Kategori: Berättelser ur livet

Idag står allting stilla. Miki är hos Vesna och jag arbetar mycket långsamt – när jag inte sover. Sömnen faller över mig gång på gång som ett tungt täcke, veckat enligt något för mig okänt mönster. Jag drömmer långa slingrande drömmar som ibland låter sig drömmas om eller drömmas om. Ja, ni sätter accenten där ni vill, men helst på två olika ställen, om ni bryr er om vad jag menar. Jag drömmer om kolonialismen och det är föstås Coetzee och Disgrace som för mig dit men också Mazzarellas Den försiktiga resenären – på kryssningsfartyget Braemar finns en engelsman som med ett slags emfas kallar Zimbabwe för Sydrhodesia. Det är kolonialismens spår i Sydafrika och Australiens som ekar mot varandra i drömmen och minnet av böckerna. Under och i händelseförloppen i Disgrace finns ett stadigt pekande på de vita sydafrikanernas snara exodus eller utmönstring. Rörelsen går från inlandet ut mot kuststäderna.

I drömmarna ser jag skuggor av mina tankar om skuld, skuld för att man är född där man är född, skuld för vad fäderna gjort. Och så randas dessa tankar av underströmmar i Disgrace, de vita måste bort innan det görs för dem. Och i drömmen hör jag ord på afrikaans och som vaken undrar jag varför de låter mer koloniala än de engelska, när engelskan ändå är det utan jämförelse största kolonialspråket, så stort att det lyckats slingra sig ur den koloniala kappan. Och från dagarna i Kapstaden minns jag namn som Signal Hill och Company’s Garden. I någon av drömmarna frågar jag Coetzee varför han flyttade till Australien. Han svarar inte utan vrider på huvudet och vänder sig bort och jag vaknar och tänker att han är tryggare där, för i Australien är de vitas timme inte slagen, de ursprungliga är för få och för svaga, som i så många andra delar av den av européerna koloniserade världen. Och engelskan och spanskan är världsspråk som många måste lära sig.

Den här dagen har inneburit ett steg, ett litet steg, in i en normalare tillvaro. Nej, fråga mig inte vad ”normal” betyder. Gabi har varit här med god mat och trivsel och hon hjälpte mig med en lång rad praktiska saker, förutom med Miki-promenaderna, som behövdes så väl denna vårdag. Ja, vintern kommer säkert tillbaka men idag har det varit vår, 17° och ljumma vindar med dofter av det kommande. Och det bästa av allt var att Gabi tvingade ut mig, ja, bara en kort promenad runt hörnet och in i Simpas uterum, där Gabi och jag sedan drack kaffe och Miki spanade ut i ”parken”. Sant är att det var svårt att gå ”så långt”, jag har varken kraft eller balans och stegen nerför trappan var på gränsen till det möjliga. Jag fick trycka tillbaka paniken med segt våld, men det gick och vi kom fram och satte oss vid det mest åtkomliga av borden. Ivan kom ut och tittade på gipsbenet och vi lät det tala för sig självt. Jag hade ingen lust att säga ”jag har brutit benet”, jag känner en gränslös leda inför den frasen, och Ivan visste tillräckligt genom anblicken. Han tittade vänligt-lätt ironiskt-medlidsamt på mig. Den rätta blicken. Och efter en stund kom han med kaffet. Och så satt vi där och lät den milda vinden berätta om sydligare nejder och kommande tider för oss.

För några timmar sedan kom jag hem från en kontroll sjukhuset – Iliana var med mig genom de långa timmarna. Där blev jag ställd inför ett val (och nu ber jag att ingen som läser detta kommer med ”läkarråd”!), ett val mellan operation och konservativ behandling. Jag valde konservativ, för jag har ju en sådan sida mitt i all min anarki och längtan efter vida horisonter. Nu har jag en mycket tyngre gipsfot än hittills och hårda regler att följa, men det får väl gå. Det gäller att inte ramla eller tappa modet.

