”Upptäckt”

Jag har gjort en liten spännande språklig ”upptäckt” och vill nu ge den vidare. Kanske är några av er både språkintresserade och lite ovetande på den här punkten. Ibland har jag på ett vagt sätt funderat över skillnader mellan olika romanska språk speciellt mellan italienska och spanska. Så här till exempel: Varför slutar plural av spanska substantiv på ”s” – ojos, hijos, casas – medan italiensk plural för det mesta slutar på ”i” eller ”e” – occhi, figli, case? kunde jag till exempel undra. Just detta med pluralbildningen är väl en av de mest iögonfallande och konsekventa skillnaderna mellan de båda språken.

Jag tänker ta ordet ”varg” som exempel för att jag har tänkt en del på vargar de senaste dagarna. Om man utgår från latinet ser ”varg” ut så här i plural i olika kasus:

lupi (nominativ)
luporum (genitiv)
lupis (dativ)
lupos (ackusativ)
lupis (ablativ)
lupi (vokativ)

Vad heter nu ”vargar” på spanska och italienska? ”Lobos” respektive ”lupi”. Spanskan utgår ifrån latinets ackusativform och italienskan ifrån dess nominativ. Och det inte bara när det gäller vargar.

Naturligtvis föder det här vidare frågor. Varför har spanskan fastnat för ackusativ och italienskan för nominativ? Ja, det kan jag inte svara på.

Trevlig trettondag!

krubba

Bildgåta

Jag har upptäckt att jul- och nyårstiden är en tid för litterära tävlingar i den vik av blogghavet där jag simmar omkring. Något sent, kanske, tänker jag också bjuda på en tävling och möjligen kommer en och annan att tycka att den är lite mager och småsnål: en fråga och inga priser. Nåväl, välkomna ändå. Som titeln anger rör det sig om en bildgåta. Frågan är enkel och förutsebar: Vilket är verket och vem är författaren som figurerna här för tanken till? Alla hjälpmedel är tillåtna, även googling (!), och ni får gärna be om ledtrådar eller ställa frågor, det skapar extra trivsel. Och dessutom: det kan mycket väl hända att även den som gissar ”fel” gissar rätt eller i alla fall bra.

figurer

Doch Hamburg hat bessere Austern…

Heinrich Heine (1797-1856) skrev sitt satiriska versepos ”Deutschland. Ein Wintermärchen” under sin exiltid i Paris. Verket publicerades 1844. Så här börjar kapitel 23:

Als Rebuplik war Hamburg nie
So groß wie Venedig und Florenz,
Doch Hamburg hat bessere Austern; man speist
Die besten im Keller von Lorenz.

Es war ein schöner Abend, als ich
Mich hinbegab mit Campen;
Wir wollten miteinander dort
In Rheinwein und Austern schlampampen.

(Auster-n=ostron)

Och se här vilken Hamburgbild jag hittar i min bok om Ruppiner Bilderbogen; bilden är för övrigt från 1855:

Hamburg

Tveksam?

Jag läser en mening i ett mail (som inte är till mig). Jag läser den om och om igen. Så här lyder den:

Rektor är ytterst tveksam till att Bodil Z sköter sådan undervisning.

tveksamma?

Nej, det handlar inte om att jag vill återuppta striden med min gamla arbetsplats, den som nu visst har bytt namn till ”Högskolan i Väst” eller är det ”Högskolan i Kortbyxor/Puffärmar/Volangkjol”. Det som intresserar mig är vad ”tveksam” betyder. I exemplet verkar det inte ha någon närmare anknytning till ”tveka” eller ”tvekan”, för inte tvekar väl rektor här? Och ”ytterst” förstärker det den eventuella minimala komponenten av tvekan? Nej, ”ytterst tveksam till” betyder så vitt jag nu har klurat ut ”absolut säker på att något inte bör ske”.

Underlig formulering; den är liksom förklädd, tycker jag. Varför använder man en sådan fras? Går det inte att säga ”Rektor tycker/anser inte att Bodil Z ska sköta sådan undervisning”? Eller vari ligger i så fall skillnaden? Är det kanske så att formuleringen med ”tveksam” gör att man har mindre ansvar för det man säger? ”Varför är du tveksam om det?” är ju en betydligt uddlösare följdfråga än ”Varför tycker du inte det?”

Eller vad säger ni? Är ni ”ytterst tveksamma” nu?

Gud, bonden och grodan – Fiabe italiane

Fiabe italiane - verde

En bonde gav sig en dag av mot staden Biella. Det regnade och blåste så förfärligt att det nästan inte gick att ta sig fram på vägarna. Men bonden hade ett viktigt ärende så han knatade envist vidare med sänkt huvud mot regnet och stormen.

Han mötte en gamling som sade: – Goddag! Vart är du på väg med en sådan brådska, min gode man?

– Till Biella, – sade bonden utan att stanna.

– Du skulle åtminstone kunna säga: ”om Gud vill”.

Bonden stannade, såg gamlingen i ögonen och svarade: – Om Gud vill, går jag till Biella: och om Gud inte vill, så måste jag ändå dit.

Nu var det så att gamlingen var Gud. – Då kommer du inte till Biella förrän om sju år, sade han. Ta nu ett hopp ner i det där kärret och stanna där i sju år.

Och bonden förvandlades i samma stund till en groda och tog ett skutt ner i kärret.

Sju år gick. Bonden kom upp från kärret, blev människa igen, klämde hatten på huvudet och fortsatte på sin väg till marknaden.

Efter ett par steg dök gamlingen upp igen. – Vart är du på väg, min gode man?

– Till Biella.

– Du skulle kunna säga: ”om Gud vill”.

– Om Gud vill, bra; om inte så känner jag till historien och till kärret kan jag gå själv.

Och något annat gick inte att få ur honom.

Det här är min översättning av den kortaste sagan i folksagosamlingen ”Fiabe italiane”. Det är den italienske författaren Italo Calvino som har samlat sagorna och skrivit ner dem och omformat dem från olika dialekter till italienskt riksspråk. Just den här sagan är hämtad från norra Piemonte, men det finns också varianter av den på andra ställen i Norditalien till exempel i Friuli.

Fiabe italiane - marrone

Så att den som vill ska kunna jämföra översättningen med ”originalet” skriver jag ner Calvinos text här:

Un contadino scendeva un giorno a Biella. Faceva un tempo così brutto che per le strade non si poteva quasi andare avanti. Ma il contadino aveva un affare importante e continuava ad andare a testa bassa, contro la pioggia e la tempesta.

Incontrò un vecchio che gli fece: – Buon dì! Dove andate, buon uomo, così in fretta?

– A Biella, – disse il contadino, senza fermarsi.

– Potreste dire almeno: ”se Dio vuole”.

Il contadino si fermò, guardò il vecchio in faccia e ribatté: -Se Dio vuole, vado a Biella; e se Dio non vuole, devo andarci lo stesso.

Ora, quel vecchio era il Signore. – Allora a Biella ci andrete tra sette anni, – gli disse. – Intanto, fate un salto dentro quel pantano e stateci sette anni.

E il contadino si trasformò tutt’a un tratto in una rana, spiccò un salto e giù nel pantano.

Passarono sette anni. Il contadino uscì dal pantano, tornò uomo, si calcò il cappello in testa, e riprese la strada per il mercato.

Dopo pochi passi, ecco di nuovo quel vecchio. – Dov’è che andate di bello, buon uomo?

– A Biella.

– Potreste dire: ”se Dio vuole”.

– Se Dio vuole, bene; se no, il patto lo conosco, e nel pantano ci so andare ormai da solo.

E non ci fu verso di cavarne altro.