Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

Essän om Irène Némirovsky i Mikael Enckells bok ”Om konsten att älska skriften” gömmer på fler komplikationer än någon av de tre föregående och jag har vid det här laget redan gjort flera ”anlopp” för att överlista den.

bild

Redan rubriken ”Ett författarskap för vår tid?” bjuder på ett slags motstånd. Vad vill Enckell säga med frågetecknet? Att detta (eventuellt) inte är ett författarskap för den här tiden? (Å andra sidan säger Enckell i slutet av essän att Némirovskys ”avbrutna författarskap” är ”emblematiskt för vår tid”, men det betyder väl något annat?) Och vad menas med ”vår tid”? Post-Auschwitz? Eller just dessa dagar som vi lever i nu?

Jag har tagit mig för att vaska fram vad som jag tror kan vara kärnan i den här essän och tycker mig då se något som skulle kunna beskrivas som en icke-judisk filosemits försök att förstå en judinna med något som han tolkar som en åtminstone delvis antisemitisk inställning.

Men låt oss nu först med Enckells ord rita upp en bakgrund och placera in Némirovsky i tiden:

Närmar vi oss Irène Némirovskys författarskap och liv (1903-1942) ur synvinkeln hur de eventuellt håller upp en spegelbild, eller snarare en svit spegelbilder av europeisk närhistoria, så kan vi nästan genast slå fast, att hennes biografi i alla fall på ett genomgripande sätt reflekterar de flesta av de kriser Europa frambesvor under 1900-talets första brutala hälft. Redan inledningsskedena av föräldrarnas liv i slutet av 1800-talet överskuggades av den antisemitism som genomsyrade det ryska samhället uppifrån hovet och tsarfamiljen, via den ortodoxa kyrkohierarkin ända ner till de egendomslösa. Alltifrån medlet av detta sekel utbröt då och då pogromer på olika orter och dessa upplopp, som mer eller mindre tolererades, i den mån de inte direkt understöddes av myndigheterna, tilltog kring sekelskiftet.

Enckell berättar vidare om hur de mer framgångsrika inom den ryska judenheten ofta ”hanterade” sin judiskhet. De försökte distansera sig från den judiska miljön, upphörde att tala jiddisch och tog avstånd från det mesta av de religiösa bruken. Familjen Némirovsky följde också denna strategi.

För Irène Némirovsky själv som ung kom familjens franska guvernant att utgöra ett slags kulturellt och moraliskt ideal. Dessutom var franska språket en stor kärlek och det var det språk som talades i hemmet redan under tiden i Ryssland. 1919 kom Némirovsky till Frankrike och anpassningen till det nya landet gick utan större svårigheter. Hennes beundran för det franska höll i sig ända fram till den smärtgräns som passerades när hon efter tjugo år i landet fick avslag på sin ansökan om franskt medborgarskap, fast förmodligen fanns det ändå rester kvar av denna beundran även efteråt.

Enckell berättar om hennes relationer med franska antisemiter och han identifierar antisemitiska komponenter i hennes texter och söker sedan efter förklaringar till detta:

Antagligen måste detta ”inre landskap” betraktas som ett reslutat av påverkan från två krafter: en våldsam besvikelse på föräldrarna, i synnerhet på modern, och en redan i barndomen påbörjad upphöjelse av allt franskt.

Man skulle alltså på ett vis kunna definiera hennes ”antisemitism” som hennes sätt att distansera sig från föräldrarna. Betyder det här att den eviga antisemitismen egentligen omöjliggör ett normalt uppror mot föräldragenerationens värderingar om man är av judisk härkomst? Gör det yttre trycket eller förtrycket den inre eller personliga utvecklingsvägen smalare?

