Sent i fredags kväll när jag var nästan hemma efter dagens sista runda halkade jag på ett plastskynke som med hjälp av tegelstenstyngder var utspänt på marken under balkongerna. I stället för att gå runt valde jag av någon underlig anledning att snedda över – jag minns ännu beslutet och att jag tyckte att det var något lockande med den blanka ytan. Men som sagt, det straffade sig och jag flög i backen i ett nu. Smack! När jag reste mig kände jag att den ena foten inte var som den skulle, men jag lyckades ta mig upp till lägenheten ändå, jag tror inte ens vi tog hissen. Ja, och sedan somnade jag. Miki höll sig på sin kant borta på soffan eftersom jag inte låg stilla. Och det blev morgon och jag fick krypa till badrummet. Jag bad om hjälp åt olika håll och Vesna kom och hämtade Miki och jag var lättad, för just hundpromenader ligger utanför min förmåga nu.
Och nu har helgen gått och jag mår lite bättre, kan stappla runt lite i lägenheten och växlar mellan handduk med isbitar och lånad stödstrumpa. Miki är hos Vesna och kommer bara om natten. Och jag lär mig hur viktigt gåendet är för mig. Det är svårt att både läsa, skriva och tänka utan att gå, så ibland går jag med hasande steg ett varv genom rummen (som är mellan tre och ett och ett halvt beroende på hur man räknar).
Min räddning från ledan har varit eller är sömnen och en bok som kom till mig mycket lägligt just i fredags, under dagens aningslösa förmiddag. Det är Den försiktiga resenären av Merete Mazzarella och jag sträckläser den mellan sömnen och de stapplande rundorna och bytena mellan is och stöd. Och jag förundras över hur förfärligt lika och olika Merete eller hennes berättare och jag är, aldrig lagom lika eller olika. Och jag har mängder av saker att fråga henne som hon kanske inte alls skulle vilja svara på.
Medan jag skriver det här har jag foten i högläge eller höjdläge – vet inte vilket ord som är rätt – på bordet bredvid datorn. Om någon skulle undra.