Författare: Bodil Z

”Vänersborg hade haft sitt öde i egna händer. Och tappat det – som en inte alltför hal lyrboll.”

Bodil Z 27 kommentarer

Under de år jag har bott här i Vänersborg har jag av och till frågat mig varför den egentliga stationen ligger i byn Öxnered uppe i skogen någonstans och inte i själva Vänersborg. Från Vänersborgs ”centralstation” går bara en liten järnväglinje till Uddevalla åt ena hållet och till Herrjunga åt det andra. Vill man komma härifrån med tåg till Göteborg, Oslo eller Karlstad går vägen över Öxnered och väldigt ofta måste man byta där. Ett tag försökte man från kommunalt håll (eller vad det nu kan vara för håll) skyla över detta märkliga sakförhållande genom att ge Öxnered täcknamnet Vänersborg Västra, men tilltaget väckte sådan irritation att man fick återgå till att kalla Öxnered för Öxnered.

järnväg

För något år sedan upptäckte jag av en slump varför det är så här underligt. Jag läste Johan Svedjedals Birger Sjöberg-biografi ”Skrivaredans” och där på sidan 30 hittade jag denna intressanta passus:

Skrivaredans

Men satsningen på järnvägarna blev bara halvhjärtad i Vänerborg. När en kommitté vid början av 1870-talet utredde stadens intresse för att vara med och finansiera Bergslagsbanan, ansåg majoriteten att det skulle bli för dyrt. Somliga i kommittén upphävde gränsen mellan traditionalism och dumhet. Handelsklassens representanter ansåg nämligen att sjöfarten och den traditionella spannmålshandeln borde skyddas genom att man såg till att linjen drogs så långt från staden som möjligt! Resultatet blev att linjen, när den öppnades 1879, var dragen genom Öxnered ungefär en halvmil utanför Vänersborg – och att andra, näraliggande orter drog långt större nytta av järnvägstrafiken. Det var i orter som Vara och Grästorp som de nya spannmålsmagasinen reste sig. Vänersborg hade haft sitt öde i egna händer. Och tappat det – som en inte alltför hal lyrboll.

Vad ska jag säga – så kan det gå när inte haspen är på eller var haspen kanske snarare fastspikad?

Livets sanna enhet: Piero Chiara

Bodil Z 13 kommentarer

![Sale e tabacchi](/wp-content/PICT1/PICT1787_01.jpg @alignright)Jag vet inte vad ni tyckte om Piero Chiara och hans bok ”Sale e tabacchi” här sist. Idag prövar jag med en ny minitext ur boken, en text om dagen som människolivets grundmått. Här kommer texten först på italienska för dem av er som tycker det är trevligt att se ursprungstexten och inte bara min översättning:

Il più grande sforzo che facciamo, e del quale non ci accorgiamo neppure, è quello d’ogni mattina, al risveglio, quando dobbiamo ricordarci chi siamo, dove siamo e cosa dobbiamo fare; e subito dopo, quando dobbiamo ricordarci di tutto quello che abbiamo imparato e visto vivendo. E tutto per un giorno solo, perché appena ci addormentiamo perdiamo nuovamente ogni cognizione e cadiamo nella più completa incoscienza di noi e del mondo.

Per questo, la vera unità di vita non è l’anno o il mese, ma il giorno.

Och här har ni den lilla texten på svenska:

Den största ansträngningen vi gör – en ansträngning som vi inte ens lägger märke till – är den som vi gör varje morgon när vi vaknar och vi måste komma ihåg vilka vi är, var vi är och vad vi ska göra; och strax efter det måste vi komma ihåg allt vad vi har lärt oss och allt vad vi har sett i livet. Och allt detta för en enda dag, för så snart vi somnar förlorar vi återigen allt vi vet och vi fallar ner i ett totalt ovetande om oss själva och världen.

Därför är livets sanna enhet inte året eller månaden utan dagen.

Rainer Maria Rilke: Das Karussell

Bodil Z 2 kommentarer

Jag har under morgonen läst Hugo von Hofmannsthals dikt ”Ballade des äußeren Lebens” igen. Den förde mig i ett drömkliv vidare till ”Das Karussell” av Rainer Maria Rilke. Livet som ett stundtals lustfyllt men alldeles meningslöst spel blickar mot oss också här.

Rilke

Das Karussell
(Jardin du Luxembourg.)

Mit einem Dach und seinem Schatten dreht
sich eine kleine Weile der Bestand
von bunten Pferden, alle aus dem Land,
das lange zögert, eh es untergeht.
Zwar manche sind an Wagen angespannt,
doch alle haben Mut in ihren Mienen;
ein böser roter Löwe geht mit ihnen
und dann und wann ein weisser Elefant.

Sogar ein Hirsch ist da ganz wie im Wald,
nur dass er einen Sattel trägt und drüber
ein kleines blaues Mädchen aufgeschnallt.

Und auf dem Löwen reitet weiss ein Junge
und hält sich mit der kleinen heissen Hand,
dieweil der Löwe Zähne zeigt und Zunge.

Und dann und wann ein weisser Elefant.

Und auf den Pferden kommen sie vorüber,
auch Mädchen, helle, diesem Pferdesprunge
fast schon entwachsen; mitten in dem Schwunge
schauen sie auf, irgendwohin, herüber –

Und dann und wann ein weisser Elefant.

Und das geht hin und eilt sich, dass es endet,
und kreist und dreht sich nur und hat kein Ziel.
Ein Rot, ein Grün, ein Grau vorbeigesendet,
ein kleines kaum begonnenes Profil.
Und manchesmal ein Lächeln, hergewendet,
ein seliges, das blendet und verschwendet,
an dieses atemlose blinde Spiel.

