Författare: Bodil Z

Om ”Motorsågsmassakern”

Bodil Z 8 kommentarer

I den tredje artikeln i sin skogsserie ”Skogen vi ärvde” kommer Maciej Zaremba ytterligare något intressant på spåret. Det är inte skogsägarna som är de egentliga bovarna eller annorlunda uttryckt, visst kan de vara bovar, men om de inte vill vara det, så tvingas de till det av Skogsstyrelsen som beivrar kloka, vårdande former av skogsbruk som utgallring av äldre träd med bibehållen skog. I stället förordar eller snarare kräver denna institution kalhuggning följd av granmonokultur.

Zaremba visar genom en rad praktiska exempel på att Skogsstyrelsens närmast maniska sysslande med miljövandalism eller anstiftan till sådan paradoxalt nog inte medför några som helst ekonomiska fördelar för skogsägarna. Det är uppenbarligen inte ens lönsamt att ägna sig åt denna form av våld mot skog och mark. Och den starkaste drivkraften till vandalismen och missbruket verkar finnas i föreställningar som rent vetenskapligt sett sedan länge är ”überholt”, i av misstag konserverade felslut.


Onsjöskogarna hösten 2008 när massakern inleddes

Här följer några citat ur artikeln ”Motorsågsmassakern. Det finns alternativ, men lagen kräver kalhyggen”:

En utglesad blandskog med ungt och gammalt om vartannat, en sådan som svampplockaren och fåglarna trivs i, påstås inte öka i volym i önskvärd takt. Skall därför huggas ned och ersättas med en virkesåker.

Varför blev denna rättegång inte av? Därför att den hotade att göra en synvända av historiska dimensioner. Åtskilligt skulle framstå i ett annat ljus.

Han undrar vems ärenden Skogsstyrelsen går egentligen. Inte är det Sveriges.

Och så det mest förbluffande: professorerna Sune Linder och Jan-Erik Hällgren upplyser att Skogsstyrelsens föreskrifter inte ens tjänar sitt eget ändamål. Vill man maximera produktionen är det fel väg att stuva så många likadana träd som möjligt på en hektar.

I januari 2005 mejade Gudrun ned 75 miljoner kubikmeter skog, ett helt års avverkning. I pengar räknat var det den största svenska katastrofen i mannaminne. Femton miljarder kronor gick upp i blåsten på en natt.

Virkesåkrarna som Skogsstyrelsen beordrat fram blev en katastrof för enskilda skogsägare. Somliga har förlorat allt de ägde. Men för massaindustrin blev de rena skördefesten. I ett par år framöver fick man råvaran till vrakpris, 30 procent billigare.

När en delegation från Skogsstyrelsen kom för att granska en tredskande skogsägare i Ulvsjötrakten, lösgjorde sig denne ämbetsman från gruppen, tog ägaren åt sidan. Och sade i låg ton att han personligen hade förståelse för hans idéer.Kontinuerligt skogsbruk är det rätta. Men som tjänsteman måste han hantera ärendet i enlighet med kalhyggespraxis. ”Hoppas att du förstår.”

Och här finns artikeln som helhet att läsa.

Lag och rätt har förvisso aldrig varit ett, men när lagen börjar deformeras till omoral eller uppmaningar till brott är det dags att rycka upp den med rötterna.

En ljuskrona och en gräsmatta

Bodil Z 14 kommentarer

Utmed den lilla gatan Zlarinska ulica, där Londi och jag ofta promenerar, finns det hus av mycket olika slag: glänsande nybyggen, välskötta småhus, slitna grå hyreskaserner, hus som stannat mitt i sin tillblivelseprocess, hus som sakta sjunker in i jorden, men märkligast är nog ändå det lilla knuttimrade som saknar vägg mot gatan. Det befinner sig i ett slags ryckig process, som jag har följt i kanske ett och ett halvt år. På senare tid har det tillkommit två intressanta nyheter: en ljuskrona och en gräsmatta.

Lindarna

Bodil Z 4 kommentarer

Vi är djupt inne i lipanj, lindens månad, nu. Igår kväll eller natt öppnade jag fönstret i balkongrummet på vid gavel mot den lilla parken här nedanför. Här växer valnötsträd, björkar, catalpor, tallar och lindar och ja, det finns en hassel och en magnolia alldeles under fönstret också. Men i juninatten kan man tro att det bara finns lindar här, ja, att linden är världens träd. Rummet fylldes av den söta fylliga gulgröna doften, en doft som kan linda in allt i sig och och göra lind och liv till ett.

