Författare: Bodil Z

Om någon undrar varifrån Pappenheim kom…

Bodil Z 5 kommentarer

Lite slarvigt sa jag härom dagen att Treuchtlingen skulle ligga i Schwaben. Det var nästan rätt men inte helt. Treuchtlingen ligger i Mittelfranken, ganska nära gränsen till Schwaben i väster, om det nu finns några gränser att tala om här. Språkligt ligger Treuchtlingen i en ”trestamshörna”:

Treuchtlingen liegt in einem Gebiet, in dem sich fränkische und bairische Dialektmerkmale mischen. Westlich von Treuchtlingen begegnen die fränkischen und bairischen Mundarten zudem dem Schwäbischen, weshalb auch oft vom "Dreistammesecke" die Rede ist.

I alla fall var detta platsen för en av Londis och mina övernattningar under vår färd från Sverige till Kroatien den här sommaren. Vi kom hit efter en intensiv resedag på 11,5 timmar med startpunkt i Lübeck. I min lakoniska resedagbok kan man läsa de här anteckningarna:

kväll i Treuchtlingen, promenad + bruschetta och öl hos byns italienare, skön luft, varmt men ändå friskt

18.8 fint rum med balkong (45 euro inklusive hund och frukost), omöjlig ”barnpersonal”, men snälla, ingen väckning, sen frukost, men OK, liten morgonpromenad i den stilla byn/småstaden

Här har vi Londi på vår eleganta lilla balkong:

En blick åt ena hållet:

Och en åt andra hållet:

Nu har jag läst att Gottfreid Heinrich Graf zu Pappenheim (1594-1632) är en av den lilla stadens söner. Ja, Pappenheim var general under Wallenstein under Trettioåriga kriget. Och det är om ryttarna i Pappenheims regemente man brukar säga: ”Jag känner mina Pappenheimare.”

≈≈

PS Salongen har återfunnit sin vanliga rytm.

Sensommardagar

Bodil Z

Vi har vackra klara dagar här nu med höga blå himlar och kyliga morgnar. Kanske får vi tillbaka den riktiga sommaren för några dagar igen, men det vi inte förrän vi upplever det. Igår gick Londi och jag en lång runda bland sjöarna i den jättelika parken Maksimir – Sydösteuropas största, ni vet – tillsammans med Steph och Maks. Hundarna, särskilt Londi, badade en hel del, fastän det är förbjudet, men det där med tillåtet och förbjudet är ett sinnrikt spel som man får lära sig att balansera i. Jag tror jag kan det ganska bra, ja, jag kan ibland till och med se fördelar med vissa förbud. De gör att man rör sig försiktigare och man låter bli att ta för sig så där brutalt.

Av någon anledning har sjöarna i Maksimir inga namn utan nummer. Jag ser det som min uppgift att så småningom ge dem namn.


kanske är detta nummer tre…


Londi och Maks

Annars strövar vi mest omkring här hemma i våra kvarter. Londi letar bröd och jag plockar valnötter och ibland nyper jag av en druva som hänger ut på ett frestande sätt. Då och då tittar jag på ett litet hus med vinberså vid Kornatska ulica. Ja, det är alltså bara en halvan som är till salu. Jag vill inget särskilt med detta, men lite nyfiken är jag på vad det kan kosta.

Ögonblick i Augsburg

Bodil Z 16 kommentarer

För lite drygt en månad sedan satte Londi och jag en förmiddag ner våra fötter och tassar på Augsburgs gator. Vi kom från den lilla schwabiska hålan Treuchtlingen, där vi tillbringat natten.

Om Augsburg visste jag inte mycket: det är en av Tysklands äldsta städer och den är belägen i Schwaben, det stora handelshuset Fugger hade sin stamort där, ja, och det är vackert där. Jag mindes också något dunkelt om die Fuggerei, världens äldsta ”Sozialsiedlung”. Och så skulle där finnas en flod. Detta var hela mitt vetande, men jag tyckte att detta lilla innehöll lockande ting, så jag bestämde mig för att vi skulle tillbringa några timmar här. Så vi klev in:

Vi följde först en ganska tråkig rak gata, men ganska snart var vi inne i själva stadslabyrinten. Det var hett och lite störande var de många byggarbetsplatserna som brumma och mullrade. På några ställen såg jag att affärerna erbjöd Baustellenrabatt, vilket väl var en klok idé.

Det hade hunnit bli lunchtid så jag bestämde att vi skulle slå oss ner vid ett bord i ”Gasthaus zum weissen Hasens” uteservering. Jag valde Maultaschen – vi var ju i hjärtat av Schwaben – och Sauerkraut och till det drack jag Hasen-Bräu. Till Londi släppte jag ner några Maultaschen-bitar och så fick hon vatten.

Vi satt kvar ganska länge och tittade på folk och Londi passade på att låta sig klias och klappas. Sedan gick vi en sväng till och jag passade på att ta en riktig Augsburg-bild med Perlachturm och Rathaus:

Efter det påbörjade vi promenaden tillbaka, satt lite under höga lummiga träd i en park, och så var vi vid stationen igen. Vi steg på ett tåg med destinationen Villach.

…

Nu har jag läst lite om Augsburg, så jag vet att jag missade det mesta, men det kan kanske bli en nästa gång. Jag kan berätta att staden grundades år 15 f.Kr., att den grundades under kejsar Augustus’ tid. Floden jag tänkte på är egentligen tre floder: Lech, Wertach och Singold – vilket sagonamn! Ja, och Augsburg har fler broar än Venedig. Här kan man läsa massor om staden.

Nyinflyttad

Bodil Z 3 kommentarer

Minns ni det lilla knuttimrade huset på Zlarinska ulica, det med bara tre väggar? Plötsligt fick det en ljuskrona i taket och knallgrönspirande gräsmatta vid sin sida. Vi hamnade hos Beckett och Krapp’s last tape när vi samtalade om detta hus i början av juni. Jag tänkte mig allt möjligt fantastiskt för dess framtid. Nå, imorse gick Londi och jag förbi där och då såg vi eller i alla fall jag att huset fått en oväntad invånare, en amerikanare, skulle man kunna säga. Hm.


ursäkta bildens bleka dålighet

Stilla morgnar vid Trave

Bodil Z 3 kommentarer

Londi och jag har hunnit få vissa rutiner under våra tågresor genom Europa. En sådan är morgonpromenaderna längs Trave i Lübeck. Den här sommaren tog vi en sådan i mitten av juli och en i mitten av augusti.

Det är vackert och stilla vid Trave i sommarmorgonen. Världen är en vattenspegel med grön ram.

Vi tar oss ner till floden genom ett litet hål i buskaget nedanför Lindenplatz. En stig för oss under en bro och sedan följer vi en stig utmed floden, en stig som hålls i schack mellan en betongmur och ett järnstaket. Över oss lutar sig nässlorna. Vi möter aldrig någon här.