Dagarna i tiden efter benbrottet liknar varandra, jag vet inte hur många de är eller vart de går. Ett slags lugn ligger över min boning, långa stunder är jag helt ensam, under andra har jag Miki här, vännerna kommer och går och med de närmaste fördjupas vänskapen. Det känns lite riskabelt att säga det, men jag tror att det är så. Riskabelt för att jag är så helt beroende, men kanske det uppstår något slags jämnvikt mellan svag och stark, mellan hjälpare och hjälpbehövande i sådana här stunder, stunder som sträcker sig över veckor, kanske månader. Jag rättar tentor, sätter betyg och sover och vilar och äter den mat jag får in i boet.
Idag var Christine här och det var just så roligt som det är när Christine är här. Hon arbetade på en romanöversättning, jag läste studentuppsatser och då och då utbytte vi tankar om det vi gjorde, gav varandra idéer, vände och vred på orden och uttrycken, skrattade och överbjöd varandra med formuleringar. Då och då tog hon Miki på en promenad ute i det på nytt smått vintriga. Och så hjälpte hon mig med lakanstvätten. Jag hade klarat att hänga upp örngotten innan hon kom, men lakanen var för svåra, så dem fick hon ta hand om. När kvällen kom var allt torrt och nu har jag en fantastisk renbäddad säng. Och maten vi åt hade Christine lagat hemma hos sig däruppe på berget. Vi pratade om livet, barndomen och om ord och sorg och olycka och om glädje. Efter maten fortsatte Christine sitt översättande och jag gick in i min läsning av Patrik Ouředníks märkliga bok Europeana. Då och då avbröt vi oss och varandra och funderade tillsammans över sådant som man kan fundera tillsammans över. När jag nu långt inne i kvällen tittar bakåt på dagen ser jag att den ligger där helt rund. Och Miki ligger svartkrullig och alldeles stilla på golvet. Om någon timme kommer Vesna och tar honom ut på dagens sista runda.
