Dubravkin put – Cmrok – Tuškanac

Miki och jag tog sexans spårvagn in till stan, steg av på Frankopanska och gick lite ”bakåt” till Dežmanov prolaz där Gabi strax efteråt dök upp på cykel från Trešnjevka. Allt enligt planen. Det är fortfarande kallt men solen värmer om vinden inte viner och idag är det nästan vindstilla. Först av allt räckte Gabi mig boken med Ady Endre-dikterna i ungerskt original och kroatisk översättning. Jag hade ju lyckats tappa bort mitt exemplar i flytten, men Gabi hade rotat fram ett till. Så väldigt bra. Ja, och så började vi gå uppåt och strax var vi på Dubravkin put, en av dessa underbara fotvägar uppåt mot berget som Zagreb har. Zagreb har allt utom havet. Vi gick förbi Vojin Bakićs Krleža-staty, nej, ingen bild, Gabi sa något om att Krleža också talade ungerska – med Gabi är jag på något vis alltid i Ungern – och så fortsatte vi spanande upp mot de ståtliga villorna. ”Så där står villorna också i Buda.”

Miki fick gå fri, vilket ju alltid är lite riskabelt men till en början ”skötte han sig” och skuttade bara omkring lite med nyfunna hundvänner.

När vi var nästan uppe vid Cmrok, den stora böljande ängen, denna sköna ”livada”, försvann Miki för ett tag, men så dök han upp ur snåren igen och lät sig fångas in. Vi gjorde en stor båge runt Cmrok och pratade om de gånger vi varit här tidigare, nej, inte tillsammans. Och så tittade vi bort mot kyrkogården Mirogojs rad av gröna kupoler.

Vi hade nått den högsta punkten för vår vandring och så började vi går nerför igen men nu lite längre västerut för att ta nervägen genom parkskogen eller skogsparken Tuškanac. Först gick vi längs bilvägen förbi pampiga diplomatvillor i skön blandning med förfallna eller förfallande kråkslott.

Då och då kastade vi en lång blick bakåt uppåt mot stadens ”husberg” Medvednica. Jag tycker om att Medvednica är så nära. Staden rör vid himlen genom berget.

Ja, och så gled vi ner i Tuškanac mellan lövträdens stammar. Miki var fri igen och först gick allt bra, men så nådde vi den där stora gula villan ovanför eller bredvid Ljetno kino (sommarbion). Där har Miki en hemlighet. Han försvann. Först halvsprang vi efter, men sedan visste vi inte längre åt vilket håll han försvunnit. Vi tyckte vi såg en skymt högt uppe bland trädstammarna, men kanske var det inte han, så vi bestämde att Gabi skulle gå ner till sin cykel – för vi hade nått ungefär till den plats där hon ställde den – och vänta och se om han skulle komma åt det hållet. Jag sprang som en dåre uppåt uppåt förbi det gula huset och upp på den där platta ängen där jag tror man brukar läsa snöpoesi när vinterns första snö kommer, i år har den nog inte kommit (än), snön alltså, jag ropade nästan hela tiden ”Miki, Miki”, fast ibland fick jag tiga för att hämta andan. Jag såg att det var samma plats där han smet för Alex och mig för en dryg månad sedan. Han har något här, tänkte jag. Men så ringde mobilen och det var Gabi som sa att han just kommit ner och att hon hade honom i ett fast grepp. Ännu ett kapitel ur livet med den krullige.

Fråga till Svenska institutets finansiärer

Detta har hänt – och mer än så – eller kommer inom en snar framtid att hända till följd av att Svenska institutets ledning skurit bort fem miljoner från stödet till svenskan i världen. Ur den rapport som författats av de fyra, som inom kort beskärs till tre, som arbetar med svenskan i världen:

sänkta bidrag till läromedel
avsevärt färre platser för utländska studenter på sommarkurser i Sverige
inga bidrag till gästföreläsare
fyra lektorsstipendier dras in (Prag, Bukarest, Lille, Strasbourg)
korttidsstipendier för svenskstuderande och svensklärare upphör
distanskurser om svensk kultur och svenskt samhälle för svenskstuderande upphör
sommarkurs för lärare med annat modersmål än svenska upphör
webbkursen i svenska för nybörjare ’Learning Swedish’ läggs ner

Läs igenom listan en gång till och fundera över följare frågor:

Varför ska SI alls få ha något inflytande över hur anslagen till svenskan i världen ska användas när myndigheten kommit så makalöst vilse?

Vilken rätt har SI att härska över anslagen till svenska språket och svensk kultur i världen?

Var har de bortslussade fem miljonerna hamnat?

Och slutligen kanske den viktigaste frågan:

Tycker inte finansiärerna att det här är felplacerade medel?

En dag av sol och vind

En dag av sol och vind. Sol vill jag ju gärna ha, solsken är liv så här i början av februari, men vind är lite svårare att tycka om, särskilt om den är stark och idag blåste det tio sekundmeter och det kändes. Men den fick inte bli något hinder så vi gav oss av med bilen Vesna och jag med hundarna Miki och Tama och så for vi mot nordväst till den lilla staden Zaprešić. Först drack vi kaffe på torget och sedan köpte vi burek hos Ivo att ha med oss på den vandring vi ville göra. Och så for vi en liten bit till till slottet Novi dvori Jelačićevi. Här ligger ban Jelačić (han som sitter till häst på Trg i Zagreb) begraven och några ur hans familj ligger också begravna här.

Först gick vi genom slottsparken och tittade på slottet och en del vackert förfallna sidobyggnader och kapellet och gravmonumentet. Men snart var vi ur parkområdet, korsade en bilväg och kom in i skogen, en lövlös lövskog – här är säkert underbart vackert när den riktiga våren kommer – med bokar och ekar. På marken bland de torra löven såg vi små vårblommor, mest lila krokus. Det är ju alltid något särskilt med de här första vårblommorna.

