Jag har läst några sidor i ”Europas styvbarn” (jag slår ett slags långsamhetsrekord i läsning i mitt sätt att ta mig fram i den boken) och den här gången tittat lite på vad Ingmar Karlsson säger om furlanerna. Bland annat berättar han att de första böckerna på furlanska är från 1150. Det visste jag inte.
Jag har tillbringat en knapp vecka per sommar i Friuli mellan Udine och gränsen till Slovenien (men inte i Ronco dello Schioppettino, som är markerat på kartan här) under en rad av år och jag har hört en hel del furlanska talas. Även barn har jag hört använda språket och det är väl ett tecken på att det fortfarande är riktigt livskraftigt. Furlanska är ett romanskt språk som närmast är släkt med rätoromaska och ladinska och det går ganska bra att gissa sig fram i enkla texter om man kan italienska och får lite hjälp.
Aktivt kan jag bara två ord på furlanska, nämligen ”mandi” och ”frascie”, ord som vart och ett på sitt sätt är centrala. ”Mandi” är hälsningsordet och möjligen kan det vara besläktat med det italienska ordet ”comandare”, som betyder ”ge order”, ”kommendera”. Hälsningen blir då ”Ni befaller?” eller ”Befall!”. Jag har presenterat min teori för furlanska vänner och i alla fall hittills inte fått något bestämt nej. ”Frascie” betyder lövruska. Kan det vara ett centralt ord, undrar nu kanske någon. Och jag svarar ja. På vingårdarna i Friuli sätter man ut en lövruska och en skylt med ordet "frascie" för att markera att årets vin finns att dricka där. Frascie i Friuli är alltså besläktat med heurigerbegreppet i Österrike. På italienska heter ”frascie” ”frasca” och i alla fall i Friuli har också det italienska lövrusksordet med ungt vin att göra. Det dricks för övrigt mer i Friuli än någon annanstans i Italien och på den furlanska landsbygden gäller det att se upp för frasciegubbarnas små bilar. De letar sig fram från frascie till frascie och kan ibland svänga till på ett oväntat sätt.
Annars finns det ett uttryck på italienska som lyder ”saltare di palo in frasca” (talesättet finns också på furlanska) och bokstavligt betyder det att hoppa från påle (eller stolpe) till lövruska medan andemeningen är att man på ett oförmedlat sätt byter ämne. Vad kan detta heta på svenska? (Eller något annat språk?) Och i vilken dikt hittar man de här orden: ”jag skänker i av mitt unga vin”? Nu tangerar jag visst ett ämne som behandlas i en grannblogg, med den nog så betydeslefulla skillnaden att jag inte själv sitter inne med svaret på frågan jag ställer…
God morgon! God fortsättning, säger man visst!
Jag bringar druvor, jag bringar rosor
Jag skänker i av mitt unga vin
Ur greve Snoilsky: Italienska bilder, inledningssången.
Nu kommer detta vetande vare sig från Google eller Wikipedia utan från Pelle Holms ”Bevingade ord” – ett undgängligt uppslagssverk.
Med tillönskan om en fin dag. Nu sticker jag till Bratislava.
”oundgängligt” skulle det naturligtvis vara – men kanske farbror Freud också var morgontidig.
Tack Bengt, jag tänkte mig väl att du kunde komma mig till *undsättning* i denna fråga.
Hoppas du får det trevligt i Bratislava, för det är väl det du tänker ha…
Att byta ämne kan på svenska heta något så prosaiskt som att »hoppa«, men något svenskt talesätt för företeelsen kommer jag just nu inte på.
Jo, »växla spår« säger vi ju. Det kan ju inte var äldre än järnvägens historia.
Tack Agneta, då har vi i alla fall en ”modern” svensk variant av uttrycket. Kanske dyker det så småningom upp någon äldre här också…