Idag publicerar jag avsnitt tre av Freya Kliers essä om det östtyska upproret i juni 1953. Just det här avsnittet slår den alltmer utbredda jolmiga bilden av DDR som en ganska harmlös statskonstruktion fullständigt i spillror. Här grinar diktaturens nakna brutalitet emot oss. Några rader ur texten: ”När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”
Våldets seger
Den 18:e juni – den här dagen går tiotusen anställda vid Warnow-varvet i Rostock i strejk – sätter den sovjetiska ockupationsmakten och deras medhjälpare med stor brutalitet stopp för upproret. Ett nyvaknat demokratiskt medvetande kvävs i sin linda. Tolv demonstranter som antas vara upprorets ledare ställs inför ståndrätt och arkebuseras. Sedan följer en arresteringsvåg: den 17: juni hade det gjorts femhundra arresteringar (fyrhundra av dessa gällde arbetare), under dagarna som följer sätts 13 000 i fängelse.
Spårvagnskonduktören Herbert Buley, tidigare kommunist, räknas till de många upprorsledarna: Dagen innan hade han manat till strejk på spårvagnsbangården i Berlin-Köpenick, regeringen skulle störtas men utan våld, var hans ord. Nu slår partivåldet till emot honom. På kvällen den 18:e juni omringas hans hus av elva stasimedarbetare, han arresteras och transporteras till nötkreatursuppfödningen Friedrichsfelde:
”Där tog man ifrån mig allt jag hade och jag fördes in i en stor hall där det tidigare hade stått slaktboskap. Hallen var redan överfull. Där fanns inte bara sådana som hade deltagit i strejken utan också gamla människor, pensionärer som knappt kunde gå med käpp och som uppenbarligen inte visste vad undantagstillstånd innebar för något. De hade brutit mot undantagstilståndet och därför arresterats. När det var alldeles fullt i hallen, släckte man ljuset. Man körde in lastbilar, portarna stängdes och motorerna startades. Avgasen strömmade in i hallen och människorna föll omkull som flugor. Några kastade sig mot fönstren, där det kom in lite luft. Utifrån riktades då maskinpistoler emot dessa och man började skjuta.”
Den unge mannen från Köpenick transporteras tillsammans med andra till stasifängelset i Hohenschönhausen och där tar brutaliteten fart på alllvar:
”Jag kastades ut ur fångtransporten. Några officerare i tjugoårsåldern tog emot mig med hugg och slag. De slog sönder ögonbrynen och ögonen, hela ansiktet på mig. De tvingade mig att vända mig så att mitt ansikte trycktes mot bildörren. Man tog tag i håret på mig och i nacken och slog mitt ansikte gång på gång mot dörren tills alla tänder gick sönder och jag var full av blod. Sedan förde man mig till en cell där vi tvingades att springa runt i en cirkel i 24 timmar.”
Påminner inte detta om brutaliteten hos polisen och Stasi när de mötte demonstranterna i oktober 1989, när dessa hade samlats i tusental till en fredlig protest i Semperoper i Dresden? De omringades och blev slagna och sedan uppslängda på lastbilar, bland dessa fanns skolungdomar, pensionärer och en i rullstol. I Hans Modrows poliskaserner drevs de sedan upp och ner för trapporna, mörbultades, förhördes och misshandlades i timtal i statsmaktens korridorer – framåtböjda med benen isär… Sådant här har en lång tradition i DDR. Också detta att ställa sanningen på huvudet har en lång tradition: Fredliga demonstranter kallas för nazister, uniformklädda med nazimetoder beskrivs som fredsvänner och humanister! Och spårvagnskonduktören Herbert Buley blir mycket riktigt dömd till fyra års fängelse för ”fredshotande, fascistisk propaganda”. Dessutom fråntas han sina medborgerliga rättigheter, han får till exempel inte köra bil efter frigivningen.
