Kategori: Berättelser ur livet

Cirkeln är trång men det går att leva i den ganska fridfullt. Idag var Gabi här. Hon hade med sig burek sa sirom och burek s mesom från ett bra ställe vid Trešnjevački trg, så efter hennes första runda med Miki åt vi av det. Sedan gick eftermiddagen, Gabi arbetade med sitt i balkongrummet och jag försökte skriva en recension halvliggande på soffan med Miki vid fot och gipsfot. Efter någon timme gav jag upp och sköt över datorn på stolen och gled själv över i sömn och Miki somnade han med. Jag tror det är den här mumlande lågenergismärtan som drar kraften ur mig. Det gör inte särskilt ont men det molar och maler genom timmarna och tanken blir oskarp och omvärlden suddig. Allt är nära men som i en dröm.

I rummen här rådde en fläckfritt ro. Jag anade hur Gabi gick förbi mig för att hämta saker eller för att vila en stund på sängen. Genom sömnlagren hörde jag henne prata ungerska med sin syster i Budapest. Ljudet kom och gick och det gav en ytterligare dimension av lugn. Ungerska kan låta så lugnt. Kanske särskilt om man inte förstår.

Lite senare i den tidlösa tiden drack vi kaffe och pratade om – ja, det var väl mest jag som pratade – och skrattade åt episoder ur mitt kaliforniska äventyr någonstans i ungdomen. Mitt iransk-kaliforniska äventyr får jag väl tillägga. Jag tror samtalet hamnade där för att jag hade drömt något om det. I den här tiden av mitt liv, den som är nu strax efter benbrottet, löper alla mina minnens omloppsbanor väldigt tätt. Jag är förbluffande nära vilken punkt som helst i mitt liv. Benbrott är något existentiellt, något som flyttar om tillvaron, något som skapar både närhet och avstånd i sinnet.

Så, nu har dagen nästan rullat förbi. Jag försöker skilja mellan vad som hänt och vad som inte hänt. Säkert har jag stakat mig fram lite genom rummen och lärt mig mer om den svåra tröskeln till balkongrummet. Något jag läste härom dagen om kryckgående har blivit begripligare. Det finns något som heter att ”markera steg”, så tror jag i alla fall att det kallades i texten. Jag tolkar det nu som att ta ett slags låtsassteg med det brutna benet. Genom detta ”skuggsteg” blir gången med det pålitliga benet smidigare. Ja, ni behöver inte tro mig. Idag har jag bara ätit ”bitar” i köket. Det kändes överdrivet att beställa mat från hämt-lämning. Man måste ju också vara hungrig. Jag har legat en del på soffan och domnat och somnat och domnat. En dröm om en plats som fick heta ”Stockholm” gled förbi mycket vacker. Alla husen var klädda med röd puts och gatorna var små och krokiga och branta. Himlen ovanför var låg och mörkblå och färgen rann över i vattnen nedanför. En dröm i rött och mörkblått och kanske fanns det en remsa av guld någonstans. Jag vaknade och tänkte lite förstrött på vad jag sett och gled sedan tillbaka ner i domningen. Ganska lätt att leva så. Miki är hos Vesna och hon har skickat mig en bild där han ligger och spanar från hennes fönster.

Och så berättade hon om ett hundintermezzo i hennes trappuppgång. Det är karnevalstid och barn går runt och ringer på för att tigga godis och en barngrupp ringde på Vesnas dörr samtidigt som på grannens. När dörrarna öppnades flög två svartkrulliga hundar ut med hög fart, en mindre och en större – ja, det är Miki som är den mindre – och kastade sig över varandra, men Vesna och den störres husse lyckades dra isär dem och ingen blev skadad. Ja, allt är oförutsägbart och ofta går det fort.

I glappen mellan de olika letargiska tillstånden har jag satt ihop tentor till de olika studentgrupperna. Ett av uppsatsämnena handlar om mardrömmar – vi har läst Hjalmar Söderbergs historiett ”Mardröm” och den är tänkt som utgångspunkt för uppgiften. Jag tänker på mina soffdrömmar nu och att de inte är mardrömmar. Jag verkar ha blivit given en barmhärtig balans mellan tungt och lätt. En annan sak som jag lägger märke till är att jag plötsligt är mycket bättre på kroatiska. Jag skriver obesvärat långa mail och kanske är det mesta felböjt men jag tror det är begripligt för jag får helt begripliga svar.

