De tre mörka konungarna

![Borchert](/wp-content/PICT1/PICT1812.jpg @alignright)Igår kväll (efter julfirandet) översatte jag ytterligare en av Wolfgang Borcherts berättelser, ”Die drei dunklen Könige”. Den förra var ”Brödet”. Här kommer ”De tre mörka konungarna” (ser ni något i den som klingar orent, så säg gärna till):

Han famlade sig fram genom förstaden. Husen stod avbrutna mot himlen. Månen var inte där och gatstenarna var förskräckta över de sena stegen. Då stötte han på ett gammalt plank. Han sparkade på det tills en bräda drog en multen suck och lossnade. Träet luktade murket och sött. Genom hela den mörka förstaden famlade han sig tillbaka. Inga stjärnor syntes.

När han öppnade dörren (den gav till ett klagande ljud) såg hans frus blekblåa ögon på honom. De blickade ur ett trött ansikte. Deras andedräkt hängde vit i rummet, så kallt var det. Han böjde på sitt beniga knä och bröt sönder brädan. Träet suckade. Det luktade murket och sött runt omkring. Han höll en bit av det under näsan. Luktar nästan kaka, skrattade han tyst. Nej, sa hans frus ögon, skratta inte. Han sover.

Mannen lade det söta murkna trästycket i den lilla plåtkaminen. Därinne glimmade det till och en handfull varmt ljus kastades ut i rummet. Ljuset föll på ett litet runt ansikte och stannade där ett ögonblick. Ansiktet var bara en timme gammalt, men det hade redan allt som hör till ett ansikte: öron, näsa, mun och ögon. Ögonen måste vara stora, det kunde man se även om de var stängda. Men munnen var öppen och det andades tyst ur den. Näsa och öron var röda. Han lever, tänkte modern. Och det lilla ansiktet sov.

Det finns lite havregryn kvar, sade mannen. Ja, svarade kvinnan, det är bra. Mannen tog lite till av den söta mjuka veden. Nu har hon fått sitt barn och måste frysa, tänkte han. Men han hade ingen som han kunde slå på käften för det. När han öppnade ugnsluckan, föll en handfull ljus över det sovande ansiktet igen. Kvinnan sade tyst: Titta, som en helgongloria, ser du? Helgongloria! tänkte han och han hade ingen som han han kunde slå på käften.

Sedan var det några utanför dörren. Vi såg ljuset, sade de, från fönstret. Vi vill bara sätta oss ner i tio minuter. Men vi har ett barn, sade mannen till dem. Då sade de inget mer, men de kom ändå in i rummet, blåste ut dimma ur näsorna och lyfte på fötterna. Då föll ljuset på dem.

De var tre. I tre gamla uniformer. En hade en pappkartong, en en säck. Och den tredje hade inga händer. Förfrusna, sade han och höll upp stumparna. Sedan höll han fram sin rockficka mot mannen. Tobak var det i den och tunt papper. De rullade cigaretter. Men kvinnan sade: Nej, barnet.

Då gick de fyra och ställde sig utanför dörren och deras cigaretter var fyra punkter i natten. Den ene hade tjocka inlindade fötter. Han tog en träbit ur säcken. En åsna, sade han, jag har täljt på den i sju månader. Till barnet. Det sade han och gav den till mannen. Vad är det med fötterna? frågade mannen. Vatten, sade åsnetäljaren, det är hungern. Och han då, den tredje? frågade mannen och kände på åsnan i mörkret. Den tredje darrade i sin uniform: Å, ingenting, viskade han, det är bara nerverna. Man har helt enkelt varit för rädd. De fimpade cigarretterna och gick in igen.

De lyfte på fötterna och såg på det lilla sovande ansiktet. Den darrande tog två gula karameller ur sin pappkartong och sade: De är till frun.

Kvinnan spärrade upp sina bleka blåa ögon, när hon såg de tre mörka männen böja sig över barnet. Hon var rädd. Men då tog barnet spjärn med fötterna mot hennes bröst och skrek så kraftigt att de tre mörka männen tassade iväg mot dörren. Där nickade de en gång till, sedan gick de ut i natten.

