Igår kväll gick jag längs den här gatan, Vlaška heter den och den är ett stillsamt stycke av stadens allra centralaste delar. Förutom att det finns för mycket bilar, men var gör det inte det? Kanske på Grönland. Längs Vlaška är husen låga och milt vackra, de liksom ler lite förstrött och från taken kikar vindskupornas fönster på dem som går förbi och gatan bildar en försiktig böj åt hållet, jag vet inte vilket för sådant vet jag aldrig.
Lyktorna är klassiskt vackra. Så här ser en lykta ut, kan jag säga om någon skulle undra. Och skenet från dem är lite gulaktigt, inte så där elakt vitt och kallt. På den lilla upphöjda platsen vid gatans slut står författaren August Šenoa elegant och avspänt lutad mot vad som ser ut som ett litet mörkt metalltorn.
Och i höjden lyser det från de filigraniskt genombrutna domkyrkotornens inre.