I slutet av november förra året skrev jag en text om ett Lagerlöfinstitut som jag hoppas i framtiden ska kunna ta över rollen som svenskt kulturinstitut nu när Svenska institutet visar sig alltmer ovärdigt den rollen. Så här inledde jag texten:
”Svenska Institutet som en gång i tiden var den värdig motsvarighet till exempelvis Alliance Française, Goethe-Institut och Instituto Cervantes håller på att lämna sitt huvuduppdrag bakom sig.”
Jag tänker den här gången inte uppehålla mig vid hemlighetsmakeriet, skandalerna eller de försvunna fem miljonerna utan i stället kasta ett öga på hur SI efter en rad metamorfoser väljer att visa upp sig för omvärlden. I foldrar och broschyrer och på institutets hemsida kan man läsa att Svenska institutet ser sig självt som bärare av höga moraliska värden och man talar vitt och brett (!) om hur man arbetar för att stärka demokratin utanför Sverige, hur man ser sig vuxen uppgiften att bekämpa korruption och bristande transparens i organisationers och myndigheters kommunikation. Utan att ta fram några exempel (det har jag gjort ofta nog) vill jag enkelt och rakt säga att denna SI:s självbild är en vrångbild. Innan SI går ut som missionär bland världens folk har SI först att sopa rent framför sin egen dörr.
Svenska institutet är just nu i färd med att lämna de uppdrag som rör stödet till svenska språket och svensk kultur i världen och kanske är detta vid det här laget det enda logiska. SI har sedan en tid kommit att anamma en floskelmättad managementsvenska (nej, inga citat den här gången) som gör myndigheten olämplig för uppgiften att verka för svenska språket, eftersom man genom sitt språkbyte faktiskt verkar mot svenska språket. Genom att det numera i snart sagt alla SI-texter talas en förflackad och urvattnad managementjargong så har Svenska institutet avhändat sig den grundkompetens som krävs för att ens kunna vara ett rudimentärt stöd för svenskan i världen.
Är detta sorgligt? Ja, men främst för alla de bortslösade pengarnas skull. Dessa pengar hade kunnat användas för något bättre.
Finns det möjligen hopp om att institutet skulle kunna få en ny ledning med mål värdiga ett kulturinstitut? Kanske, men en kortare och snabbare väg går nog via ett avslutande av detta sjöstedtska kapitel för institutet som just kulturinstitut. Och som rent managementinstitut kan SI säkert hitta finansiering. Det blir väl huvuduppgiften. I stället kunde staten slussa över anslagen till ett riktigt kulturinstitut. Låt oss inte gråta över spilld mjölk.
” – Och se för ett dåligt gräs – ”