Mannen såg efter dem. Märkliga vise män, sade han till sin fru. Sedan stängde han dörren. Konstiga vise män var det där, brummade han och tittade efter havregrynen. Men han hade ingen att slå på käften.

Men barnet skrek, viskade kvinnan, riktigt högt skrek det. Då gick de. Titta, vad levande det är, sade hon stolt. Ansiktet öppnade munnen och skrek.

Gråter han? frågade mannen.
Nej, jag tror att han skrattar, svarade kvinnan.

Nästan som en kaka, sade mannen och luktade på träet, som en kaka. Alldeles sött.

Idag är det ju jul, sade kvinnan.
Ja, jul, brummade han, och från kaminen föll en handfull klart ljus på det lilla sovande ansiktet.

Några ”figurer” till julkrubban

Här har de två ledarkorna just kommit ner ifrån sin ”Alm” och promenerar stolt längs Rathausstraße i hembyn Schliersee i Bayern:

kor

Detta är Lokum som blev stoppad någonstans i de slovenska bergen på sin väg mot Österlandet. Han bor nu på en vingård som heter La Faula och ligger i Friuli i nordöstra Italien.

Lokum

Och Sebastiano känner några av er nog igen. Han är den minsta av de tre åsnorna på La Curbastra (vid Faenza) och tunnan är åsnehuset, där han bor med sin mor och sin åsnemoster.

Sebastiano

Denna lilla smygrökande pecorella hör också till Curbstravärlden:

pecorella

Buon Natale!

Ur ”Eftertankar” – Klara Johanson

![stärbhuset](/wp-content/PICT0/PICT0652.jpg @alignleft)Även om Klara Johansons texter inte just nu ligger överst på mitt skrivbord eller i mitt huvud heller för den delen, så återvänder jag till dem gång efter annan. Lite i bakhuvudet har jag medan jag publicerade två små Faustserier här (en av kunskapsyn och en om Goethes introduktioner till dramat) dragit upp några linjer för ett ”samarbete” med KJ om Gretchenfiguren i Faust, men det får bli längre fram. Idag har jag plockat ut ett par små aforistiska texter från avsnittet ”Eftertankar” i ”Det rika stärbhuset”:

Exotisk är ett föråldrat ord och för resten naivt. Sällsamma länder och underliga folkslag blir man snart nödsakad att förlägga till en annan planet. Och dessa föreställningar har aldrig varit annat än mänskobarnens löjliga förvåning över att det inte överallt på jorden ser ut och går till som i hemsocknen.

Sigtunaandan sprider sig som en epidemi. Att samlas i det gröna och vecktals diskutera religion och världsbilden och nutidsmänskan med flera svåra ämnen har blivit ett kärt sommarnöje för framstående personligheter. Förr var det bara studenter och gymnasister som ansågs barnsliga nog för frivilliga tankeutbyten av så allvarlig karaktär.

Lärda herrar kan faktiskt inte fatta att kvinnor och barn en gång i tiden talte flytande latin.

Vad skulle ni säga till varandra, herrar Baylan och Adami?

I gårdagens SvD läste jag två artiklar som har med utbildning i Sverige att göra. Jag läste dem med några minuters mellanrum och efteråt kände jag hur de båda texterna började skava mot varandra i mitt huvud. Visserligen handlar den ena om skolan och den andra om högskolan, men jag har inte upptäckt några vattentäta skott mellan dessa och dessutom, om man kan tycka att förskola och gymnasium hör ihop (vilket man gör i dagens Utbildningssverige), så ska det väl inte vara omöjligt att tala om gymnasium och högskola i samma text.

Den ena artikeln har rubriken ”Sex levande reformer för bättre utbildning” och är skriven av skolminister Ibrahim Baylan. Texten är ett slags svar på ett angrepp från Lars Leijonborg, som skrivit att det nu ligger en ”död hand över skolan”. Baylan bemöter först detta med en vag programfras: ”Vi socialdemokrater arbetar för en likvärdig skola som är gemensamt finansierad och som har gemensamma mål.” (Vad betyder förresten ”gemensamma mål”?)Sedan går han över till att främst rabbla siffror i punktform:

*1. Den femåriga satsningen på 15 000 fler lärare….

