Författare: Bodil Z

Om en stund åker jag till Varberg och stannar där ett par dagar, men på nyårsafton hoppas jag att sitta på min plats under pausträdet igen. Eftersom jag vet att en del i den här läsekretsen tycker om Andrzej Stasiuks böcker, så tror jag inte att det gör något om jag stoppar in en lite ”äldre” men Stasiukanknuten text här idag. Den handlar om romanen ”Världen bortom Dukla” och den publicerades i Hufvudstadsbladet förrförra sommaren:

Kanske kan man bäst beskriva ”Världen bortom Dukla” som en betraktelse över tiden och rummet, över materian och existensen eller över ljusets vandring bland tingen: ”Jag har länge tyckt att det enda som är värt att beskriva är ljuset, dess skiftningar och dess evighet”, säger berättaren på ett ställe i början av boken.

Andrzej Stasiuk är en av det nutida Polens främsta författare. ”Världen bortom Dukla” kom att bli hans genombrott både i hemlandet och på många håll utomlands. Flera av hans romaner och berättelser är idag översatta till ett antal olika språk och hemma i Polen är han en erkänd storhet.

Under de inledande 20-30 sidorna i huvudberättelsen ”Dukla” är det inte helt lätt för läsaren att få fäste – det vilar något svårtillgängligt ja, nästan oåtkomligt över den värld man ställs inför, men så småningom vinner berättaren själv gestalt och ger historien värme och liv. Om man ville ange en exakt punkt där historien liksom tar tag i läsaren, så är det väl sommarnattsscenen med dansbanan nere vid floden: ”På avstånd trettio-fyrtio steg bort, liknade sommardansbanan en gyllene grotta som grävts ut i ett blågrönt mörker. Ungefär som om natten hade spruckit just här och visade sitt varma, hemliga inre som gav ifrån sig en kvav förlamande doft helt olik världens lukter.” Här nere i det gröna mörkret får berättaren syn på en flicka som dyker upp från ingenstans: ”Och sedan kom den där flickan ut ur mörkret och blandade sig med de dansande.” Nu följer läsaren berättaren motståndslöst, även om historien undan för undan kommer att röra sig i helt andra riktningar än de kanske väntade.

I bokens värld befinner vi oss i den lilla staden Dukla eller någonstans på vägarna till eller ifrån denna, i ett hörn av södra Polen på en utlöpare till Karpaterna inte långt från gränsen till Slovakien. Det händer inte mycket – de skeenden som beskrivs är små episoder kring en förälskelse i berättarens tidigaste ungdom, en ganska ”grabbig” bilresa i Slovakien, påvens besök i Dukla och berättarens olika återkomster till den lilla staden. Stort utrymme upptas av ingående skildringar av vädret, av årstidernas växlingar och av himlens utseende: ”Vi var slutkörda. Djur och människor. Värmeböljan hade varat i två månader. Juli och augusti smälte ihop till en dubbelmånad, och vi vadade fram i den oändligt långa och heta tiden som flugor i en honungsburk.” ”Himlen hade bränt upp spegeln den hade speglat sig i hela sista månaden.” ”Luften stod stilla i total spänning och inget ljud kunde gömma sig där. Det som annars brukade tystna efter hand tog nu aldrig slut, för en sådan frost fryser även tiden, smälter ihop den med ljuset och luften. Denna nya materia klingade som metall.”

Hissnande formuleringar som ”dagen halkar fram på tidens yta” eller ”världen är bara en tillfällig störning i ljusets fria flöde” kan ibland hota att göra texten alltför abstrakt eller till en renodlad tankekonstruktion kring tillvarons kemi och fysik, men om och om igen bryts den kyliga perfektionen av små beskrivningar av berättarens ofta mycket vardagliga och jordnära förehavanden: han kör lite bil, väntar, dricker lite öl eller vodka, småpratar med sina vänner, minns det ena eller andra som hänt honom. Eller så tänker han med ömhet och medkänsla på människor och djur eller till och med saker: ”en gammal bil som stolt kör framåt av egen kraft men inte vet att den är på väg till skroten.”

De korta berättelserna i slutet av boken med titlar som ”Storkarna”, Kräftorna” och ”Regnet” har likheter med små bildserier eller kortfilmsnuttar. De bildar små avrundade helheter, men egentligen skiljer de sig inte på något mer markant sätt från titelhistorien vad gäller stil eller innehåll. Också här ägnar sig berättaren ofta åt funderingar över livets villkor eller sammanhang: ”Och ingenting mer finns i detta landskap förutom landskapet självt, och jag försöker hitta något bevis för min individualitet, men det är omöjligt mitt i natten när alla sover.”