När eftermiddagen började böja sig mot sitt slut tog jag en bild på ”parken” från mitt fönster. Ljuset är på väg tillbaka och även om inte jag kommer ut, så kommer mer och mer av ljuset in.

Jag håller ett öga på mitt hjälpnätverk. Imorgon tar Vesna ut Miki på morgonen, sedan är Gabi här under dagen och på kvällen tar Mirjana Miki på den avslutande rundan. Så ser planen ut och den ser bra ut, precis som den för idag.

I den nya tiden rör sig allt i små cirklar eller om att hoppa från tuva till tuva, fast hoppar gör jag väl knappast eller jo förresten: jag hoppar på ett ben på kryckor. Hur kommer jag från a till b och sedan från b till c? Det mesta bygger på andras välvilja och hjälpsamhet och något på min uppfinningsrikedom. Vem tar ut Miki imorgon och på lördag, söndag, måndag…? Och hur många gånger?

Då och då öppnar jag fönstret mot ”parken” för att se på årstiden. Nu är vintern här, ser jag. Och när Miki kommer in är han kall i pälsen.

Här inne har jag givit upp det där med att flytta tallrikar med mat från köket till bordet i balkongrummet. Frukost och kvällsmat äter jag i köket, där jag numera har en stol. Jag äter frukt eller bitar av saker: ost, bröd och annat. Mitt på dagen kommer ibland någon vän med mat och för de kommande dagarna har jag bestämt mig för att beställa mat från någon av alla hämtmatsfirmorna eller ska jag kalla dem lämnmatsfirmor eller kan det möjligen finnas ett bättre ord? Det måste det nog kunna. Ja, och jag tränar in nya tekniker för att bära saker med munnen. Annars låter jag arbete och vila byta plats med varandra genom dagens timmar. Ibland tar vilan överhanden och blir till dvala, dvala i det lilla formatet. Jag dväljs i dvalan, tänker jag. De gamla bekymren har flyttat till tillvarons uthus.

När jag slutligen – vid Gabis sida – kommit igenom timmarna av köande och blivit röntgad, kom diagnosen med ordet ”slomila” inne i sig, ja, bruten och jag såg på röntgenbilden, så kastades jag två år bakåt i tiden till Londis brutna ben och döden. Nej, jag menar inte att jag var rädd att dö, jag återupplevde Londis slut, hennes sista timmar, delvis från insidan av henne. Fast när jag nu skrev ”kastades”, så är det inte helt riktigt, för egentligen rasade jag ner i Londis dödsdag redan när jag föll och foten blev obrukbar eller i alla fall i det närmaste obrukbar. Platsen där jag halkade var kanske trettio meter från den plats där Londi blev påsprungen av en annan hund och där antagligen brottet skedde. Sedan när jag låg på soffan hade jag huvudet en knapp halvmeter ifrån den plats där Londi låg när jag hittade henne, efter att jag varit borta några timmar. Hon reste sig aldrig mer. Ja, så när jag låg där på soffan med skadad fot, så handlade det inte alls om foten utan om Londis sista smärtfyllda tid i livet. Jag låg som paralyserad och orkade bara be om hjälp för Miki, jag orkade inte syssla med fötter och sjukhus. Många uppmanade mig att göra si och så. Jag sköt ifrån mig rösterna och tänkte på ordet ”siebenmalklug”. Två dagar gick, vännerna, särskilt Vesna, kom och avlöste varandra med Miki-promenader, mat och annat. På måndagen, när Gabi kom, kände jag att jag var ute ur traumat, tillräckligt ute för att gå ut alltså. Christine var med Miki och Gabi beställde en taxi och vi for iväg. Och resten har jag sagt.

