dunkelt lockande ordet ”Hainberg". Jag tänkte mig alltid Hainberg som en plats bortom allt en människa kan nå.

Vintrarna här är egentligen aldrig sydda i ett stycke; då och då – också mitt inne i vinterkärnan januari – spricker en glipa av vår och ljus fram från ingenstans. Och nu är vi inne i en sådan där vänlig glipa och värmen strömmar runt och katterna ser plötsligt vårstarka och stöddiga ut. Miki känner sig också vårstark förstås och han spänner ögonen i katterna och tycker att jag är obegriplig som inte släpper honom fri. Men för mig är jag helt begriplig. Jaja.

Vi får nog inte många dagar med detta elixir, men euforiska impulser reser sig ändå genast mot kromp och krimp och alla olösta bekymmer och ingenting verkar viktigare än solen och den ljumma vinden som blåser genom tvätten i den lilla trädgården vid den oansenliga lilla gatan Lopudska.

Igår kväll gick jag längs den här gatan, Vlaška heter den och den är ett stillsamt stycke av stadens allra centralaste delar. Förutom att det finns för mycket bilar, men var gör det inte det? Kanske på Grönland. Längs Vlaška är husen låga och milt vackra, de liksom ler lite förstrött och från taken kikar vindskupornas fönster på dem som går förbi och gatan bildar en försiktig böj åt hållet, jag vet inte vilket för sådant vet jag aldrig.

Lyktorna är klassiskt vackra. Så här ser en lykta ut, kan jag säga om någon skulle undra. Och skenet från dem är lite gulaktigt, inte så där elakt vitt och kallt. På den lilla upphöjda platsen vid gatans slut står författaren August Šenoa elegant och avspänt lutad mot vad som ser ut som ett litet mörkt metalltorn.

Och i höjden lyser det från de filigraniskt genombrutna domkyrkotornens inre.