I söndags var Londi och jag ute på bergstigarna ovanför Samobor i trakten av Japetić tillsammans med Draženka, Predi och Buba igen. Vi gick samma väg som i slutet av mars, upp till ruinen Lipovec grad och så ner ett stycke och sedan utmed bergskammarna tills vi kom till Oštrc och matstället där ”i sadeln”.
Då var landskapet kalt och grundfärgerna var ljusbrunt eller lättgrått med små färgglatt lysande blomknappar utströdda över marken. Nu var allting så skönt grönt och solljuset strömmade över detta gröna med full kraft. I mars var det också sol men av en helt annan sort. Nu fick vi tacka vinden för att vandringen inte blev ett ändlöst flåsande svettbad.
ingången till Lipovec grad med Draženka, Predi och Londi
blick ut från borgruinen
Londi och Buba tassar fram i välgörande skugga
långt där nere i bildens mitt anar man ruinen
rast på bergskammen
värdhuset i Oštrc, sång till gitarr
grönt panorama
När jag ser de här vackra och vida vyerna kan jag känna en stor längtan ut… vandrandets glädje, upptäckarlusta och ja, bara frihet. (Och tänk vilka lyckliga hundar som får gå på sådana turer utan koppel och utan tvång).
Hej Ingrid,
ja, det är härliga vandringsområden detta och utblickarna är en fröjd för sinne och öga. Hundarna är nöjda för det mesta, men ibland ser de ut som de undrade varför vi måste gå så långt, fast då tar vi en paus och de får dricka vatten ur någon bäck eller ur våra medhavda vattenflaskor. Både Londi och Buba är ju elva år, så de är inte helt unga längre. Och det börjar bli varmt så kanske blir det inte fler sådana här turer under den här säsongen, fast en till kanske vi kan klämma in.