Enckell avslutar den biografiska delen av sin text om Némirovsky så här:

Alla dessa konstellationer i hennes inre utsattes för stora påfrestningar under hennes två sista år, då hon tvingades gå omkring med den påbjudna sexuddiga stjärnan i det av henne redan tidigt idealiserade landet och var förbjuden att publicera någonting på det älskade språket, samt slutligen anhölls av landets polis. Ändå är det svårt att helt avvisa föreställningen om att de ursprungliga tankemönstren bidrog till att hon inte insåg vidden av de faror som hotade henne och familjen och inte försökte komma undan, till exempel till Schweiz.

De romaner av Némirovsky som Enckell läst är ”David Golder”, ”Balen”, ”Affären Kurilov”, ”Ensamhetens vin” och ”Storm över Frankrike”. Helt parentetiskt kan jag säga att jag själv bara läst ”Hundar och vargar” (som inte finns på svenska) och att jag tycker att det är lite synd att jag därför inte kan jämföra min egen läsupplevelse med någon av Enckells på ett direkt sätt.

Enckell uppehåller sig särskilt vid ”David Golder”. Romanen inleds med ordet ”nej”, en ”fanfar” kallar Enckell det och han kommenterar det bland annat på följande vis:

Men i detta ”Nej” genljuder hela det ryska samhällets genom generationer upprätthållna vägran att erkänna den judiska människans jämbördighet med ryssen och att medge ett rimligt spelrum åt judarnas kreativa potentialer,

Enckell yttrar sig en bit längre fram i texten om samma romans sista trettio sidor:

Detta avsnitt lyfter romanen till en nivå som författarinnans senare texter i allmänhet inte når upp till. Och man kan undra över vad det är för kraft som finns nedlagd i denna final som på något sätt räddar de föregående hundrafemtio sidorna av förtätat förakt, hat och antisemitism och av dem förorsakat obehag även i den filosemitiskt sinnade läsarens föreställning?

Just här känns det väldigt ”handikappande” att inte ha läst den roman Enckell pratar om. Hade jag reagerat likadant?

Enckell fortsätter sedan så här:

För den filosemitiskt sinnade läsaren av ”David Golder” blir ett huvudproblem hur man förhåller sig till skildringen av de judiska gestalterna i berättelsen, det vill säga de tre medlemmarna i familjen Golder, Simon Marcus, Fischl, Soifer och den unge anonyme judiske utvandraren.

Och ytterligare något stycke ner:

Man grips vid dessa upprepade möten med de allra vanligaste klichéerna stundtals av en viss förtvivlan: varför i Herrans namn griper en litterär begåvning nästan tvångsmässigt efter fragment av en dylik helt ritualiserad antisemitisk ”liturgi”?

Enckell försöker en gång till hitta förklaringar till Némirovskys ofta negativa judiska romangestalter:

Antisemitismen hos Némirovsky är – hur annars? – kopplad till två intensiva tendenser: hennes lidelsefulla vilja till anpassning till en omgivande antisemitisk kultur och hennes påfallande motvilja mot mycket i hennes utgångsmiljö.

Jag frågar mig – igen – om den traditionella europeiska antisemitismen med nödvändighet gör det svårare för en jude att kritisera eller racka ner på sådant han inte tycker om i sin ursprungsmiljö än för någon med en annan härkomst. Och är detta verkligen antisemitism? Hur definierar man egentligen ”antisemtism” i strikta termer?

Mot slutet av essän genomför Enckell ett slags vägning av Némirovskys författarskap:

Man kan säga att den litterära styrkan hos Némirovsky (”David Golder”, ”Balen” och ”Affären Kurilov”) i första hand baserar sig på det faktum att hatet, med ett länge framgångsrikt dolt inslag av identifikation med den hatade, kan utgöra en ytterst fruktbar utgångspunkt för vad läsaren upplever som skarp iakttagelseförmåga hos författaren.

Jag blir lite ställd här och jag funderar på vad detta kan betyda. Ligger kärnan här i uttrycket ”identifikation med den hatade”? Upphör kanske hatet att vara hat, när man som författare kryper in i den hatade gestalten? Är det ett sätt att närma sig kärleken?