![Elefant](/wp-content/PICT1/PICT1982.jpg @alignright)Se hur Rilke låter karusellens figurer snurra allt snabbare och sedan långsammare igen – följer vi den vita elefanten så känner vi det. Och när det går riktigt fort ser vi bara färgfläckar som i en impressionistisk målning. En dikt om livet, en dikt om livet som rörelse och färger på väg mot ingenstans.

Värmepunkter i kylan: Sigitas Parulskis

Bodil Z 2 kommentarer

![Parulskis](/wp-content/PICT1/PICT1845_01.jpg @alignleft)Även om romanen ”Tre sekunder himmel” främst är en skildring av en ung mans vedermödor i Sovjetarmén – en tillvaro fylld av förtryck, våld, nöd och pennalism, så glimtar på några ställen en annan värld igenom, en värld där det fortfarande finns plats för värme trots allt. Inne i några små veck av romandräktens brutala destruktivitet (ursäkta den fåniga bilden) finns fragment av en kärlekshistoria gömda, visserligen är den vingklippt och sargad, men det är en historia om en kärlek och om längtan efter kärlek. Jag läser nu ur en av de här små gömmorna för er:

I de förbannade filmerna är allt annorlunda, i kärleksfilmerna är det inte alls som i livet, som för mig och Marija, som för mig. Där är dialogerna alltid lysnade, om en man kläcker ur sig en vettig fras får han genast kvinnans uppmärksamhet, hon tiger, skapar en paus som sedan mynnar ut i en kyss. Vilka lysande fraser jag än skulle säga till Marija skulle hon strunta i dem, hon skapar inga pauser, hela hon är en evig paus, hon lyssnar inte på mig, hon hör mig inte, för jag talar för mig själv och scenariot tar aldrig slut, det är vattningt och oformligt, och betoningarna sedan, vilka jävla betoningar, allt löses upp i en oklar, mumlande boll, till och med när jag lyckas få till en träff med Marija, alla fraser jag förberett för att provocera fram en paus klingar kraftlöst, leder ingenstans.

Marta

Bodil Z 2 kommentarer

![Fagnano Alto](/wp-content/opi1.jpg @alignright)Hon föddes i den lilla byn Fagnano Alto uppe bland bergen i det innersta av Abruzzo. Under vinternätterna kunde det ibland hända att man hörde vargarnas ylande in i husen där. Hon fick namnet Marta som ett förebud om det liv hon hade framför sig. Tunga bördor skulle läggas på henne och lyckan skulle mycket sällan komma i hennes väg.

lupo

Hon överlevde tuberkolosen, men hon fick hår på bröstet i stället. ”Invece mi è venuta la peluria”, brukade hon säga. Men inte var hon särskilt hårig och någon sade att hon hade en byst som Florinda Bolkan. Det var väl inte helt sant, men kanske inte alldeles fel heller.

Hon gifte sig med Vincenzo och flyttade norrut till en liten stad i det allra nordligaste av Piemonte. Vincenzo kom egentligen också från Södern, ja, en ännu sydligare Söder: trakten av Lecce, långt ner på klacken. Vincenzo ville söka lyckan i Norr. Han blev också rik, köpte ett sågverk, tog stora risker, förlorade nästan allt, sågverket till exempel. I stället blev han vinhandlare i det lilla, han sålde viner nerifrån Byn i Södern till andra som visste hur ett riktigt vin ska smaka. Marta utbildade sig till sömmerska och hade ett tag en liten skola för flickor som ville lära sig att sy sina kläder själva. Under lektionerna tog hon fram en särskild lite monotont värdig skolröst. Efter några år i den norditalienska staden födde Marta en son.

Vincenzo var hetlevrad och hade alltid rätt. Ibland slängde han ut de små vingubbarna ur sin butik för att någon av dem sagt emot honom om Kriget eller Sågverket. Marta kunde kalla honom ”scemo di guerra” – ”krigsgalning”, tyst för sig själv, de gånger han kom rusande mot henne med eldgaffeln i högsta hugg. Annars bar hon tåligt alla bördor, den slappe, ansvarslöse sonen som aldrig fick något ur händerna, den galne mannen som skrek och kastade ut krukor och stolar genom fönstren eller flyttade ut till Affären, den halvt förlamade modern som gnisslade sin bitterhet över henne. ”Com’è brutta la vecchiaia” – ”Vad hemsk ålderdomen är”, suckade Marta, matade modern och gick ner med en matlåda till Vincenzo som – om flykten från hemmet skedde om vintern – låg vid spisen i Affären inrullad i en gammal militärfilt och tyckte synd om sig själv. Eller också hade han glömt alltihop och börjat koka tomatsås i det inre köksaktiga rummet, såsom bara han kunde koka en tomatsås.

Åren gick och Martas väg kantades av besvikelser och plågor: Det blev inget av sonen och Marta blev sjuk och sedan ännu sjukare. Hon visade sina operationsärr för den som ville se. Ja, bara för kvinnor, förstås, det var ju underlivsoperationer det var fråga om. ”Sono stata sotto i ferri un’altra volta” – ”Jag har varit under järnen igen”, sade hon och log stolt-tappert-tålmodigt. Tänderna förkom och inte fanns det några pengar till att laga dem. Hon lärde sig att le med slutna läppar.

Marta var bara strax över femtio när hon dog, sliten och tilltygad men egentligen inte gammal. Hon blev djupt sörjd, men det fick hon ju aldrig veta.