Författare: Bodil Z

Idag kom den första riktiga värmen, 17° i skuggan som varmast, så Miki och jag travade hela vägen in till stan, spårvagnen fick andra ta. Först gick vi till Glavni kolodvor för jag ville se hur tågen till Rijeka går nu. Nej, det är inget man kan ta reda på på nätet för det ändrar sig hela tiden, i december gick det bara två dagar i veckan, alla andra dagar var det buss på en del av sträckan och Miki får (oftast) inte åka landsvägsbuss. Men nu öppnar sig med ens närmast obegränsade möjligheter: direkttåg varje morgon och sedan två tåg om dagen med byte i Ogulin (och allt är tåg!). Upplivade lämnade vi stationen, ja, Miki förstod att något var bra. Och så gick vi uppåt förbi Zrinjevac och Trg och till Dolac, där vi köpte oss en burek i ”hålet” under grönsaksmarknaden. Vi korsade Dolac som har hundförbud, men vi har hittills aldrig blivit stoppade, och så tog vi trapporna upp till Kerempuh trg (som kanske inte heter så) och sedan vidare upp till Opatovina där vi slog oss ner vid ett av Carpe diems bord i skuggan. Ja, jag har fortfarande vinterkappa och det blir för varmt på solsidan.

Jag fick ut mitt kaffe och vecklade upp min burek och sedan åt vi tillsammans, en bit för Miki, en bit för mig…

Det slog mig att barens uteplats smalnat, bara det inte betyder att det ska bli fler bilar här, tänkte jag, fast vart ska de i så fall? Nerför trätrapporna kommer de väl inte? Så kanske blir uteplatsen bredare när våren växer till sig…

När vi ätit upp reste vi oss och fortsatte till parken där Opatovina slutar och nu vill jag visa er hur vackert det är i denna lilla storstad. Så här ser det ut när man tittar från parken upp mot Gradec:

Och när man gått nerför Stube biskupa Duha ser det ut så här:

Längst ner på bilden ser ni kafégatan Tkalčićeva. Den tog vi på tillbakavägen. Ja, och så rann vi ner över Trg och runt hörnet mot Zrinjevac och där vände jag mig om och tog en bild uppåt.

Igår inledde vi våren med ett nytt Babylon på Vespa. Språkkafé ju. Några kom inte för att de i sista stund kom på att det var alla hjärtans dag, men vi blev just så där ”lagom många” som man kan önska sig. ”Lagom” är rätt tänjbart. Vi satt i den där avbalkningen med väggfasta bänkar och golvfasta bord, så om människorna blir vilda står ända allting kvar utom kanske glasen. Miki njöt av att vara Babylon-maskot och av att egentligen allt var tillåtet för honom. Vi pratade mycket om turkiska eller om turkologi eftersom vi hade två turkologer i gänget. Jag ska inte säga vad vi sa.

I mitt kvarter finns det ett närmast oändligt antal barer även om nu både Goran och Royal har slagit igen. Miki och jag har numera tre eller fyra favoriter: Makao, Dash, Cooltura och Simpa och kanske Dalija också och Laguna möjligen. Väldigt olika sinsemellan väl, fast några liknar varandra ändå blabla… Just nu väljer jag efter solens vandring mellan husen och i dessa dagar är Dash perfekt. Perfekt mellan elva och halv ett för då sitter solen med på den lilla terrassen. Dash är en bar för gubbar, gubbar i olika åldrar, men mest äldre, sådana som sitter och läser tidningen eller sifferrader om pengar med förstoringsglas, sådana som sitter där i flera timmar – de bryr sig inte om solen – med en kaffe eller en öl eller en rakija. Darko, som har Dash, jag säger lite vagt ”har” för jag vet inte om han äger stället, har tre söner som arbetar där, ibland den ene, ibland den andre, ibland den tredje. Idag tror jag det var den yngste som arbetade, han är en glad artist som öppnar ölflaskor på axeln samtidigt som han gör något annat. Ja, det är sevärt och en ”kava s mlijekom” kostar som sagt 80 cent, för Darko bryr sig inte om hur andra gör, han är sin egen ledstjärna.

Miki och jag satt där idag vid soltid och jag drack mitt kaffe, han fick sina gottor och så blundade vi mot solstrålarna och öppnade ögonen någon stund ibland, hälsade lite på någon vi kände eller kände igen och lät våren torna upp sig. För nu är det den tiden igen.