I gårdagens SvD läste jag två artiklar som har med utbildning i Sverige att göra. Jag läste dem med några minuters mellanrum och efteråt kände jag hur de båda texterna började skava mot varandra i mitt huvud. Visserligen handlar den ena om skolan och den andra om högskolan, men jag har inte upptäckt några vattentäta skott mellan dessa och dessutom, om man kan tycka att förskola och gymnasium hör ihop (vilket man gör i dagens Utbildningssverige), så ska det väl inte vara omöjligt att tala om gymnasium och högskola i samma text.
Den ena artikeln har rubriken ”Sex levande reformer för bättre utbildning” och är skriven av skolminister Ibrahim Baylan. Texten är ett slags svar på ett angrepp från Lars Leijonborg, som skrivit att det nu ligger en ”död hand över skolan”. Baylan bemöter först detta med en vag programfras: ”Vi socialdemokrater arbetar för en likvärdig skola som är gemensamt finansierad och som har gemensamma mål.” (Vad betyder förresten ”gemensamma mål”?)Sedan går han över till att främst rabbla siffror i punktform:
*1. Den femåriga satsningen på 15 000 fler lärare….
- under 2006-2007…. 225 miljoner kronor.
- …diskrimineringslag…
- …. 450 mijoner kronor.
- …framåtsyftende individuell utvecklingsplan…
- 10 000 lärare… fortbildning…*
Resten av artikeln finns här.
Den andra artikeln är skriven av kolumnisten Zanyar Adami och bär titeln ”De smartaste jag träffat har inga högskolepoäng”. Jag plockar ut ett par avsnitt som intresserar mig i det här sammanhanget:
Mina högskoleår var de tre slappaste åren i mitt liv. En kurs som motsvarade fem veckors studier tog jag på fem dagar. Inte för att jag är speciellt smart utan för att systemet håller en så låg nivå.
De smartaste människorna jag har träffat är dem utan en enda högskolepoäng. De gallras ut och är inte lika attraktiva på arbetsmarknaden som guzzen med filosofie kandidat examen. Frågan är vad en sådan examen säger om en persons kompetens?
Jag lärde mig mer på ett halvår genom att starta en tidning än jag lärde mig på tre år på KTH. Jag tog alla poäng men jag tog aldrig ut någon examen. Det var min tysta protest mot samhällets fetischism för examensbevis.
Och här finns hela texten.
Efter den här läsningen kände jag en krypande irritation. Vad är det för syn på utbildning som råder i det här landet? Skolministern verkar sitta fast upp till hjässan i mekanisk sifferexercis och floskelrabbel och Adami med sin utbildning på KTH och sin roll som kolumnist på SvD slänger ur sig den ena naiviteten efter den andra.
 Vad skulle dessa båda herrar ha att säga varandra om de till äventyrs skulle mötas en gång för att diskutera utbildning i Sverige? Vad skulle Baylan säga, tror ni? Och Adami? Skulle de vara överens?
Nu menar jag inte att just de här två personerna är så särskilt viktiga för utbildningsstandarden i Sverige (OK, Baylan i någon mån så länge han innehar just den här posten), men den obehagliga tanke som slår mig är att de åsikter och de förhållningssätt dessa två har, nog är åtminstone ganska representativa för människor i dagens Sverige.
Ja men Adami har ju rätt när han säger att utbildningen är slapp. Och hans slutsats är inte att propagera för bättre utbildning – det vore ett makroperspektiv och är väl ändå ett långtidsprojekt – utan att exemplifiera bättre bildningsmöjligheter än den svenska högskolan. Visserligen kunde man kanske rekommendera en vistelse vid ett utländskt universitet, för den som kanske ändå vill träna sig i analytiskt tänkande, men själva den springande punkten stämmer ju överens med din diagnos. Det är ju en polemik också.