Sedan funderar jag över vilken plats tanken om skriftens livgivande kraft har i den här essän. Finns det något att hitta här kanske?

Läsupplevelsens mysterium befinner sig ofrånkomligen närmare texten och upplyses mer av den än av det vi kan få veta om författarens liv.

PS Här är en länk till en text om Hundar och vargar, som för vidare till två texter om boken, en av Karin Stensdotter och en av mig själv.

26 tankar om “Mikael Enckell: Ett författarskap för vår tid? – Irène Némirovsky

  1. Det här är en intressant teori, Bodil:

    Man skulle alltså på ett vis kunna definiera hennes ”antisemitism” som hennes sätt att distansera sig från föräldrarna. Betyder det här att den eviga antisemitismen egentligen omöjliggör ett normalt uppror mot föräldragenerationens värderingar om man är av judisk härkomst? Gör det yttre trycket eller förtrycket den inre eller personliga utvecklingsvägen smalare?

    Inte helt omöjligt (kanske inte lika mycket nu som tidigare) att det är just som du skriver. Det finns andra ”typer” av livshistorier som brukar betraktas så, till exempel flyktingar/barn till flyktingar, där en hel del forskning visar att det är svårare för (tidigare) flyktingbarn att göra sitt ”tonårsuppror” eftersom de ofta bär glädjen i familjen och har erfarenheter som gör det svårare för dem att våga ifrågasätta familjenormerna på det ”vanliga” sättet.

  2. Som jag tidigare skrev till dig så uppfattar jag Némirovskys eventuella antisemitism som det du skriver – en stark avsky för sin ursprungsmiljö som snarare RÅKAR vara judisk, men med de här komplicerade förutsättningarna du beskriver.
    Vidare förändras hennes förhållande till ”juden” över tiden, hon problematiserar mer och mer hans tillvaro (i Frankrike) vartefter klimatet hårdnar. Liksom hon så småningom även skriver om fransmän, inte bara ryska exiljudar.
    Utöver att Némirovsky beskriver judar som människor med vissa drag både fysiskt och psykiskt, så beskriver hon ALLA sina gestalter med något som närmast får liknas vid stumfilmsspråk. Folk är likbleka och sharlakansröda, de har klor och de dallrar av fett. Inte bara judarna, alltså. Jag ser snarare detta som tidstypiskt än som ”fördomar” om andra.

    Némirovsky var inte den där författaren som på ett ”svenskt” eller kanske ”protestantiskt”? sätt omedelbart ”tog avstånd från nazismen” eller möjligen ”antisemitismen”. Hon befann sig i en sorts gråzon, hon skrev för antisemitiska tidskrifter, hon skrev dessutom som hon gjorde med en skarp och ibland kanske hatisk (men inte bara hatisk) blick på det judiska eller snarare den del av det judiska som hennes ursprung var.
    Jag beskyller inte Enckell för att göra enkla tankefel (har inte läst hans bok) men däremot en del av den svenska kritikerkår som recenserat hennes böcker. Némirovsky har helt enkelt en mycket mer komplicerad historia och ett mer komplext personligt förhållande till de mest smärtsamma delarna av vår nittonhundratalshistoria. Delar som dessutom just svenskarna kom i mycket liten kontakt med. Den östeuropeiska antisemitismen, revolutionerna, våldet, fattigdomen (well, den kanske bar bekant i alla fall i början av århundradet men knappast idag) och inte minst krigen.

    Någon svensk kritiker påpekade apropå den självbiografiska Ensamhetens vin och framför allt Némirovskys eget liv hur ”grumliga” hennes resonemang var.
    Jag har svårt att köpa det. Hon var inte som vi skulle ÖNSKA att hon hade varit, hon skrev och fanns i en med svenska ögon mätt ”gråzon”, och vi tycker liksom att hon skulle hålla sig för god för det, eller att hon borde vara för klartänkt för det.
    Vi ser henne med dagens glasögon och förmår inte levandegöra den komplexa värld som var hennes i våra medvetanden. Vi vet för lite, har genomlevt för lite har egna erfarenheter av för lite.