  1. under 2006-2007…. 225 miljoner kronor.
  2. …diskrimineringslag…
  3. …. 450 mijoner kronor.
  4. …framåtsyftende individuell utvecklingsplan…
  5. 10 000 lärare… fortbildning…*

Resten av artikeln finns här.

Den andra artikeln är skriven av kolumnisten Zanyar Adami och bär titeln ”De smartaste jag träffat har inga högskolepoäng”. Jag plockar ut ett par avsnitt som intresserar mig i det här sammanhanget:

Mina högskoleår var de tre slappaste åren i mitt liv. En kurs som motsvarade fem veckors studier tog jag på fem dagar. Inte för att jag är speciellt smart utan för att systemet håller en så låg nivå.

De smartaste människorna jag har träffat är dem utan en enda högskolepoäng. De gallras ut och är inte lika attraktiva på arbetsmarknaden som guzzen med filosofie kandidat examen. Frågan är vad en sådan examen säger om en persons kompetens?

Jag lärde mig mer på ett halvår genom att starta en tidning än jag lärde mig på tre år på KTH. Jag tog alla poäng men jag tog aldrig ut någon examen. Det var min tysta protest mot samhällets fetischism för examensbevis.

Och här finns hela texten.

Efter den här läsningen kände jag en krypande irritation. Vad är det för syn på utbildning som råder i det här landet? Skolministern verkar sitta fast upp till hjässan i mekanisk sifferexercis och floskelrabbel och Adami med sin utbildning på KTH och sin roll som kolumnist på SvD slänger ur sig den ena naiviteten efter den andra.

![Baylan](/wp-content/20041025143239_IbrahimBaylan.jpg @alignleft) ![Adami](/wp-content/adami_zanyar_120.jpg @alignright)Vad skulle dessa båda herrar ha att säga varandra om de till äventyrs skulle mötas en gång för att diskutera utbildning i Sverige? Vad skulle Baylan säga, tror ni? Och Adami? Skulle de vara överens?

Nu menar jag inte att just de här två personerna är så särskilt viktiga för utbildningsstandarden i Sverige (OK, Baylan i någon mån så länge han innehar just den här posten), men den obehagliga tanke som slår mig är att de åsikter och de förhållningssätt dessa två har, nog är åtminstone ganska representativa för människor i dagens Sverige.

Rödluvan och vargen

![Chiara](/wp-content/PICT1/PICT1787.jpg @alignleft)Alla som varit i Italien och känner någon som röker känner antagligen till skylten ”Sali e tabacchi” som hänger utanför alla tobaksaffärer. Denna skylt är en kvarleva från saltmonopolets dagar, fast man kan faktiskt fortfarande köpa salt i de här små tobaksaffärerna förutom frimärken, vykort och diverse andra småsaker, ja, och så cigarretter och tobak förstås.



![bimbo](/wp-content/bimbo.jpg @alignleft)Den italienske författaren Piero Chiara har skrivit en samling aforismer, småhistorier, tankar och funderingar som han kallat ”Sale e tabacchi”. I en kort text på ett tiotal rader funderar han över olika sätt att ”dikta vidare” på eller modernisera gamla folksagor. Han kommer att tänka på den bolognesiske vissångaren Dino Sarti och hans variant på ”Rödluvan och vargen”. Chiara skriver: ![PC](/wp-content/chiara2.jpg @alignright) Efter att ha spelat Rödluvan som frågar vargen varför han har så kort hår, så långa naglar och så utstående tänder byter Sarti roll och blir vargen utklädd till mormor som frågar Rödluvan:

It vgnò què par criticherum o par feret magner? (Sei venuta per criticarmi o per farti mangiare?)

På svenska: Har du kommit hit för att kritisera mig eller för att bli uppäten?