Nu har jag gipsat ben eller gipsad fot och jag har kryckor genom Vesnas försorg. Duilio har gett mig instruktioner om hur jag ska gå, men kanske går jag inte rätt – han ska komma och visa. Dagarna har börjat få en rytm, en ny rytm, livet är nytt, vännerna kommer och går: Vesna, Christine, Gabi, Toma, Iliana, Maria och det blir fler. Jag får hjälp med Miki, med mat och flyttande av saker genom rummen. Till exempel har jag en stol i köket nu. Jag reser på ett nytt sätt, det är ett företag att gå från soffan till köket eller badrummet, det är färder som jag planerar innan jag genomför dem. Hur bär man till exempel en tallrik med mat med kryckor genom rummen? Ät i köket, säger någon. Och ja, det är sant, nu har jag en stol där, men det är inte roligt att äta i ett smalt kök utan fönster. En gång har jag långsamt och försiktigt gått på knä – ja, det kan jag – genom rummen och skjutit en tallrik med mat framför mig till mitt lilla balkongrum. Det gick och det var intressant som experiment, men inget att göra alltför ofta. Så nu gör jag lite olika: ibland är någon här och lagar mat eller har mat med sig och då går allt lätt för det är inte jag som gör det. Ibland äter jag något enkelt på stolen i köket, en ostbit, ett päron eller något annat behändigt. Och Christine har skaffat hit en termoskopp, som jag kan hänga i ett snöre om halsen eller på en av kryckorna. Jag lär mig också att bära saker mellan tänderna. Och jag kan böja mig på nya och spännande sätt. Men mest ligger jag på soffan i ”tomrummet” och känner hur tankarna rinner mellan mig och luften omkring mig. Allt känns överraskande lätt och jag är lite osäker på vem jag är men det är inget jag vantrivs med, jag är ju i en ny dimension. Tiden lägger sig i nya kurvor. Och när Miki inte är ute eller hos Vesna, så ligger han oftast bredvid mig och är mycket närvarande, svartkrulligt närvarande och det är ännu mer.

Mina tankar berättar för mig vad jag varit med om. Jag ser sjukhuskorridorer och känner sjukhuslukter och den speciella träsmak som kommer ifrån gammal hårdplast. Då och då knaggar jag mig upp på kryckorna och hopphasar mig till datorn och skriver några mail eller går igenom några studenttexter. Jag arbetar som det heter hemifrån. Men själv är jag nog bortifrån. Jag har varit mycket långt borta och jag är egentligen inte tillbaka där jag var förr. Livet är milt och jag känner en stor glädje över vännerna och över Miki förstås.

Sent i fredags kväll när jag var nästan hemma efter dagens sista runda halkade jag på ett plastskynke som med hjälp av tegelstenstyngder var utspänt på marken under balkongerna. I stället för att gå runt valde jag av någon underlig anledning att snedda över – jag minns ännu beslutet och att jag tyckte att det var något lockande med den blanka ytan. Men som sagt, det straffade sig och jag flög i backen i ett nu. Smack! När jag reste mig kände jag att den ena foten inte var som den skulle, men jag lyckades ta mig upp till lägenheten ändå, jag tror inte ens vi tog hissen. Ja, och sedan somnade jag. Miki höll sig på sin kant borta på soffan eftersom jag inte låg stilla. Och det blev morgon och jag fick krypa till badrummet. Jag bad om hjälp åt olika håll och Vesna kom och hämtade Miki och jag var lättad, för just hundpromenader ligger utanför min förmåga nu.

Och nu har helgen gått och jag mår lite bättre, kan stappla runt lite i lägenheten och växlar mellan handduk med isbitar och lånad stödstrumpa. Miki är hos Vesna och kommer bara om natten. Och jag lär mig hur viktigt gåendet är för mig. Det är svårt att både läsa, skriva och tänka utan att gå, så ibland går jag med hasande steg ett varv genom rummen (som är mellan tre och ett och ett halvt beroende på hur man räknar).

Min räddning från ledan har varit eller är sömnen och en bok som kom till mig mycket lägligt just i fredags, under dagens aningslösa förmiddag. Det är Den försiktiga resenären av Merete Mazzarella och jag sträckläser den mellan sömnen och de stapplande rundorna och bytena mellan is och stöd. Och jag förundras över hur förfärligt lika och olika Merete eller hennes berättare och jag är, aldrig lagom lika eller olika. Och jag har mängder av saker att fråga henne som hon kanske inte alls skulle vilja svara på.

Medan jag skriver det här har jag foten i högläge eller höjdläge – vet inte vilket ord som är rätt – på bordet bredvid datorn. Om någon skulle undra.