    Flera av Némirovskys romaner handlar t ex om det sår som första världskriget skapade, om den fullkomligt desillusionerade generation av ungdomar som kom ”hem” efter det som som helt hade tappat tron på det mesta.

    Jag tror inte man ska läsa Némirovsky som representant för just en ras, utan som författare, rätt och slätt. Jag tycker inte att man kan bedöma hennes verk med det historiska facit vi nu har i hand som utgångspunkt. Hon dog snabbt i Auschwitz -42. Hon blev ”avbruten”.

    Den förskjutning man kan se på de böcker hon skrev i förhållandet till det judiska och till Frankrike och så vidare hade ju, självklart, om hon hade fått leva, fortsatt åt något håll.
    INGEN (utom de ansvariga) visste omfattningen av Auschwitz 1942. Ingen hade antagligen begripit vilket maskineri han/hon hade att göra med.
    Så varför begära det av henne?

    Det hennes böcker ger är just ett tidsdokument nästan av stumfilmkaraktär, vi får se in i en för alltid förlorad värld. Jag menar att det är det man ska ta fasta på i hennes författarskap.

  3. Laura,
    jag ser också likheten mellan det här ”judiska tonårsödet” och det som kan drabba barn till flyktingar när dessa kommer i tonåren. Deras rörelsefrihet inskränks och de hindras liksom från att växa ”rakt uppåt”. Skillnaden mellan flyktingödena och det judiska ödet är att är att det ena är temporärt och det andra är ”evigt”, men inom det enskilda mänskliga livet är å andra sidan det temporära (av det här slaget) evigt.

    Karin,
    jag vände mig till dig, eftersom jag vet att du läst mycket av Némirovsky och funderat åtskilligt över hennes verk och hennes öde. Min egen Némirovsky är ju bara en smula bredvid din – och bredvid Enckells. Vad jag skulle önska nu är två saker: Dels att du läste Mikael Enckells bok, dels att Mikael Enckell skulle komma hit och läsa det här och delta i samtalet här.

  4. Bodil,
    Det kan ju dröja tills jag får tillfälle att läsa Enckells bok, men jag gör det gärna!
    Hur du får hit Enckell själv har jag inte en aning om.

    Bispår, men dock, jag läser just nu Primo Levi, har just skrivit en stump med färska iakttagelser. Och jag tänker, och missförstå mig rätt nu: Ja, det är ju SÅ HÄR en jude ska låta!
    Némirovsky passar liksom inte in i den folkhemsbild av antisemitismen och nazismen jag fick med mig, inser jag nu. Och kanske många med mig?
    Den bilden har förstås fler än hon ändrat på – sen dess.

    Jag har all förståelse för att man irriteras på henne om man intresserar sig för det judiska och om man dessutom gillar det. Hon visar ju en helt annan bild av det. Hon gillar det inte. Hennes erfarenheter har gjort henne mycket kritisk.
    Men, och det kan man inte ta ifrån henne, hennes bild måste ändå tas i beaktande. Den är lika sann som vilket annat vittnesmål inifrån, som helst.
    Man kan ju också se det så att hon bidrar till en mer komplex bild.

    Och jämför man med alla andra fadermord litteraturen är full av, i synnerhet idag, så är inte hennes värre. Jag skulle snarare säga bättre, för hon tar i för kung och fosterland, förankrar i ras och annat tidstypiskt.
    Hon är en jättebra författare, helt enkelt.
    Men, ja, ”svår” i ”vår tid”.

  5. En effekt som den här essän av Enckell har på mig är att jag vill läsa Némirovskys *David Golder*, dels för att Némirovskys författarskap som sådant intresserar mig, dels för att kunna se Enckells tankegångar här lite mer från insidan. Detta att jag inte läst den roman som står i fokus i just denna hans text, får mig att känna mig lite hjälplös när jag läser – och framför allt skriver – om den. Och det i en helt annan grad än när det gäller de av mig olästa böcker som han behandlar i de tre tidigare i essäerna i *Om konsten att älska skriften*. Just det komplexa och delvis konfliktfyllda gör behovet av ett vetande akutare.

