I den nya tiden rör sig allt i små cirklar eller om att hoppa från tuva till tuva, fast hoppar gör jag väl knappast eller jo förresten: jag hoppar på ett ben på kryckor. Hur kommer jag från a till b och sedan från b till c? Det mesta bygger på andras välvilja och hjälpsamhet och något på min uppfinningsrikedom. Vem tar ut Miki imorgon och på lördag, söndag, måndag…? Och hur många gånger?
Då och då öppnar jag fönstret mot ”parken” för att se på årstiden. Nu är vintern här, ser jag. Och när Miki kommer in är han kall i pälsen.
Här inne har jag givit upp det där med att flytta tallrikar med mat från köket till bordet i balkongrummet. Frukost och kvällsmat äter jag i köket, där jag numera har en stol. Jag äter frukt eller bitar av saker: ost, bröd och annat. Mitt på dagen kommer ibland någon vän med mat och för de kommande dagarna har jag bestämt mig för att beställa mat från någon av alla hämtmatsfirmorna eller ska jag kalla dem lämnmatsfirmor eller kan det möjligen finnas ett bättre ord? Det måste det nog kunna. Ja, och jag tränar in nya tekniker för att bära saker med munnen. Annars låter jag arbete och vila byta plats med varandra genom dagens timmar. Ibland tar vilan överhanden och blir till dvala, dvala i det lilla formatet. Jag dväljs i dvalan, tänker jag. De gamla bekymren har flyttat till tillvarons uthus.