Nu på morgonen går vi under lindarna här, Londi och jag. Vi stannar en stund under den största lindens gröna sagotak. Det är lite mulet och luften är mjuk och varm och full av lindblom, av paradisets doft…

Mikael Enckell – paradoxupptäckare

Bodil Z

I den fjärde underavdelningen i det inledande kapitlet ”En väg till filosemitism” av Perspektiv från andra sidan

har Mikael Enckell fällt in en judisk vits, den här:

Katz sitter sprittnaken i sitt rum, iklädd endast en hög hatt. Herr Blau kommer in och frågar: ”Varför sitter du här alldeles oklädd?” ”Mig besöker ju ändå ingen!” svarar Katz ”Men varför bär du hatt på huvudet?” ”Kanske kommer det i alla fall någon?” svarar den osäkert leende Katz.

Enckell kommenterar vitsen så här:

Det är denna, för den säkra vetskapen motbjudande, varaktiga kluvenheten, ofta företrädd och uttolkad av icke-hierarkiskt sammansatta grupper av utanförstående, anarkistiskt och radikalt tänkande, av judiska traditioner och psykoanalytiska betraktelsesätt påverkade, kritiker, mystiker eller andra arter av paradoxupptäckare, som återför oss till vad människans själ är och förblir.

Innan jag börjar gräva lite i vitsen och kommentaren, måste jag berätta att jag först skrev ”paradoxuppväckare” i stället för -upptäckare och jag blev full i skratt och tänkte att detta kanske inte var helt fel heller.

Förresten vill jag ”först” också citera något Enckell säger ett litet stycke längre ner:

Härintill skall du komma, men ej vidare, här skola dina stolta böljor lägga sig! Förödmjukelsen i att tvingas medge, att vi förblivit gåtor för oss själva och att många av skälen till viktiga avgöranden i våra liv framhärdar i att vara oss obekanta, balanseras i någon mån upp av glädjen i att, ibland – i enlighet med det mosaiska budet om att älska sin nästa så som sig själv – kunna reflektera sig i en annans själ, varsebli och omfatta stora likheter och små skillnader.

Tillbaka till Katz och Blau: Katz både misströstar och hoppas naken i sin höga hatt. Och Blau förstår kanske men vill med sin fråga liksom hjälpa till att formulera Katz’ belägenhet. Ibland är det något lugnande i att inte hoppas, men så smyger sig hoppet på oss från sidan eller underifrån och då har vi ändå svårt att säga nej. Vi hoppas lite men under misströstans skyddande täckmantel. Och därunder kanske vi misströstar och hoppas i en oöverskådlig serie av lager?

Enckell säger att vi förblivit gåtor för oss själva. Jag fastnar strax vid att han säger ”förblivit” i stället för ”förblir”. Vad betyder denna tempusform? Nej, jag kommer inte åt det, men den ger en känsla av en lång vandring. Kanske är det vår räddning att vi inte kan genomskåda oss själva på ett helt igenom rationellt sätt? Skulle kanske tomheten gapat annars? Nyss när jag gick under de blommande lindarna i parken här under mitt fönster tappade jag för några ögonblick orienteringen eller minnet av vart jag var på väg. Jag var bara inne i den bedövande lindblomsdoften – ja, denna månad heter inte för inte lipanj här – och den blev världen. Bredvid mig gick Londi.

Hägring?

Bodil Z 7 kommentarer

Gårdagen, som var ”Tijelovo” (”Fronleichnam” eller ”Kristi lekamens dag”), tillbringade Londi och jag tillsammans med Daniela i jätteparken Maksimir vid stadens östkant. Det var en ganska het dag, men inne i parken var luften lättare och friskare att andas och under de stora träden fanns mängder av skugga att vila i. Londi tog sig ett litet dopp i en av sjöarna, men var snabbt uppe igen:

När hon vände sig om och såg tillbaka ut mot vattnet fick hon syn på en märklig varelse som liksom svävade upp framför den gröna sjöytan: