Normalitetens extremism

Ja, fånig rubrik, men föll för en frestelse. Denna dag har jag inträtt i normaliteten igen efter benbrottstidens relativa exil. Jag har inte åkt taxi utan gått till och från spårvagnshållplatserna, klättrat upp på de höga spårvagnarna med krycka – det går inga låga moderna spårvagnar till universitetet. Och jag har gått i trappor till mina lektioner och gått omkring i salarna och låtit kryckan ligga på bordet under lektionerna. Och så har jag gått alla rundorna med min krushårige kattjägare. Men tungt var det speciellt när jag kom hem på eftermiddagen och genast måste ut igen för Miki hade ju haft tråkigt medan jag var borta och han behövde röra på sig. Jag höll hårt i kopplet och gick som en promenadautomat. Nej, jag vantrivdes inte, men allt i mig som inte behövdes för gåendet och Miki-sällskapet sov eller domnade. Jag färdades längs Lopudska som i en dröm. Då och då stannade jag, band fast kopplets ände vid något staket och tog en bild av blomsterhavet. Jag tror jag gjorde det i sömnen.

Och vi kom runt hörnet till Rapska och jag tog tag i nackskinnet på mig själv och tänkte att här har jag något att lägga till min berättelse om huset på hörnan. Jag tänkte att jag måste visa en vidare vinkel, nästan bort till det numera Ribbeckska päronträdet.

Miki var märkligt stillsam och gick liksom in i min dröm och vi sov oss fram längs gatan. Och så kom vi hem igen och jag tog av honom kopplet och vi gick rakt fram till soffan, jag klev och han hoppade upp på den. Och så sov vi vidare, nu ännu djupare än på gatan.