Kategori: Berättelser ur livet

De yngsta studenterna jag har i min undervisning är de som läser svenska för andra året och de är nitton eller tjugo år, kanske är någon tjugoett. Alla är alltså ungefär lika gamla eller lika unga. Från Sverige minns jag en helt annan åldersspridning och det här kan man förstås tycka vad man vill om, men nog är det lättare när det är lite homogent åtminstone på ett sätt och det är roligt att de är så unga och jag kan se en tydlig utveckling från år till år. Under en del av dagens lektion pratade vi i enlighet med kursplanen om organisationen i svenska kommuner och till slut berättade var och en för sin ”bänkkamrat” om en valfri kommun eller stad. Medan de berättade ritade jag upp en karta över Sverige och sedan fick var och en av studenterna markera sin stad och berätta varför de valt just den.

Västerås fick vara med för att namnet finns med i Game of Thrones, Luleå för att namnet låter gulligt, Uppsala för sitt universitet och Karlskrona för att det finns en fontän som är kopplad till BB och sprutar vatten varje gång det föds ett barn i staden. Där ser man. Ja, och det var en glad och lätt dag och alla verkade vara på gott humör, åtminstone märktes inget annat. Och jag tog spårvagnen hem och gick duktigt med min krycka från spårvagnshållplatsen. Solen lyste blekt, när den inte var i moln, men luften var mild och jag tog Miki på en liten runda som slutade på Simpas terrass och Gabriel kom ut med kaffet.

Ja, fånig rubrik, men föll för en frestelse. Denna dag har jag inträtt i normaliteten igen efter benbrottstidens relativa exil. Jag har inte åkt taxi utan gått till och från spårvagnshållplatserna, klättrat upp på de höga spårvagnarna med krycka – det går inga låga moderna spårvagnar till universitetet. Och jag har gått i trappor till mina lektioner och gått omkring i salarna och låtit kryckan ligga på bordet under lektionerna. Och så har jag gått alla rundorna med min krushårige kattjägare. Men tungt var det speciellt när jag kom hem på eftermiddagen och genast måste ut igen för Miki hade ju haft tråkigt medan jag var borta och han behövde röra på sig. Jag höll hårt i kopplet och gick som en promenadautomat. Nej, jag vantrivdes inte, men allt i mig som inte behövdes för gåendet och Miki-sällskapet sov eller domnade. Jag färdades längs Lopudska som i en dröm. Då och då stannade jag, band fast kopplets ände vid något staket och tog en bild av blomsterhavet. Jag tror jag gjorde det i sömnen.

Och vi kom runt hörnet till Rapska och jag tog tag i nackskinnet på mig själv och tänkte att här har jag något att lägga till min berättelse om huset på hörnan. Jag tänkte att jag måste visa en vidare vinkel, nästan bort till det numera Ribbeckska päronträdet.

Miki var märkligt stillsam och gick liksom in i min dröm och vi sov oss fram längs gatan. Och så kom vi hem igen och jag tog av honom kopplet och vi gick rakt fram till soffan, jag klev och han hoppade upp på den. Och så sov vi vidare, nu ännu djupare än på gatan.

Igår eftermiddag vågade jag mig på en lite ”farligare” runda med Miki. Ja, det farliga består i att det finns fler katter där för Miki att plötsligt rycka iväg efter än på andra ställen och fler utmanande hundar bakom staketen. Men jag ville absolut se hur långt våren hade kommit i den lilla trädgården på hörnan Kornatska-Brijunska. Det brukar alltid blomma alldeles särskilt vackert där just vid den här tiden på året. Och, ja, så var det också nu och jag kom inte för sent utan vid alldeles rätt tidpunkt. De små träden blommade ymnigt i ljusrött och rosa och på marken hade påskliljorna slagit ut.En sådan rikedom!

Jag tittar upp i päronträdets blomstervärld och känner att allt är här och nu och att ingenting kan vara vackrare, kanske lika vackert men inte vackrare. Så här ser fullkomligheten ut och den skrämmer inte, utan den ger ro och tillförsikt och också stormande glädje. Och på årets hjul är detta en söndag i mars.

Någon gång under morgontimmarna formulerade jag en besvärjelse mot en person som begått ett brott mot en av mina vänner, men efter det har dagen förflutit lugnt och vänligt. Inomhus går jag sedan imorse utan krycka, men ute har jag kryckan som en blandning av stöd och försäkring. Under morgonrundan hade jag med boll och lång lina och den här gången hade Miki lust att samarbeta. Kanske gick han med på det eftersom jag inte längre binder fast änden av linan någonstans. Han har fått mer frihet och han förstår sig på det. Sedan satt vi på Simpas terrass en stund och efter det rotade jag lite med studenttexter trots det vårfagra vädret, fast sedan kom Gabi och vi gick en sväng bort till Cooltura och satt på den gamla terrassen där, tyvärr i skuggan så sedan blev det Simpa igen som nästan alltid har sol. Terrassen är nog på sydsidan, eller vad ska jag tro? Vi drack varsin radler med citronsmak, en lagom barnslig dryck, som passar till mitt opålitliga gående.