Härom dagen publicerades min korta text om Måns Wadensjös Förlossningen i Hufvudstadsbladet, så nu är det min tur att visa den här – tillsammans med en bild från en sjukhusmiljö jag nyss upplevt.
Under hösten som gick har jag samtalat om identitetspolitik och konstnärlig frihet med en av svenskgrupperna här på universitetet i Zagreb. Vi ställde begreppen mot varandra, vred och vände på dem och försökte få dem att sammanleva eller lät något av dem få sista ordet. Nästan samtidigt stötte jag på Måns Wadensjös roman ”Förlossningen”. En ung man skriver där om den mest kvinnliga erfarenheten. Får han det? Ja, det får han nog – om han kan. Frestelsen blev övermäktig, oläst lät jag den gå in i kursen. Riskabelt, ja, men att ta risker skärper sinnet.
Vi läste och studenterna storknade över den första tröga tredjedelen. ”En alldeles för lång bruksanvisning”, tyckte någon. Andra bara suckade, men inte alla, någon såg hemlighetsfull ut, som om hon ruvade på något tills vidare outsägligt. Jag tittade beslutsamt in i ansiktena och sa: ”Så här lätt ger vi oss inte.” Jag tyckte mig nämligen ana en besvärjande rytm i romanens omständliga beskrivningar.
När vi stiger in i boken möter oss en nattlig sjukhusvärld genom ett ungt biträdes sinnen. Den unge mannen är ”köksa” på förlossningsavdelningen och han lär sig snabbt anpassning till Regeln, som blint styr över allt handlande i den myrstackslika kolossen. Vi lär oss om arbetsuppgifter, om hierarkier mellan till exempel barnmorskor och vårdbiträden, om hemlig rökning på rullstolsrampen, vi lär oss om larm, lustgas, om tvätt och städning, om snabba växlingar mellan letargi och brännande hektiskt hanterande. Allt förtecknas noggrant av ”köksan”, som svajar mellan neutralt registrerande, ironiska blinkningar och blickar ner i avgrunder. Vi läser listor: ”anestesi, aggregat, sugslang, u-handske” och möts strax därpå av skvaller i fikarummet. Och vi får följa med genom kulvertarna:
”Liksom människokroppen har en ryggrad har sjukhuset sin kulvert. Nästan längst ner, i det första planet under marken, ringlar den sig fram, bred och hög i tak med sträva väggar av naken
betong. Den förgrenar sig till varje hus, och alla andra avdelningar växer på den som druvor på en klase.”
Under bokens första hälft blir vi mer och mer bekanta med den tunga otympliga sjukhuskroppens andning och pulsslag. Alla detaljer, de futtiga om soppåsar och smörgåspålägg, såväl som de om faror och foster som dör i livmodern, fyller upp och gör att denna jättevarelse blir allt mer påtaglig.
I bokens senare delar befolkas den stora huskroppen mer och mer av mänskliga förhoppningar och lidanden. Skräcken runt de döda ofödda barnen, kring de ”blodsmittades” öden hanteras på sätt som nog har rötter i urtid. Vidskepelsen svarar på alla frågor, ställda som oställda. Och ibland är ögonblicken mer dyrbara än annars:
”Det finns en tydlig gräns: Om man ser huvudet eller inte. Innan dess är allt oklart – därefter handlar det bara om snabbhet.”
I slutkapitlet upplever den unge mannen – som åskådare – vid föderskans sida födelsens färd genom döden. Detta har han sett: en födande dör alltid och återföds sedan – om allt går bra. Men den nya varelsen, varifrån kommer den?