Igår kväll (efter julfirandet) översatte jag ytterligare en av Wolfgang Borcherts berättelser, ”Die drei dunklen Könige”. Den förra var ”Brödet”. Här kommer ”De tre mörka konungarna” (ser ni något i den som klingar orent, så säg gärna till):
Han famlade sig fram genom förstaden. Husen stod avbrutna mot himlen. Månen var inte där och gatstenarna var förskräckta över de sena stegen. Då stötte han på ett gammalt plank. Han sparkade på det tills en bräda drog en multen suck och lossnade. Träet luktade murket och sött. Genom hela den mörka förstaden famlade han sig tillbaka. Inga stjärnor syntes.
När han öppnade dörren (den gav till ett klagande ljud) såg hans frus blekblåa ögon på honom. De blickade ur ett trött ansikte. Deras andedräkt hängde vit i rummet, så kallt var det. Han böjde på sitt beniga knä och bröt sönder brädan. Träet suckade. Det luktade murket och sött runt omkring. Han höll en bit av det under näsan. Luktar nästan kaka, skrattade han tyst. Nej, sa hans frus ögon, skratta inte. Han sover.
Mannen lade det söta murkna trästycket i den lilla plåtkaminen. Därinne glimmade det till och en handfull varmt ljus kastades ut i rummet. Ljuset föll på ett litet runt ansikte och stannade där ett ögonblick. Ansiktet var bara en timme gammalt, men det hade redan allt som hör till ett ansikte: öron, näsa, mun och ögon. Ögonen måste vara stora, det kunde man se även om de var stängda. Men munnen var öppen och det andades tyst ur den. Näsa och öron var röda. Han lever, tänkte modern. Och det lilla ansiktet sov.
Det finns lite havregryn kvar, sade mannen. Ja, svarade kvinnan, det är bra. Mannen tog lite till av den söta mjuka veden. Nu har hon fått sitt barn och måste frysa, tänkte han. Men han hade ingen som han kunde slå på käften för det. När han öppnade ugnsluckan, föll en handfull ljus över det sovande ansiktet igen. Kvinnan sade tyst: Titta, som en helgongloria, ser du? Helgongloria! tänkte han och han hade ingen som han han kunde slå på käften.
Sedan var det några utanför dörren. Vi såg ljuset, sade de, från fönstret. Vi vill bara sätta oss ner i tio minuter. Men vi har ett barn, sade mannen till dem. Då sade de inget mer, men de kom ändå in i rummet, blåste ut dimma ur näsorna och lyfte på fötterna. Då föll ljuset på dem.
De var tre. I tre gamla uniformer. En hade en pappkartong, en en säck. Och den tredje hade inga händer. Förfrusna, sade han och höll upp stumparna. Sedan höll han fram sin rockficka mot mannen. Tobak var det i den och tunt papper. De rullade cigaretter. Men kvinnan sade: Nej, barnet.
Då gick de fyra och ställde sig utanför dörren och deras cigaretter var fyra punkter i natten. Den ene hade tjocka inlindade fötter. Han tog en träbit ur säcken. En åsna, sade han, jag har täljt på den i sju månader. Till barnet. Det sade han och gav den till mannen. Vad är det med fötterna? frågade mannen. Vatten, sade åsnetäljaren, det är hungern. Och han då, den tredje? frågade mannen och kände på åsnan i mörkret. Den tredje darrade i sin uniform: Å, ingenting, viskade han, det är bara nerverna. Man har helt enkelt varit för rädd. De fimpade cigarretterna och gick in igen.
De lyfte på fötterna och såg på det lilla sovande ansiktet. Den darrande tog två gula karameller ur sin pappkartong och sade: De är till frun.
Kvinnan spärrade upp sina bleka blåa ögon, när hon såg de tre mörka männen böja sig över barnet. Hon var rädd. Men då tog barnet spjärn med fötterna mot hennes bröst och skrek så kraftigt att de tre mörka männen tassade iväg mot dörren. Där nickade de en gång till, sedan gick de ut i natten.
Mannen såg efter dem. Märkliga vise män, sade han till sin fru. Sedan stängde han dörren. Konstiga vise män var det där, brummade han och tittade efter havregrynen. Men han hade ingen att slå på käften.
Men barnet skrek, viskade kvinnan, riktigt högt skrek det. Då gick de. Titta, vad levande det är, sade hon stolt. Ansiktet öppnade munnen och skrek.
Gråter han? frågade mannen.
Nej, jag tror att han skrattar, svarade kvinnan.
Nästan som en kaka, sade mannen och luktade på träet, som en kaka. Alldeles sött.
Idag är det ju jul, sade kvinnan.
Ja, jul, brummade han, och från kaminen föll en handfull klart ljus på det lilla sovande ansiktet.