    PS Till Mikael Enckell: Välkommen hit och ge oss dina synpunkter på det som sägs här under!

  6. Här tror jag att jag hickade till vid läsningen om Némirovskys öde. Någonstans dök undran upp om ”nyöversatta” också innebar ”annorlunda” dito? Utan att egentligen ha på fötterna (ty ännu ligger mina Némi-böcker olästa i sina moderna klädnader), är jag nästan mer nyfiken på de översättningar som uppenbart gjorts i Sverige på 30-talet. Någonstans klingar Enckells frågetecken i bakhuvudet på mig, pockar på att leta upp samtida översättningar och se ifall författarskapet råkade vara som klippt och skuret för den tid det begav sig? Eventuellt är vår egen tid åter mogen för detta enligt samstämmiga recensenter brilljanta författarskap. Frågetecknen blir flera vid Googlandet…
    Enckells läsart synes vara genomsyrad av ett medvetet val av förhållningssätt, också när försoningen kan förefalla hart när en läpparnas bekännelse.

  7. Jag hickade till ”här” av ett mycket mer trivialt skäl: vilken taffligt skriven text!

    Wu, du rör dig delvis bakom en slöja: Menar du att de tidiga översättningarna skulle vara annorlunda på ett signifikativt sätt, ett sätt som skulle ha med den tidens antisemitism att göra? Fast sedan säger du att vi lever i en ny sådan tid, eller? Och då borde väl – om vi ska vara logiska – de nya översättningarna vara behäftade med samma kännetecken? Och vad betyder detta att frågetecknen blir fler vid googlandet?

  8. kanske av gagnlös självbevarelsedrift ber jag om lite betänketid här.
    Jag googlar f.ö. oftast efter sådant som jag inte lyckas finna någonstans: exempelvis vad som skrevs om Nemirovskys författarskap i svensk press på 1930-talet.

  9. Jo, en tanke som natten kom och serverade mig är möjligen den om Mikael Enckells lågmälda ton, hans ärliga uppsåt i att plocka fram det goda som måste sägas – i skarp kontrast mot det som Karin här berättar: Nemirovskys bitvis hatiska och knivskarpa ton.

    Nemirovskys förebilder tycks ha bestämt ett förhållningssätt hos henne och hennes konst.
    Enckells förebilder synes tydligt ha lett till helt förhållningssätt. Hans beskrivning av Heidis liv hade säkert sett helt annorlunda ut med Nemirovskys konstnärskap som filter?

    Sättet att se sig själv i världen har samband med mer än bara den tid vi lever i.

  10. Något blir tokigt här, vid avslutad läsning av en roman av N så har aldrig det dominerande intrycket varit hat, snarare sorg, melankoli.
    Kärlek visar sig iofs ofta omöjlig, men det innebär ju inte hat?

    I Ensamhetens vin hatar huvudpersonen sin onekligen ganska otäcka mamma, men andra gestalter uppväger. Hat dominerar inte heller här.
    Och det är nog den enda gestalt författaren Némirovsky inte ser på med någon typ av kärlek samtidigt.

  11. Karin, jag lovar att läsa minst en av Ns romaner. Kan bara konstatera att vår samtid synes styrande för mitt eget tänkande, om så i en riktning som troligtvis inte vill sammanfalla med särskilt mycket hos något av de gällande hjulspåren.
    Mikael Enckells bok känns uppfriskande med sin balanserade behärskning på gränsen till otidsenlighet. På ett lite oväntat sätt fann jag mitt eget funderande bekräftat och upplevt det milt sagt mindre vansinnigt än jag till vardags nödgas att se det som.

    Enckells frågetecken är sannerligen inte ett slumpartat stilistiskt grepp.

