Det är morgon och Vesna med barnbarnen Iskra och Istok har just varit här och hämtat Miki för dagen. Det blir en rolig dag för honom och för Vesna och barnen säkert också. Jag ser att det är sol ute, vintersol, och jag har känt på vinterluften från det öppna fönstret. Nyss tittade jag lite i facebook men det stod mest om vilka partier man ska hata och vilka man inte bör ogilla, ja, och vilka länder man ska förakta och vilka som står över sådant. Jag tänker lite ansträngt att allt man bedömer borde bedömas med eftertanke och försiktighet – vet jag tillräckligt om det där för att säga det här? – och allt – åtminstone inom samma kategorier – borde mätas med samma måttstock. Detta säger jag mest för att ha det sagt och för att rensa lite så att inte olusten stockar sig någonstans. Jag ser björkarnas vita stammar genom de halvslutna persiennerna – på bilden här ser man dem inte och jag gläder mig åt att se mer än min mobilkamera.
Idag ska jag sköta mig helt själv utan sällskap. Nej, det är inget sorgligt med detta. Ensamheten har sina glädjeämnen när den är tillfällig. Lite våghalsigt har jag stoppat tvätt i tvättmaskinen, ja, jag vet alltså inte hur man hänger upp tvätt från kryckor och här är ändå lite komplicerat att hänga tvätt, men jag tänker mig att idéerna kommer när det är dags. Om jag beställer mat från någon hämtfirma kanske utbäraren kan hjälpa mig lite, eller så behövs det inte och i värsta fall kan Vesna bistå mig ikväll. Allt är ju inte lika viktigt. Det är väldigt bra i många sammanhang detta att allt inte är lika viktigt.
Drömmarna tar stor plats och det beror kanske på att verkligheten blivit tunn och smal och full av upprepningar. Nu tänker jag på repet i ”upprepning” och det kunde ju vara lite roligt om det fanns ett samband, fast det gör det nog inte. Men tillbaka till det jag ville säga: drömmarna tar stor plats och inatt drömde jag att jag stod på en stor plats och avstånden var mycket långa åt alla håll. Jag har nog aldrig drömt om något så abstrakt som avstånd förr. Eller ska jag i stället säga att jag aldrig har drömt så konkret om något så undflyende? Fast möjligen är det en väldigt vanlig dröm. Bara svår att beskriva. Och kanske illustrerar den att jag i dessa dagar lever liksom på avstånd.