För länge sedan, det var på bokmässan i Göteborg, köpte jag Sigitas Parulskis roman ”Tre sekunder himmel” (det litauiska originalet heter ”Trys sekundės dangaus”). Det är först nu jag har börjat läsa den, eftersom annat trängde sig före.

Jag minns hastigt förbiflimrande TV-bilder med ryska mödrar som gråter förtvivlat – verkligen förtvivlat – för att deras söner tvingas ge sig av för att göra sin militärtjänst i sovjetarmén. Jag minns också saker jag såg och hörde under min tid i Östtyskland, saker som hade med sovjetsoldater att göra: lastbilar som for förbi med bleka unga kalrakade pojkar på flaket och det som Ulli berättade om hur soldaterna svalt: en morgon hade bagaren i byn blivit nedslagen av några av dem och några andra hade grävt upp sättpotatisen. Varje gång jag passerade förbi en sovjetisk militärförläggning i DDR kom en känsla av beklämning över mig.

I Parulskis ”Tre sekunder himmel” får jag för första gången se den här grymma världen från insidan. I kapitel 13 beskriver han rekryternas intåg:

Vi går in med högburna huvuden, fulla av barnslig stolthet, utan att ana vilket hål vi är på väg ner i för att där tillbringa de kommande två åren… Här samlas rekryter från hela Litauen, de transporteras i omgångar, som fångar till Ryssland, till socialistblockets garnisoner, här känner de sig ännu som hemma, de skämtar, kan till och med fixa sprit, spelar kort, skryter om hur många tjejer de knullat, även om de vänder sig på britsarnas trä under allt större del av nattens timmar, allt mer tveksamma och dystra, men så kommer nästa omgång och de som redan vridit sig i tre dagar känner sig som veteraner…

Så långt verkar det väl uthärdligt om än obehagligt nog. Någon sida senare syns de första tecknen på militärlivets verkligt djupa elände:

och i ett nafs hade någon stulit min aluminiumsked. Utan sked låg man mer pissigt till än utan byxor, med bara fingrarna fick man inte i sig mycket av den vattniga gröt som bjöds. Visserligen fick vi varm mat bara en gång per dag, till frukost och kvällsmat gällde torrskaffningen som fanns i de eländigt slokande ryggpåsarna som av någon anledning kallas vesjtj-mesjok, persedelsäck. Alpinister som blivit av med sin utrustning och bara haft konserver kvar hade dött av svält. Vi tänkte inte dö. Vi hade inga knivar, var skulle man ha fått en kniv ifrån, och om någon haft en så hade du som ersättning för att han öppnat åt dig varit tvungen att mata den hunden också. Vi behövde ingen kniv, vi gned den konserverade gröten mot asfalten tills kanten slipats ner och locket gick upp av sig självt.

Kapitel 13 går mot sin skräckpunkt – det var vetskapen om det här som fick förtvivlan att skrika ut ur mödrarnas ögon i TV-bilden, tror jag. Pennalismen, plågeriet, tortyren de inkallade emellan. Fem soldater av ett annat folkslag kommer in och väljer ut en av pojkarna i Parulskis sovsal och släpar honom med sig:

Viktor låg ovanför mig, i överslafen, jag såg när han kom tillbaka i mörkret, lite sned i ryggen, de sparkade lite, sa han, men chuj, kuken heller, att jag syr i någon knapp åt dem, sen berättade Viktor inte mer. Där ligger jag alltså och det är något som droppar på mig ovanifrån. Viktor, säger jag, det rinner sand från dig, din gamla säck, och Viktor liksom fnittrar till, fast det låter mer som att han gnäller. Jag har väl gått upp i sömmen säger han och fnittrar eller gnyr, ett ihållande ljud i mörkret som ger mig gåshud. Var inte en zombie nu säger jag till honom, vad kan spricka på dig, en knapp eller, va? Viktor skrattar, fast på rösten kan man höra att han inte alls tycker det är roligt och det droppar på mig, igen, nånting droppar, dropp dropp dropp. Gråter du eller, jag vill få honom på bättre tankar, var ingen kärring, vi är ju krigare, fosterlandets försvarare, vi får inte gråta, vi ska vara zombier i två år, med blodiga bröstkorgar, men när jag förstår att dropparna uppifrån inte är tårar håller jag käft och känner mig som den största skithögen i världen, varken levande eller död, en zombie.

På morgonen bar de iväg honom, ansiktet vitt, ögonen igenmurade. Även om han såg på mig från båren och försökte le… han såg för djävlig ut. Jag har sett döda men de stirrade inte på mig med en så fruktansvärd blick. Någonting hade verkligen brustit i honom, även om en människa inte är en balalajka eller ens en Stradivarius med spända strängar som kan brista. Viktor såg vi aldrig mer och det dröjde inte länge förrän köpmännen från de olika enheterna samlade ihop oss och förde iväg oss i okänd riktning för två år framåt.