Brott

När jag slutligen – vid Gabis sida – kommit igenom timmarna av köande och blivit röntgad, kom diagnosen med ordet ”slomila” inne i sig, ja, bruten och jag såg på röntgenbilden, så kastades jag två år bakåt i tiden till Londis brutna ben och döden. Nej, jag menar inte att jag var rädd att dö, jag återupplevde Londis slut, hennes sista timmar, delvis från insidan av henne. Fast när jag nu skrev ”kastades”, så är det inte helt riktigt, för egentligen rasade jag ner i Londis dödsdag redan när jag föll och foten blev obrukbar eller i alla fall i det närmaste obrukbar. Platsen där jag halkade var kanske trettio meter från den plats där Londi blev påsprungen av en annan hund och där antagligen brottet skedde. Sedan när jag låg på soffan hade jag huvudet en knapp halvmeter ifrån den plats där Londi låg när jag hittade henne, efter att jag varit borta några timmar. Hon reste sig aldrig mer. Ja, så när jag låg där på soffan med skadad fot, så handlade det inte alls om foten utan om Londis sista smärtfyllda tid i livet. Jag låg som paralyserad och orkade bara be om hjälp för Miki, jag orkade inte syssla med fötter och sjukhus. Många uppmanade mig att göra si och så. Jag sköt ifrån mig rösterna och tänkte på ordet ”siebenmalklug”. Två dagar gick, vännerna, särskilt Vesna, kom och avlöste varandra med Miki-promenader, mat och annat. På måndagen, när Gabi kom, kände jag att jag var ute ur traumat, tillräckligt ute för att gå ut alltså. Christine var med Miki och Gabi beställde en taxi och vi for iväg. Och resten har jag sagt.

Nu har jag gipsat ben eller gipsad fot och jag har kryckor genom Vesnas försorg. Duilio har gett mig instruktioner om hur jag ska gå, men kanske går jag inte rätt – han ska komma och visa. Dagarna har börjat få en rytm, en ny rytm, livet är nytt, vännerna kommer och går: Vesna, Christine, Gabi, Toma, Iliana, Maria och det blir fler. Jag får hjälp med Miki, med mat och flyttande av saker genom rummen. Till exempel har jag en stol i köket nu. Jag reser på ett nytt sätt, det är ett företag att gå från soffan till köket eller badrummet, det är färder som jag planerar innan jag genomför dem. Hur bär man till exempel en tallrik med mat med kryckor genom rummen? Ät i köket, säger någon. Och ja, det är sant, nu har jag en stol där, men det är inte roligt att äta i ett smalt kök utan fönster. En gång har jag långsamt och försiktigt gått på knä – ja, det kan jag – genom rummen och skjutit en tallrik med mat framför mig till mitt lilla balkongrum. Det gick och det var intressant som experiment, men inget att göra alltför ofta. Så nu gör jag lite olika: ibland är någon här och lagar mat eller har mat med sig och då går allt lätt för det är inte jag som gör det. Ibland äter jag något enkelt på stolen i köket, en ostbit, ett päron eller något annat behändigt. Och Christine har skaffat hit en termoskopp, som jag kan hänga i ett snöre om halsen eller på en av kryckorna. Jag lär mig också att bära saker mellan tänderna. Och jag kan böja mig på nya och spännande sätt. Men mest ligger jag på soffan i ”tomrummet” och känner hur tankarna rinner mellan mig och luften omkring mig. Allt känns överraskande lätt och jag är lite osäker på vem jag är men det är inget jag vantrivs med, jag är ju i en ny dimension. Tiden lägger sig i nya kurvor. Och när Miki inte är ute eller hos Vesna, så ligger han oftast bredvid mig och är mycket närvarande, svartkrulligt närvarande och det är ännu mer.

Mina tankar berättar för mig vad jag varit med om. Jag ser sjukhuskorridorer och känner sjukhuslukter och den speciella träsmak som kommer ifrån gammal hårdplast. Då och då knaggar jag mig upp på kryckorna och hopphasar mig till datorn och skriver några mail eller går igenom några studenttexter. Jag arbetar som det heter hemifrån. Men själv är jag nog bortifrån. Jag har varit mycket långt borta och jag är egentligen inte tillbaka där jag var förr. Livet är milt och jag känner en stor glädje över vännerna och över Miki förstås.