Vintrarna här är egentligen aldrig sydda i ett stycke; då och då – också mitt inne i vinterkärnan januari – spricker en glipa av vår och ljus fram från ingenstans. Och nu är vi inne i en sådan där vänlig glipa och värmen strömmar runt och katterna ser plötsligt vårstarka och stöddiga ut. Miki känner sig också vårstark förstås och han spänner ögonen i katterna och tycker att jag är obegriplig som inte släpper honom fri. Men för mig är jag helt begriplig. Jaja.
Vi får nog inte många dagar med detta elixir, men euforiska impulser reser sig ändå genast mot kromp och krimp och alla olösta bekymmer och ingenting verkar viktigare än solen och den ljumma vinden som blåser genom tvätten i den lilla trädgården vid den oansenliga lilla gatan Lopudska.