    Din länk, Karin, gav mig en spännande påminnelse om att det i våra svenska medier uppenbart pågår en kantring, där ”något osynligt” ständigt bearbetar och förskjuter tonläget. Gårdagens SvD hade en understreckare, vars andemening stämde mig djupt pessimistisk: också när kunskap finnes är den satt på undantag eller tigs ihjäl, ty pendeln svänger och somligt grundlagt för länge sedan lever vidare hos lärjungarna och i sinom tid skall åter bli ”modernt”.

  12. Wu,
    Eftersom jag inte läst Enckells bok (däremot) så får vi väl skjuta upp resten av den diskussionen tills jag gjort det och du läst något av Némi.
    Men vi tar den då.

    Jag tyckte att länken till diskussionen om filmen var intressant. Det är ju i princip samma fråga, eller åtminstone inte långt emellan. Och kommentarerna där innehöll ju just en diskussion. Vad menar du med ”osynligt”?
    Själv tyckte jag att Hyneks inlägg innehöll en befogad fråga, visserligen hypotetisk, men ändå. Är det möjligt att göra en sån här film idag.
    Och svaret var ju inte entydigt.

    Och den här profetstilen du har när du talar i gåtor och muttrar om lärjungar är rätt svårt att förstå. Sjung ut, karl!

  13. Nej, jag sjunger inte ut. Det vore en alltför svår tonart för min kapacitet.

  14. att bli läst och kommenterad så här är naturligtvis en först nu uppfylld önskedröm, tack!
    däremot tvivlar jag på att jag med upplysningar eller synpunkter kan vara till någon större hjälp. ett litet försök dock, trots att ”I am a stranger here myself”. nemirovsky representerar mer än de andra svårigheterna med att ”älska skriften”. för mig ; så behöver det ju inte alls vara för andra. jag har svårt för att leva mig in i och bli ett med verk skrivna av författare om vilka jag tror att de blivit mycket influerade av antisemitism. detta gäller också betydande författare, sådana som strindberg och dostojevskij. ”david golder” hjälpte mig ifråga om nemirovsky, åtminstone partiellt, på grund av finalen.
    ifhar har sina ursprung utanför oss.men jag är rädd för att vadråga om föräldradistanseringens problem hos judar är otvivelaktigt antisemitismen ett komplicewrande omständighet med
    samband med det världsberömda judiska självhatet. samma sak gäller andra minoriteter om också i mindre grad. exempelvis finlandssvenskar.
    egentligen är det fråga omde svårigheter kärleksviljan utsätts för. i nemirovskys liv, i hennes romaner, och i våra liv. det är inte heller en tillfällighet att avsnittet om nemirovsky följer avsnittet om heidi.
    i grunden är den centrala frågan en fråga om egen svaghet, en egen begränsning, även om besvikelserna i många avseenden har sina ursprung utanför oss. men jag är rädd för att vad jag än kan säga gör det läsningen en björntjänst.

    (skickat med min dotters dator då jag själv saknar epost)

  15. Lyckligt att läsa också dessa ord av Mikael Enckell!

    (jag bedyrar att jag inte kan bli frälst, inte ens av Mikael – om nu någon skulle ha något sådant för sig…)

    Och tack för en underbar liten skrift att älska. Som all kärlek: – inte problemfritt.

  16. Ja, nog hade Némirovsky svårt att älska skriften… Alltså, hon hade ju en klassisk bildning, men hennes familj var helt sekulariserad. Judisk?… Ja, det var väl egentligen ”blodet” och tsaren som bestämde.

    David Golder, eller för den delen Némirovskys pappa, uppfattar jag mer som en internationell affärsman (SEB-direktör) och gambler än judisk… Men jag kan ha fel.

    Det jag känner starkt, efter det här något haltande samtalet (eftersom ingen egentligen läst allt) är att alla människor borde få välja vilka grupper och religioner de vill tillhöra. Svårt att tillämpa på trettiotalets ”judar”, jag vet, men ändå.
    Låt henne flyga fri! Låt hennes texter tala, tro på den riktning hon tagit, tro henne om gott!

