Ur ”Tre sekunder himmel”

För länge sedan, det var på bokmässan i Göteborg, köpte jag Sigitas Parulskis roman ”Tre sekunder himmel” (det litauiska originalet heter ”Trys sekundės dangaus”). Det är först nu jag har börjat läsa den, eftersom annat trängde sig före.

Jag minns hastigt förbiflimrande TV-bilder med ryska mödrar som gråter förtvivlat – verkligen förtvivlat – för att deras söner tvingas ge sig av för att göra sin militärtjänst i sovjetarmén. Jag minns också saker jag såg och hörde under min tid i Östtyskland, saker som hade med sovjetsoldater att göra: lastbilar som for förbi med bleka unga kalrakade pojkar på flaket och det som Ulli berättade om hur soldaterna svalt: en morgon hade bagaren i byn blivit nedslagen av några av dem och några andra hade grävt upp sättpotatisen. Varje gång jag passerade förbi en sovjetisk militärförläggning i DDR kom en känsla av beklämning över mig.

I Parulskis ”Tre sekunder himmel” får jag för första gången se den här grymma världen från insidan. I kapitel 13 beskriver han rekryternas intåg:

Vi går in med högburna huvuden, fulla av barnslig stolthet, utan att ana vilket hål vi är på väg ner i för att där tillbringa de kommande två åren… Här samlas rekryter från hela Litauen, de transporteras i omgångar, som fångar till Ryssland, till socialistblockets garnisoner, här känner de sig ännu som hemma, de skämtar, kan till och med fixa sprit, spelar kort, skryter om hur många tjejer de knullat, även om de vänder sig på britsarnas trä under allt större del av nattens timmar, allt mer tveksamma och dystra, men så kommer nästa omgång och de som redan vridit sig i tre dagar känner sig som veteraner…

Så långt verkar det väl uthärdligt om än obehagligt nog. Någon sida senare syns de första tecknen på militärlivets verkligt djupa elände:

och i ett nafs hade någon stulit min aluminiumsked. Utan sked låg man mer pissigt till än utan byxor, med bara fingrarna fick man inte i sig mycket av den vattniga gröt som bjöds. Visserligen fick vi varm mat bara en gång per dag, till frukost och kvällsmat gällde torrskaffningen som fanns i de eländigt slokande ryggpåsarna som av någon anledning kallas vesjtj-mesjok, persedelsäck. Alpinister som blivit av med sin utrustning och bara haft konserver kvar hade dött av svält. Vi tänkte inte dö. Vi hade inga knivar, var skulle man ha fått en kniv ifrån, och om någon haft en så hade du som ersättning för att han öppnat åt dig varit tvungen att mata den hunden också. Vi behövde ingen kniv, vi gned den konserverade gröten mot asfalten tills kanten slipats ner och locket gick upp av sig självt.

Kapitel 13 går mot sin skräckpunkt – det var vetskapen om det här som fick förtvivlan att skrika ut ur mödrarnas ögon i TV-bilden, tror jag. Pennalismen, plågeriet, tortyren de inkallade emellan. Fem soldater av ett annat folkslag kommer in och väljer ut en av pojkarna i Parulskis sovsal och släpar honom med sig:

Viktor låg ovanför mig, i överslafen, jag såg när han kom tillbaka i mörkret, lite sned i ryggen, de sparkade lite, sa han, men chuj, kuken heller, att jag syr i någon knapp åt dem, sen berättade Viktor inte mer. Där ligger jag alltså och det är något som droppar på mig ovanifrån. Viktor, säger jag, det rinner sand från dig, din gamla säck, och Viktor liksom fnittrar till, fast det låter mer som att han gnäller. Jag har väl gått upp i sömmen säger han och fnittrar eller gnyr, ett ihållande ljud i mörkret som ger mig gåshud. Var inte en zombie nu säger jag till honom, vad kan spricka på dig, en knapp eller, va? Viktor skrattar, fast på rösten kan man höra att han inte alls tycker det är roligt och det droppar på mig, igen, nånting droppar, dropp dropp dropp. Gråter du eller, jag vill få honom på bättre tankar, var ingen kärring, vi är ju krigare, fosterlandets försvarare, vi får inte gråta, vi ska vara zombier i två år, med blodiga bröstkorgar, men när jag förstår att dropparna uppifrån inte är tårar håller jag käft och känner mig som den största skithögen i världen, varken levande eller död, en zombie.

På morgonen bar de iväg honom, ansiktet vitt, ögonen igenmurade. Även om han såg på mig från båren och försökte le… han såg för djävlig ut. Jag har sett döda men de stirrade inte på mig med en så fruktansvärd blick. Någonting hade verkligen brustit i honom, även om en människa inte är en balalajka eller ens en Stradivarius med spända strängar som kan brista. Viktor såg vi aldrig mer och det dröjde inte länge förrän köpmännen från de olika enheterna samlade ihop oss och förde iväg oss i okänd riktning för två år framåt.