Kategori: Berättelser ur livet

Nej – jag har inget att berätta mer än att dagen kört slut på mig och inte hjälpte middagssömnen något särskilt, det gjorde den inte. Och jag har inte förberett det, inte läst igenom det och inte rättat det och så har jag väl glömt ett och annat. Så här såg i alla fall Miki ut när vi vaknade efter luren.

Jag tror att det är den här plötsliga sommartidsförskjutningen (ora legale) och dess möte med benbrottet som är orsaken till utmattningen. Ja, för inte är det solen och vårvärmen. Och inte är det Miki.

Nu är den tiden då Miki och jag ofta tar vägen förbi klarbärsträdet på hörnan mellan Hvarska och Lopudska. Ofta stannar vi upp under det undersköna vita virrvarret av blommor och knoppar. Ibland stoppar jag in ansiktet bland blommorna och luktar lite på dem men doften är ganska svag fast berusande ändå. Jag anar det där lätta flygiga ruset som liksom glider bort innan jag riktigt känner det. Man kan inte hålla det. Miki luktar på annat och han vet förstås mycket mer och hans svarta nos håller lukterna i ett fast grepp. Så tror jag i alla fall att det är.

Mitt på dagen blir det ibland nästan hett i solen, i alla fall om man bär på något lite tyngre. Och på kvällarna har vi fönstren öppna åt båda hållen och låter luften och de spridda ljuden gå fram och tillbaka genom rummen. Då och då hör någon av oss något spännande eller något som skulle kunna vara spännande. Vi sitter på varsin stol, Miki och jag, och jag pysslar med mitt och Miki lyssnar till ”parkens” ljud.

Dagarna är nästan sommarvarma och de små trädgårdarna här prunkar. Om detta kan kallas monotoni, så vill jag för alltid önska mig just monotoni. Låt det alltid vara så här långrandigt vackert! Vi går och tittar och nosar, Miki och jag, och allt är fullt av små märkligheter. Doften av jasminte från kinesrestaurangen på morgonen, kattskuggorna i bambusnåret, de där speciella lite sena magnoliaknopparna mot skyn. Vi ville ha just detta.

Visserligen släpar jag fortfarande på den där ena ”säkerhetskryckan” men min räckvidd växer ständigt, så idag tog jag mig in till stan med Miki på egen hand. På Trg hade vi stämt möte med Gabi och först då lämnade jag ifrån mig kopplet. Lite svårt är det ändå med både krycka, Miki och folkvimmel. Först gick vi upp till Tkalčićeva och slog oss ner i en bar på solsidan och drack kaffe och tittade på folk som strömmade förbi eller runt omkring. När solen försvann bakom taken uppe i Gornji grad reste vi oss för att se var vi kunde hitta den igen. Vi svängde upp mot Mlinske stube, där Miki fick syn på en katt som redan sett honom. De spände ögonen i varandra.

Men så drog vi vidare uppåt på vår jakt efter solen. Den fann vi på Jezuitski trg och där hittade vi också ett kafé som väl hör till galleriet Klovićevi dvori. Vi slog oss ner vid ett bord med ansiktena åt samma håll, åt solhållet.

Miki var lite orolig och han blev lite skränig när en hästskjuts klapprade förbi. Vi funderade lite på vad han kunde ha för hästerfarenheter från sin slavonska barndom eller tidigaste ungdom, men det går ju inte att få reda på något om det. Jag gav honom en fingertopp grädde från min choklad med vispgrädde och han lugnade sig lite grann.

Och vi satt där tills solen försvann bakom nästa tak. Vi förundrades över stillheten så nära vimlet på Tkalčićeva. Man hörde ekot av fotsteg när någon gick förbi, men nästan inget annat. Så bröt vi upp och svängde runt hörnet på torget och så runt nästa hörn och förbi tornet Lotrščak och så ner mot Trg igen.

Morgonen tillbringade Miki och jag på Simpas terrass. Där kan man bo hela våren, på sommaren blir det sedan för hett utom om man är riktigt tidigt ute. Men idag har vi vår.

Efteråt lämnade jag Miki ensam i lägenheten – han var lite besviken över detta, men hundar får inte följa med in på posten och jag hade ett paket att hämta, på avin stod det ”obična – velika” (vanlig – stor). Jag tog spårvagnen till Glavni kolodvor där också huvudposten är belägen. Jag steg av, kastade en blick på de nu något överblommade magnoliorna vid Tomislav-statyn och kände plötsligt att jag måste upp till Trg nu när jag ändå var i stan, så jag klev på nästa spårvagn åt det hållet.

Det pågick något slags marknad med det vanliga: kakor, ost, korv, skinka, lavendel, fritule. Jag gick ett varv längs stånden och köpte till min egen överraskning en liten ask med rahat lokum med smak av ros (ruža). Tio kuna kostade den, så det var inte fråga om något överdåd. För att inte trötta ut mig för mycket med kryckgåendes tog jag sedan nästa spårvagn tillbaka till posten. Där hade man bytt plats på paketutlämningen, så först kom jag fel, men snart var jag på rätt ställe, tog en kölapp med ett ganska högt och avlägset nummer och satte mig på en bänk. Knappt hade jag satt mig så hördes en stark röst från en av kassorna: Gospođo! ropade den. Frun! Jag tycker egentligen inte så mycket om den där vokativformen av ”gospođa”, den låter så bossig och krävande och jag tänker ofta ”våga inte kräva något av en fru”, men den här gång innehöll tonen ett stråk av vänlighet och jag såg mig om efter denna fru och sedan tillbaka på mannen i kassan. Han nickade och gjorde en inbjudande gest. Jag reste mig och gick fram. Oj, det måste vara för kryckan! Mannen hälsade vänligt, tog min avi och gick bort bland pakethyllorna och hittade snabbt mitt paket – så snabbt har det aldrig gått. Den här omorganisationen har tydligen gjort så att paketen hittas direkt. Han räckte mig paketet och sa ”ugodan dan” och jag replikerade och gick sedan ut full av förundran. Nej, jag tänkte inget om Sverige för där finns det ju ingen post, så det är en annan värld.