Tillbaka vid Mikael Enckells hand

Kanske minns några av er den där våren när jag läste Mikael Enckells Om konsten att älska skriften här ”inför öppen ridå”. Om inte vill jag påminna er eller – för dem som inte var med här då – för första gången berätta om detta. Jag gör det lite enkelt för mig och visar några länkar:

Om gåtorna

Mikael Enckell om Gerge Eliot och det judiska

Mikael Enckell – Helen af Enehjelms essäistik

Mikael Enckell – Heidi

Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Mikael Enckell: Hänryckningens väsen

Mikael Enckell: ”Också jag har visst varit här en gång -”

För en liten tid sedan – kanske en månad, jag vet inte – fick jag mig Mikael Enckells senaste bok hitsänd. Den heter Perspektiv från andra sidan och också denna bok är genomsyrad av judisk tanketradition.

Jag läser den långsamt och egentligen har jag hittills bara promenerat omkring lite i de allra första kapitlen. Här tror jag att jag vill börja med ett citat eller två och sedan vill jag vänta lite. Kanske vill någon följa med på en ny Enckellvandring och då vill jag inte gå för långt i förväg.

Se här ur ”Ljus och skugga på filosemitens väg”:

Bortom porten, i ”trädgården”, hittar vi de polariteter och inbördes motstridiga föreställningar, som utgör de grundläggande byggstenarna i vårt själsliv, av vilka vi känner oss tvungna att hemlighålla och förneka en stor del, när vi går ut för att verka och leva i vad som är den sociala vardagen. Så till vida är vi alla ett slags marraner, judiska skenkristna i medeltidens Spanien, som assimilierar oss till en rationalistiskt och moraliskt konformerad samlevnadsverklighet, där alla lever bitvis utarmade, tuktade av den sanning som gäller just i dag.

Och här:

Den sätts igång också av avsevärda mått av trots och vilja till uppror mot dem som försöker inskränka och bekämpa erkännanden av mångtydighetens och komplikationens ovedersägliga övervälde över verkligheten och oss själva.

Och detta:

Man var för blind för att förstå att man inte såg.

Samma stigar, andra tider

I söndags var Londi och jag ute på bergstigarna ovanför Samobor i trakten av Japetić tillsammans med Draženka, Predi och Buba igen. Vi gick samma väg som i slutet av mars, upp till ruinen Lipovec grad och så ner ett stycke och sedan utmed bergskammarna tills vi kom till Oštrc och matstället där ”i sadeln”.

Då var landskapet kalt och grundfärgerna var ljusbrunt eller lättgrått med små färgglatt lysande blomknappar utströdda över marken. Nu var allting så skönt grönt och solljuset strömmade över detta gröna med full kraft. I mars var det också sol men av en helt annan sort. Nu fick vi tacka vinden för att vandringen inte blev ett ändlöst flåsande svettbad.


ingången till Lipovec grad med Draženka, Predi och Londi


blick ut från borgruinen


Londi och Buba tassar fram i välgörande skugga


långt där nere i bildens mitt anar man ruinen


rast på bergskammen


värdhuset i Oštrc, sång till gitarr


grönt panorama

Greblica och mladi luk

I förrgår gjorde vi vår vid det här laget klassiska Japetićvandring. Uppe i ”restaurangen” i Oštrc åt vi våra medhavda smörgåsar och en soppa till en öl av märket Velebitsko eller tvärtom: ölen var väl till maten. Vi köpte som vanligt med oss greblica att äta nere ”i dalen”. Så här serverade jag mig min ena igår, med mladi luk:

Ser kanske inte mycket ut för världen, men…

Varats lätthet

Mitt liv tar ibland formen av en rad av glada och lätta ögonblick. De här dagarna är sådana. Lite beror det väl på att det är sommar, men säkert också på att jag sedan en tid lever innesluten i en väv av olika mänskliga sammanhang. Nyss blev Londi och jag invinkade i baren i bottenvåningen av Stanko och vaktmästaren. Och sedan satt jag där och drack kaffe och samtalade med dem om ditt och datt på tysk-kroatiska, medan Londi vilade eller lät sig klias. Lite på lek passade jag på att be om en liten lektion i kroatiska igen. ”Moram učiti hrvatski, trebam vježbati”, (jag måste lära mig kroatiska, jag behöver öva), sa jag för att styra in samtalet åt ett sådant håll. Och naturligtvis lät mig herrarna hållas, men först efter att de med varsin blinkning pekat på varandra som stiliga män. Ja, stiliga, sa jag.

Och igår gjorde Londi och jag en av dessa härliga bergsvandringar tillsammans med Draženka, Predi och Buba. Sol och vind och vida blickar och ringlande samtal och uppsluppna skratt. Vågar man berätta sådant här? Det verkar nästan för lätt, alltsammans. Och visst, det kommer andra tider, men nu är det den här.

Utan annan anknytning än till själva glädjen och ljuset vill jag nu visa en målning:


Rovinj, Istrien – nej, detta blåa passar väl inte helt till det pausträdsblåa…

Den här bilden är målad av Draško Ivezić, en av mina vänners fantastiska vänner, som jag träffade ganska ofta under Animafest här i Zagreb. Nej, jag såg inte en enda av de tecknade filmerna, men jag träffade många av deras skapare, kanske över ett glas vin utanför Kino Europa, kanske någon annanstans.

Hemmahundar

Livet har gått in i en lugnare rytm nu efter den senaste (men förhoppningsvis inte sista) Strindbergföreställningen. Visserligen finns det mycket att fixa eller ordna som blivit liggande under de senaste veckornas hets, men det är bara att tugga av bit för bit. Solen lyser vackert och hettan är inte här ännu, så det är ljust, lätt och luftigt omkring mig. Under större delen av den här dagen är både Londi och jag ”hemmahundar” och vi ska använda dagen väl har jag tänkt. Londi snarkar i ett av balkongrummets hörn och jag äter en försenad frukost och rättar lite uppsatser eller så tittar jag ut genom det öppna fönstret. Det är nästan vindstilla och man hör fågelkvitter, människoröster och lite trafikbrus.

Nyss hängde jag in lite tvätt i fågelkvittret.


Londi har hunnit flytta på sig medan jag skrev, in i "tomrummet"… nog är hon svart

°°

PS Eftersom jag eller vi har gäster ett par dagar, så får pausträdet vila lite.