Ja, Adami har rätt när han säger att utbildningen är slapp och naturligtvis kan jag egentligen inte alls begära att han ska föra resonemang som rör svensk utbildningspolitik i ett makroperspektiv i sin kolumn där han pratar om lite vad han har lust med. Nå, här är jag i min dito och jag berättar om min helt personliga reaktion vid läsningen av Adamis text. Att Baylan inte har något egentligt som rör utbildning i Sverige på allvar att komma med är inget att berätta. Det jag vill säga är att motrösterna ofta är som Adamis, de verkar på ett irriterande sätt vara en direkt produkt av systemet – det lilla, smått barnsliga, perspektivet dominerar. Sedan undrar jag i och för sig var Adami får idén ifrån att en akademisk examen skulle vara något som värdesätts i Sverige. Och vad gäller fetischismen, så tror jag att den har helt andra objekt.
Faktum kvarstår att jag gärna skulle vilja höra på en utblidningsdebatt mellan de här två positionerna – gärna med Baylan och Adami i rollerna, men jag kan tänka mig andra också.
”Sedan undrar jag i och för sig var Adami får idén ifrån att en akademisk examen skulle vara något som värdesätts i Sverige.”
Ja, jag petar bara lite till i det här för att det inte ska bli för medjamsande. Nog tror jag att akademisk examen värdesätts i Sverige. Den värdesätts så mycket att man vill att så många som möjligt tar en. Och därför utvidgar man universitet och högskola, skaffar fler platser, fler docenter etc. Sedan har man ett massprogram som producerar akademiker på löpande band. Andelen akademiskt utbildade i Sverige r högre än i Tyskland – minns inte exakt procenttalen. Men jämför man de flesta utbildningar inser man att man inte kan det, jämföra alltså. Tempot och kraven är helt andra. Så har man lyckats på papperet. Men Adami har fortfarande rätt i att det inte behövs någon akademisk utbildning för många av de sysslor som nu efterfrågas. Varför konstla fram akademiker när fackarbetare behövs? Jag ser det lite mer elitistiskt. En smal, ordentlig forskarutbildning för ett fåtal och en bredare fackinriktad högskoleutbildning istället för massuniversitet där de båda måste mötas – är inte det bättre?
Men om den springande punkten är att de här båda herrarna ska diskutera kan jag förstås vara tyst.
😉
Man kan väl ha mer än en springande punkt – om jag ska vara lite elastisk.
Med risk för att det blir jag som blir den som kan definieras som den medjamsande, så säger jag att jag håller med dig i det du säger om det svenska utbildningssystemet. Att antalet människor med akademisk utbildning rent statistiskt är större i Sverige än i Tyskland, beror väl, som du också antyder, på sättet att göra statistiken och inte på verkligheten.
Däremot irriterar jag mig fortsatt på en del av Adamis ordande. För att variera mig väljer jag det här som exempel på sådant jag tycker är just barnsligt prat: ”Jag tog alla poäng men jag tog aldrig ut någon examen. Det var min tysta protest mot samhällets fetischism för examensbevis.”
Bodil, jag undrar om det inte bara är tankeslappheten du retar dig på i Adamis artikel, utan också sättet att skriva, detta nyflamsiga sätt att uttrycka sig, jargongen, överdrifterna, kaxigheten.
Det gör i alla fall jag.
Denna nysvenska kåseristil har ju brett ut sig i alla medier, och det är inte precis nyanserade tankar som formuleras – smack, tjoff, där fick han, där fick dom, va bra vi är som tycker som jag. En sorts serietidningsvenska, lite rolig, snabb, fräck – och GROV.
Det som retar mig – irriterar är för svagt ordval- är överdrifterna i både språk och tanke, ett rått och ofta oförskämt tilltal, en kaxighet där ödmjukhet ofta helt saknas. Cynism.
En sorts pubertetssvenska, ja vad skall man kalla det, utan att hemfalla till det man vill kritisera ?
Martin, Sveriges högskoleutbildade journalister kallar allt som oftast det där språket för bloggsvenska.
”De smartaste jag träffat har inga högskolepoäng”? Kanske har han inte så stor umgängeskrets. Kanske umgås han inte alls med andra personer som gått på högskolan? Kanske är han inte knivskarp i hjärnan själv?
Med detta vill jag inte ha sagt, att enbart högskoleutbildade människor är smarta, det vore ett absurt påstående. Däremot är jag trött ända in i märgen på detta raljerande med sin brist på bildning. Detta gäller även Baylan och regeringen, som tror att siffror är bra – så där lite vagt – och att kvantitet ger kvalitet på högskoleutbildningen. Så dumt!
Varför hyllar vi direkt okunskap i det här landet? Varför är vi så stenkorkade att vi slår mot kunskapen? Hur kan man bli så dum, att man skryter med sin usla kunskap/utbildning, raljerar med den och sedan förväntar sig att skapa debatt eller rent av bli hyllad för att man attackerat kunskapen?
Ett land som sätter kunskapen på undantag är illa ute. Usch, jag mår illa av trötthet!
Sverige har en finansminister med enbart grundskola…
Oj (ändå), är det möjligt?
Kan det vara sant? Nä…
Jodå, det är sant. Och Persson är den ende av EU:s regeringschefer som inte har någon akademisk examen. Se till exempel:
http://www.di.se/Nyheter/?page=%2fAvdelningar%2fArtikel.aspx%3fMobious%3dY%26ArticleID%3d2004%5c07%5c19%5c111728
Ibrahim Baylan: jag minns en artikel för några månader sedan, där de skrev att elever som var dåliga i svenska hade svårt att klara matteprov (den typen av matteprov där man måste läsa en text för att förstå vad de frågar efter). Baylans lösning på problemet var inte att elevernas svenskundervisning skulle höjas, utan att kraven på matteproven skulle sänkas till deras nivå. Det är ju orättvist att elever som är dåliga i svenska får sämre resultat på matteprov…
Aniara: Det där om Ringholm visste jag inte. Inte klokt! Att Göran Persson har lägst utbildning bland Europas regeringschefer anade jag nog. Jag glömmer inte heller den där fåniga doktorshatten han skaffade sig i Örebro som betalning för att han gjort Örebro högskola till universitet mot alla sakkunnigas rekommendationer. ”Akademisk turist vid universitetet som icke är”, tänkte jag då.
Håkan: Ja, Baylan kommer knappast var den som vänder den usla trenden inom svensk utbildning…
Såvitt jag vet är det inte bara GP och Bosse det handlar om utan Sveriges regering överhuvudtaget har den lägsta utbildningsnivån i EU. Jag tror att Östros är disputerad och Sommestad är någon sorts professor (men vem vem vem hon är egentligen? ”Jämtin” – vet ni vem det är?) men annars är det nog tunnt.
Tyvärr tror jag att Håkan i sin senaste kommentar slår huvudet på spiken. Om man ställer krav är det synd om dem som inte motsvarar kraven. Bättre då att inte ställa några krav. Det är vad jag raljerande brukar kalla ”gulllighetsprincipen” på min egen blog där jag kan vara litet ytlig.
Ja, målet är väl att vi ska kunna LIKA LITE ALLESAMMANS. Och regeringen är i detta fall förebildlig eller ska vi säga efterbildlig eller nej: likbilig/likbillig.
Kan det vara glöggen?
”likbilig/likbillig.
Kan det vara glöggen?”
Min bil är inte lik din bil, för det är en likbil.
Glögg på dig, Håkan!
Nu är ju jag också KTH-avhoppare, liksom Adami, men känner inte igen mig i hans bild av skolan. Problemet var inte den låga studietakten (KTH är milsvida bättre än till exempel SU i det avseendet), problemet var den okritiska hållningen till teknologi och föraktet för humaniora och tvärvetenskap. Visst, det finns enklaver (t ex teknikhistoria) som försöker föra in ett bredare tankesätt även på teknis, men deras kurser ligger senare i utbildningen så först måste man igenom två år av korvstoppning. Iallafall på fysik och data.
De smartaste människorna jag har träffat har drivor med högskolepoäng. Och har insett att det inte går att välja mellan teknik och humaniora – båda behövs för bildningen.