Ljuset är på väg tillbaka och allt blir lättare. Jag tänker på Andrzej Stasiuks ord om ljuset och citerar honom kanske lite fel, eftersom minnet är oskarpt: ”Det enda jag bryr mig om är ljusets vandring över tingen.” Nej, så sa eller skrev han nog inte, fast nästan, och nu sa jag det. Morgonen visade lövsilhuetter på solgrund och väggen blev med ens vackrare.
Och därunder prydde Miki soffan med sin krulliga varelse och jag tänkte hoppfulla tankar. Och dagen steg.
I hallen tränger ljuset in från alla håll, plötsligt märker jag hur många fönster jag har. Tre eller nej, fem. Fast jag har ju också de där femton ”duvhålen” i köket, genom dem letar sig ljuset också in.