    Roligt att du kom hit, Mikael, kanske kan jag återkomma när jag läst även din bok?!

  17. Mikael,
    jag befinner mig fortfarande ”inne i boken” och vet alltså ännu inte allt som står den. Till helgen tänker jag läsa ”Hänryckningens väsen”. Om de fyra kapitel jag läst hittills kan jag säga att Heidi-kapitlet beredde mig den första ”svårigheten” och att essän om Némirovsky kom att bli en stegring av denna. De två första essäernas övervägande harmoniska byggnad gjorde att det inte var så viktigt att jag inte läst mer en vissa av de verk du tog upp. Jag anslöt mig av ren ”medryckthet”. Vid Némirovsky kände jag din kamp med stoffet eller med hennes författarskap och där upplevde jag det tydligt som en brist att jag läst så lite och att det lilla var så ”annat”. Det som tydligast trycker på nu är en läsning av ”David Golder”. Jag är ivrig att se hur långt jag kan följa din tankegång där och jag undrar mycket över var jag kommer att hamna där jag (eventuellt) inte följer den.

    ”Om konsten att älska skriften” är en bok som slukat oerhört mycket av min energi, men jag tänker mig att den också föder ny.

  18. För egen del reagerar jag på uttrycket ”det världsberömda judiska självhatet”. Jag önskar få det förklarat för mig, varje gång det dyker upp, liksom i fallet med Simone Weil… (-rätt nyligen omtalad hon också).
    Bägge dessa: Némirovsky och Weil känns vara besläktade på något vis med varandra, också i tragiken av sina val. Kanske var det valet av förebilder rentav, som placerade dem i ”omständigheter” där självhat inte nödvändigtvis är typiskt judiskt?

  19. Jag är säkert fel person att svara, men just i den där boken vi talade om för trettio år sen eller så, Wittgensteins Wien, så har jag för mig att det judiska självhatet gås igenom ganska grundligt.
    Men det var alltså trettio år sen jag läste den…

  20. sen kommentar, men blev engagerad när jag läste ert samtal.

    Karin skriver:
    ” Jag tycker inte att man kan bedöma hennes verk med det historiska facit vi nu har i hand som utgångspunkt. Hon dog snabbt i Auschwitz -42.
    ….Vi ser henne med dagens glasögon och förmår inte levandegöra den komplexa värld som var hennes i våra medvetanden. Vi vet för lite, har genomlevt för lite har egna erfarenheter av för lite…. ….Hon befann sig i en sorts gråzon,”

    Jag håller inte med . (i) Man måste kunna reflektera kring och värdera även det man själv inte har varit med om. (ii) Det faktum att man lever i en komplex värld innebär inte att man inte kan ta ställning mot fördomar.

    jag tänker på en annan, mycket begåvad, okänd kvinna som mördades i Auschwitz 1943. Etty Hillesum blev 28 år. Hon lämnade efter sig dagböcker som vittnar om en ovanlig litterärtalang samt en klarsynthet om sin samtid. Böckerna är skrivna under brinnande kriget utan facit i hand och ändå VET hon! : ”det är vår totala förintelse som avses. Jag vet det nu. Jag tänker inte besvära andra med min fruktan, jag tänker inte bli ursinnig över att andra inte begriper vad som sker med oss judar. Min egen övertygelse kommer inte att rubbas av andras tvivel. Jag arbetar och lever vidare i min visshet och finner livet meningsfullt, trots allt meningsfullt”.

    Etty Hillesum valde att se och förmådde att behålla sin värdighet under de vidrigaste omständigheter.

  21. Ja, Julia, du och jag här och nu bör väl ställa de kraven på oss. Så långt är jag med. Men är det verkligen rimligt att ställa det på de sex eller åtta miljoner som gick upp i rök?

Kommentera