Jag öppnar fönstret och spanar bort mot Månbas Alfa, luften är fuktig och lite mildare än de senaste dagarna. Snart kommer Vesna med Miki för natten. Jag försöker att hålla balansen i tillvaron, att inte halka av jordklotet. Och jag tänker på att många har svårare liv.

Morgonen var grå och dagen har varit blek men Miki är tillbaka efter en natt hos Vesna, så hans svartkrulliga ljus lyser här, där han ligger bredvid mig på soffan.

Jag sover mycket, arbetar lite i gliporna, undrar lite om benet växer ihop eller inte. Imorgon får jag veta något om det. Smärtan är seg och låg, den liksom bara ligger där utan att göra väsen av sig. Jag har drömt om eller tänkt på ”Amarcord”, någon scen nere vid vattnet som blandade sig med mina minnen från den långa raden av somrar i Pesaro. Och jag har genom recensionen jag skriver på förirrat mig till Amazonas och sedan ut på Sargassohavet, där jag sett Harry Martinsons skedstork flyga förbi. Ja, jag vet att storken flög in mot Holland, men kanske är det den där Floridatången någon rad högre upp, som skapar denna förbindelse. Fönstren står öppna i mitt huvud, som ni ser, och tankarna, när de flyger in, sätter sig var de vill på mitt inre träds grenar. Även om jag lever i en burk med bara två titthål, så är utsikten stundtals mycket vid.

Det är morgon och Vesna med barnbarnen Iskra och Istok har just varit här och hämtat Miki för dagen. Det blir en rolig dag för honom och för Vesna och barnen säkert också. Jag ser att det är sol ute, vintersol, och jag har känt på vinterluften från det öppna fönstret. Nyss tittade jag lite i facebook men det stod mest om vilka partier man ska hata och vilka man inte bör ogilla, ja, och vilka länder man ska förakta och vilka som står över sådant. Jag tänker lite ansträngt att allt man bedömer borde bedömas med eftertanke och försiktighet – vet jag tillräckligt om det där för att säga det här? – och allt – åtminstone inom samma kategorier – borde mätas med samma måttstock. Detta säger jag mest för att ha det sagt och för att rensa lite så att inte olusten stockar sig någonstans. Jag ser björkarnas vita stammar genom de halvslutna persiennerna – på bilden här ser man dem inte och jag gläder mig åt att se mer än min mobilkamera.

Idag ska jag sköta mig helt själv utan sällskap. Nej, det är inget sorgligt med detta. Ensamheten har sina glädjeämnen när den är tillfällig. Lite våghalsigt har jag stoppat tvätt i tvättmaskinen, ja, jag vet alltså inte hur man hänger upp tvätt från kryckor och här är ändå lite komplicerat att hänga tvätt, men jag tänker mig att idéerna kommer när det är dags. Om jag beställer mat från någon hämtfirma kanske utbäraren kan hjälpa mig lite, eller så behövs det inte och i värsta fall kan Vesna bistå mig ikväll. Allt är ju inte lika viktigt. Det är väldigt bra i många sammanhang detta att allt inte är lika viktigt.

Drömmarna tar stor plats och det beror kanske på att verkligheten blivit tunn och smal och full av upprepningar. Nu tänker jag på repet i ”upprepning” och det kunde ju vara lite roligt om det fanns ett samband, fast det gör det nog inte. Men tillbaka till det jag ville säga: drömmarna tar stor plats och inatt drömde jag att jag stod på en stor plats och avstånden var mycket långa åt alla håll. Jag har nog aldrig drömt om något så abstrakt som avstånd förr. Eller ska jag i stället säga att jag aldrig har drömt så konkret om något så undflyende? Fast möjligen är det en väldigt vanlig dröm. Bara svår att beskriva. Och kanske illustrerar den att jag i dessa dagar lever liksom på avstånd.