Med tåg genom Thüringen

Ibland fotograferar jag för framtiden. Ja, det gör man väl alltid, men ofta har man ändå en fot i nuet, man vet något om det man gör. Om man bara fotograferar för framtiden så tar man bilder som man hoppas ska säga en något längre fram, fastän de i ögonblicket är helt stumma. Här är en sådan bild:

Ja, det är inte huset jag avbildar utan texten Camburg (Saale) som jag ur mitt då hoppas ska säga mig något längre fram. Ja, helt fel att stiga av i Camburg hade det säkert inte varit. Staden har rötter in i 1000-talet och det finns vackra gamla hus och en borg, men Londi och jag susade förbi – på väg söderut den här gången. Det var i augusti.

Och här då?

Ja, här rör jag också vid det förflutna. I Rudolstadt var jag en gång för kanske tjugo år sedan – barnen var små och jag tänkte då på att stadens namn hade med Rudolf att göra. Och nu for vi förbi, medan jag i minnet vagt anade en plats med en bänk under ett träd en sommar för länge sedan.

Vidare genom Thüringen, för det är i Thüringen som allt det här händer eller förblir händelselöst.

Probstzella – namnet flyttar mig ungefär trettio år tillbaka i tiden. Jag reste förbi här under mitt år i DDR. Detta var en gränststation, jag for förbi här en natt. Allt var grällt och genomsökande belyst. Jag känner fortfarande en hemlig skräck inför namnet Porbstzella.

Nach dem Ende des Zweiten Weltkriegs befand sich Probstzella an der Südgrenze der Sowjetischen Besatzungszone, ab 1949 der DDR. Seit 1954 gehörte der Ort zur 5-Kilometer-Sperrzone, was Besuche von anderen DDR-Bürgern nahezu unmöglich machte.

Lijepa tradicija

Solen är tillbaka efter några gråa dagar. Londi och jag var nyss på vår morgonrunda bland de små bondstugorna i kvarteret här. Vindruvsklasarna hänger frestande i ansiktshöjd. Ja, jag nöp åt mig en druva eller två…

När vi kom tillbaka till ”vår park” satt Stanko på bänken i solen och rökte en cigarett, så jag slog mig ner bredvid honom och Londi la sig till rätta på stenplattorna framför oss. Vi pratade om druvor och Stanko berättade att han sett ett tv-program om vinodlingarna på ön Hvar, om Vina Tomić. Han vet att min ”kolegica” och ”prijateljica” Janica hör till den familjen. Sedan sa han att de i programmet talat om en vacker gammal tradition från romartiden, en tradition som består i att man lämnar kvar de minsta druvor på vinrankorna så att de fattiga kan gå och plocka där. Den traditionen lever än, sa han och log. ”Lijepa tradicija”…

Kras

I tanken går jag tillbaka in i sommarens hjärta till en vandring på en utlöpare av Kras (Carso, Karst) Londi och jag gjorde tillsammans med en slovensk vän någon gång i mitten av augusti. Vårt mål var den låga toppen Vremščica, som vi förresten inte nådde, eftersom jag tyckte det var för hett för Londi.

Vi klev ut i en karg gulbrun värld under den höga ljusa himlen.

Vi följde en liten slingrig väg som långa sträckor gick invid eller under små knotiga tallar av Latschen-typ, men mest var vi ute i de gulbruna lilla ändlösheten.

Från ett lågt krön strömmade plötsligt en gråvitullig massa ner över gulheten med en rödtröjad liten senig herde i släptåg. Londi stannade upp och betraktade scenen.

Luften fylldes av bräkande röster och så var hjorden förbi, på väg ner mot dalen.

Vi fortsatte uppåt lite till, kastade blickar mot Vremščicas topp och så svängde vi in i en liten skog av bok och hassel och så bar det nerför till fårfarmen där vi köpte oss några ostar och pustade ut och drack vatten i skuggan av ett uthus. Framför oss höjde sig nästa låga berg med ett ensamt rufsigt litet träd på ryggen.

Prodajem…

På ytterdörren till den ”kroatiske patriotens” hus finns numera en skylt med den här fantastiska texten:

”Prodajem mladice banane betonske kugle”. Först läste jag det som ”jag säljer unga bananer och betongkulor” och skrattade till, men sedan förstod jag texten betyder ”jag säljer bananskott och betongkulor”, vilket ju inte är så illa det heller.