Ärret efter drömmen – en inbjudan

Någon gång under hösten slog det mig att jag absolut behövde ha Horace Engdahls essäsamling Ärret och drömmen här. Boken kom sedan hit på ett lite ovanligt sätt, men det är inte det jag vill tala om nu. Jag vill tala om själva boken.

så här kan bokens framsida se ut ur en viss vinkel

För några år sedan läste jag en av essäerna i samlingen hemma hos mina föräldrar, nämligen ”Vandraren i Goethes skugga”. Kanske läste jag ytterligare någon, men det är den här som följt mig i minnet och det är den som gjorde att behovet av att läsa boken som helhet en dag blev akut. Jag tänkte sådant som att den skulle kunna bli till en väg in i andra verk, alltså även sådana som inte alls tas upp i samlingen.

Nu sitter jag mitt inne i boken och jag tror att jag har läst det mesta, men sannolikt inte allt. Jag låter mig lockas in i texterna av titlarna och ibland blir följden att jag läser om en essä, men upplevelsen blir alltid något nytt. Här finns titlar som ”Om drömmar och landskap”, ”Undergångens lockelse” och ”Livgivande natt”.

Inatt, en bra bit efter tolvslaget, när de sista smällarna och raketerna sprakade genom luften utanför fönstret, läste jag essän ”I det verkliga rummet”. Den är mycket kort och handlar om koreografi och dans, om skillnaden mellan att vara och att föreställa. Bilden på bokens framsida har en förbindelse med den texten, man ser dansen men (oftast) inte dansaren. Jag snurrade runt i resonemangen om skillnaden mellan varandet och föreställandet. Så småningom började jag undra om jag alls förstår något av det Engdahl skriver i den här boken (utom då essän ”Vandraren i Goethes skugga”, som är överraskande klar och transparent). Låtsas jag då att jag tycker den här boken är fascinerande? Nej, inför vem i så fall? Men om jag inte förstår vad jag läser, vad vill jag då med läsningen? Nästan varje text överraskar mig och det tycker jag om, inget konstigt med det. Och jag tycker om att undra över vad Engdahl egentligen gör. Finns det han talar om verkligen i de texter han talar om? Sällan ser jag det han ser och sedan uttalar som om det vore sant. Jag skulle vilja fråga honom hur han kommer fram till det han skriver – med sådan lätthet, elegans och självklarhet. För att detta nu inte ska bli för dunkelt för mina läsare (om det är några kvar), vill jag visa början av ”I det verkliga rummet”:

Jag såg en gång den tyske koreografen Gerhard Bohner uppföra ett solo kallat Schwarz-Weiss-Zeigen. Men han dansade det inte. Snarare gick han omkring på scenen och visade det. Han gjorde alla rörelserna, han gav dem till och med ett visst uttryck, men utan att låna sin kropp åt dem. Stycket bar mycket riktigt undertiteln ”koreografi utan dansare”.

Bohner gjorde därmed något ytterst intressant. Han demonstrerade genom dess frånvaro en dimension av dansföreställningen som inte tillhör formen eller innehållet: det reella, som undandrar sig varje kodifiering. Hans solo redovisade sina tecken, men det ägde aldrig rum.

Hm. Nu blir texten plötsligt klarare för mig, fast ändå inte. Hur kan han säga att solot inte ägde rum? På den frågan kan man naturligtvis svara olika saker och egentligen är jag nog inte så intresserad av dessa möjliga svar. Vad jag undrar är hur Engdahl gör när han bestämmer sig för att se det så här. Ser han det som om det är så eller väljer han bland olika möjliga synsätt?

Är det förresten någon här som minns när vi tillsammans läste Mikael Enckells Om konsten att älska skriften? Det var en fascinerande tid och gång på gång utspann sig långa samtal kring de olika essäerna. Något sådant skulle jag gärna vilja uppleva en gång till…