Ulbricht-regeringen överlever upproret bara med hjälp av sovjetiska stridsvagnar. Snart har regeringen emellertid allt under kontroll: ”Efter en och en halv dag”, så drar Karl Eduard von Schnitzler den 19:e juni igång sin propagandamaskin, ”avslutades igår ett äventyr som skulle göra den demokratiska sektorn av Berlin till en brandhärd, som hade kunnat flamma upp till en världsbrand…” För överdemagogen i Östberlin var det fråga om ”ett attentat mot friheten, mot existensen, mot arbetsplatserna och den arbetande befolkningens familjer”, och demonstranterna kallas ”betalda provokatörer, avskummet från Västberlins undre värld…”
I byggnad 5 i Leunafabriken ”Walter Ulbricht” ger verkstadsmekanikern Helmut Dathe sina tusen duperade arbetskamrater en klasskampslektion:
”De flesta som var med och provocerade fram oroligheter och våldshandlingar var arbetsskygga, amerikafrälsta tangoshejker i Berlin och ett par städer till. Vi FDJ-medlemmar från Leunafabriken tar upp kampen mot dessa huliganer och fiender till vårt land.”
Bland dem som inte försvinner bakom celldörrar eller lyckas rädda sig över till Västtyskland, utan måste återvända till sina arbetsplatser, breder en känsla av vanmakt ut sig. För dem ser det dystert ut: De allierade på västsidan kom inte till deras hjälp. Politikerna i Bonn hanterade frågan med diplomatisk försiktighet. Och den 18:e juni inleddes den internationella filmfestivalen, som om ingenting särskilt hade hänt. I DDR förstärks polisväsendet och spionorganisationen byggs ut.
Tack Bodil, det är en stor sak att ha fått läsa dessa tre texter. En nyttig och nödvändig påminnelse om ett av den moderna tidens totalitära system. Nu är det dött, men har krampaktiga överlevnadspunkter i Nordkorea och Kina, kanske också på Kuba, men kommunismen som system finns inte mer. Idag är det ett annat totalitärt system som hotar människans frihet. Just därför är DDR-exemplet så lärorikt. Låt det aldrig ske igen… tänker jag.
I boken jag lånade av dig står i listan över antalet regimdöda i olika nationer 70.000 under DDR. Från 1948 till 1989 alltså. Förmodligen består en stor del av siffran av människor som skickades till Sovjetgulagen, särkilt just efter 1953. Vad som inte ingår är alla de som tog livet av sig i hopplöshet. Demonstrationerna 1953 slogs brutalt och fullständigt ned av DDR- och Sovjetapparaten.
Thomas, den fjärde texten i den här ”serien” kommer imorgon. Förutom det du säger, så vill jag också med det här peka på att DDR inte var någon ofarlig ”baby-diktatur” – som i andra diktaturer satt våldet och förtrycket i högsätet där.
Agnes, nu spelar minnet mig ett spratt: Vilken bok?
Och visst är det så att hopplöshetens och framtidlöshetens offer är mycket svårare att räkna än till exempel arkebuseringsoffer… Därför glöms eller förträngs de ofta.
Här är några bilder från östeberlin den 17 juni 1953:
http://www.hebig.org/blogs/archives/main/2003_06.php
Väldigt bra att det här kommer fram. Var det inte Ingvar Karlsson som sent in i 80talet sa att Sverige hade mycket att lära av DDR.
Tack Agneta, för bildlänken.
Bo, jag minns inte exakt vilka svenska politiker som sa vad, men jag minns från min egen tid i DDR att den svenska socialdemokratin var djupt insyltad i DDR-systemet. Palme gullade till exempel med Honecker. Och när jag hade problem som utlandslektor i Greifswald (jag utsattes för grovt förtryck – om du tittar omkring i min blogg så finns min dagbok från Greifswaldtiden där) så fick jag inget som helst stöd från svenska ambassaden utan jag fick vända mig till den norska som hade en friskare syn på det hela.