Vi hade ingen direkt plan utan följde helt enkelt stigen som löpte framför oss genom skog och över gräsmarker.

Hundarna sprang och upptäckte världen och hittade ibland något för oss människor ganska äckligt att äta eller bara tugga på. Tama sprang som en vind, Miki mera som en hund som vet att vara sparsam med krafterna. När vi tyckte att vi kommit lagom långt för en burek-paus letade vi efter en sittplats och hittade en kullfallen trädstam i solen. Den blev bra och Ivos burek visade sig vara av bästa sorten. Det måste jag komma ihåg, för till Zaprešić kan jag ta mig på egen hand med tåg . Sedan fortsatte vi stärkta. Ja, hundarna fick också lite burek.

Då och då blåste det riktigt hårt och en stund kände vi att det nog var ganska farligt, för stora trästycken damp mer än en gång ner alldeles inpå oss, nästan som om någon siktat men precis missat. (Bilderna återger inget alls av faran.) Får man en sådan gren i skallen så är det inte säkert att man klarar sig, men vi hade tur. Jag försökte komma på vilken författare det var som dödats av en nedfallen gren under en storm i Paris, men nej, minnet svek mig.

Alldeles innan vi kom tillbaka till slottet smet Miki iväg in på en gård med hönshus och gåshus och hönor och gäss spankulerande bland bråten på gårdsplanen. Jag sprang som en galning, en kvinna kom utfarande från en lada och skrek högt, Miki smet in genom ett hål och var försvunnen. Jag rusade runt runt de olika uthusen hit och dit och plötsligt såg jag honom i ett hörn och, tro det eller ej, jag lyckades preja in honom i hörnet och fånga honom. Han är alltså egentligen väldigt snäll och lydig, men inte när han är jägare och nu var han det. (Huset på bilden hör inte till gården utan till slottet.)

En av fullmånenätterna

Inatt var det nog fullmåne här, fast jag vet att månkalendern inte säger så, den väntar lite. Men det är för att den inte känner till det här undantaget i hörnan mellan Brijunska och Kornatska, här är det ibland fullmåne flera nätter i rad. Det beror på jordaxelns speciella lutning just på denna plats.

När det är fullmåne vaknar jag vid tretiden av att månljuset reflekteras från hallgolvet. En mjukvit stråle löper genom toalettfönstret och in hit. ”Mjukvit” säger jag för att den inte har några skarpa kanter. Jag vill då gärna gå upp och öppna fönstret och i natt följde jag den impulsen. Det är ju nästan alltid värt det. Och denna gång tog jag också en bild. Strax därefter sov jag igen och först nu på morgonen tittar jag på bilden och ser då att allt jag såg på natten verkligen var just så: björkens hållning, valnötsträdets spretande grenar, huslängan mittemot med det märkliga ljuset alldeles under taket och bäst av allt de vita molntussarna och ja, en av dem försökte verkligen komma in i rummet.

Det har varit ett tufft beslut…

Så här kan en mailväxling med Monika Wirkkala rörande SI-ledningens neddragningar av stödet till svenskan i världen se ut. I det här specifika fallet handlar det om indragandet av stödet till lektoratet i Bukarest. På mitt andra mail här nedan har hittills inget svar kommit.

Jag vill kommentera en rad Wirkkalas enda svar, nämligen denna: ”Med andra ord, det har varit ett tufft beslut att fatta.” Wirkkala är alltså en del av den ledning som utan någon press utifrån fattat beslutet att slussa bort fem miljoner kronor från svenskundervisningen. Hon har alltså varit med och skapat situationen. Med vilken rätt eller trovärdighet kan hon då klaga över följderna av sitt beslut?

Varför mina följdfrågor förblivit obesvarade finns det väl mot denna bakgrund inget att undra över.

Hej Monika, (22.1)

det är nu allmänt bekant att ni tänker dra inte stödet till bland annat lektoratet i Bukarest. Alla neddragningar som SI:s ledning kommit med är naturligtvis trista och föga begripliga, men indragningen av lektoratet i Bukarest är något extra betänkligt om man ser till demokratiaspekten. Jag vet att du vid det digitala mötet med utlandslektorerna i fredags på frågan vad som skulle kunna motivera SI att bibehålla stödet till lektoraten också utanför Östersjöområdet nämnde just demokratiaspekten.

Jag tror att du är bekant med fallet C Hon är sedan en tid tillbaka på sin post. Att hon kunnat återfå sin position har på ett närmast övertydligt sätt med det som du sannolikt avser med uttrycket ”demokratiaspekten” att göra. Jag tolkar det som att du anser att det är viktigt att bibehålla lektorat i länder som har problem med korruption, bristande transparens i myndigheters kommunikation och illa fungerande institutioner.

Hur försvarar du med detta som bakgrund indragningen av lektoratet i Bukarest?

Hälsningar
Bodil Zalesky

Hej Bodil, (23.1)
 
Ja, de kan också ha en demokratiaspekt. Beslutet är fattat utifrån en helhetsbedömning. Vi har bland annat tittat på hur många institutioner som finns i berörda länder.
Jag kan förstås inte kommentera enskilda anställda, men även arbetsmiljö är något att ta hänsyn till.
 
Med andra ord, det har varit ett tufft beslut att fatta.
 
Mvh Monika

Hej Monika, (23.1)

jag blir inte riktigt klok på ditt svar, så jag ställer två frågor. Vad ingår i en helhetsbedömning? Vad betyder det att ”titta på hur många institutioner som finns i berörda länder”, alltså vad betyder detta när det gäller Bukarest?

Hälsningar
Bodil Zalesky