Kategori: Resor

Husen i Krkonoše/Riesengebirge har ett egenartat utseende. De är till största delen av trä, men det är förstås inte det som är det ovanliga. Det iögonenfallande med dem är att de är randiga. Inte så att de alla är randiga på samma sätt eller i samma färger, nej, mer som om de alla vore syskon eller i alla fall kusiner. De liknar varandra, men vart och ett har sin egen karaktär, sin egen kombination av ränder. Här kommer en liten serie med sådana här ”randhus”som jag stötte på under mina/våra vandringsdagar i de här bergen:

I pensionatet där vi bodde fanns det mängder av gamla fotografier på väggarna. De flesta av dem avbildade hus. Här är ett av dessa hus – också det randigt:

Innan vi lämnar Friuli för den här gången lägger jag fram den här kartan, så att ni kan se hur de olika platserna jag har pratat om ligger i förhållande till varandra, fast nu ser jag att Aquileia blivit överhoppat. Det ligger ungefär mitt emellan Cervignano och Grado, alltså i den södra delen. Och Canebola är naturligtvis inte med, för där bor väl inte fler än kanske något hundratal människor – i alla fall ligger det nordöst om Cividale alldeles vid slovenska gränsen.

Ganska långt ner i sydost, strax norr om den halvt bortsuddade gränsen mellan Friuli och Venezia Giulia, ligger Cormons, en liten stad med rötter i förromersk tid. Så här ser den ut från Monte Quarin en het dag i slutet av juli:

Namnet Cormons, som jag tänkte kunde betyda ”hjärtat av bergen” (cuore=hjärta, monte=berg) eller något sådant, har ett mycket gammalt ursprung och man tror att det bygger på ett keltiskt ord (”carmo”) för vessla. Under förromersk tid var trakten här befolkad av keltiska stammar – galli carmones. Redan 181 f.Kr. fanns det en romersk militärförläggning på Monte Quarin. I början av 600-talet kom longobarderna och byggde befästninganläggningar kring staden eller byn. Under en tid styrdes staden från Aquileia, men det som präglar den nutida staden är främst tiden under dubbelmonarkin. Cormons ser i mycket ut som en centraleuropeisk småstad. Den här husraden finner man vid ena sidan av stadens stora torg:

Och här ser vi en annan rad av hus uppifrån terrassen framför Duomo di Sant’Adalberto:

Jag har hittat en text på tyska som visar att en spillra av en samhörighetskänsla med Österrike-Ungern fortfarande lever kvar här. I stadsdelen Brazzano firas ännu varje år kejsar Franz Josephs födelsedag:

Der Ortsteil Brazzano liegt am Ufer des Judrio und war der letzte Ort kaiserlicher Herrschaft vor der Grenze. Jährlich im August wird im Ortsteil Brazzano der "Kaisergeburtstag von Franz Joseph" gefeiert – auch heute noch.

Cormons ligger i Collio ett berömt vindistrikt med högt ansedda viner. Landskapet är kulligt och så här ser det ut om man tittar upp mot de närmaste kullarna från en av stadens utkanter:

Och här till sist får ni en blick ut över landskapet från Monte Quarin:

Friuli är en italiensk region med en mycket speciell röst och en befolkning som av många inte helt räknas till den italienska. Friulanskan betraktas inte som en italiensk dialekt utan som ett fristående språk som är närmast besläktat med ladino och rätoromanska. Och det märkliga är att det lever, jag har hört både barn och ungdomar tala det så sent som i år. I Italien i övrigt säger man gärna att friulanarna dricker för mycket (både vin och grappa) och att de samtidigt är väldigt flitiga och arbetsamma. Efter den stora jordbävningen 1976 då till exempel staden Gemona så gott som totalförstördes, gick återuppbyggnadsarbetet i svindlande fart och husen i byarna och småstäderna gör på många ställen ett påfallande gediget och stabilt intryck. I andra jordbävningsdrabbade trakter av Italien brukar märkena sitta kvar betydligt längre.

Städerna i Friuli-Venezia Giulia är sinsemellan mycket olika: Grado är som ett litet Venedig, Gorizia och Cormons bär mycket av det gamla Centraleuropa i sig, Udine har delvis en österrikisk prägel, Cividale med sitt lilla langobardiska tempel och sin iskalla bergsflod Natisone för tanken till folkvandringstiden – om man är lagd åt den typen av associationer. Palmanova är en stjärnformad befästningstad som anlades på 1600-talet, vacker men i mitt tycke alltför artificiell. Och Aquileia är en gammal romersk stad som egentligen inte har stigit in i den moderna tiden.

Vi stannar nu upp lite i Aquileia. Här ser ni golvet i en av de romerska villorna som en gång stod här:

Och det här är en interiör från den väldiga basilikan. Mina bilder av mosaikgolvet är tyvärr inte värda att visa:

Men det bästa är egentligen samspelet mellan cypresserna, dessa mäktiga livskraftiga dödssymboler, och katedralens stentyngd:

Cypresserna tränger sig fram mot byggnaden och liksom övermannar den:

Men så lyckas tornet ändå – fast väl bara tillfälligt – hävda sig mot den gröna vildkraften igen:

Den här vägen för till den gamla romerska flodhamnen (porto fluviale). Också här är det cypresserna som anger tonen.

Den här sommaren har jag förälskat mig handlöst i en stad. Ferrara heter den och den ligger högst upp i östra Emilia-Romagna. Egentligen känns den här staden mera som Veneto än Emilia-Romagna, tycker jag. Den har inte det där frodiga, jovialiska som finns i Emilia-Romagna utan den har ett allvar och en ädel värdighet och tyngd som passar bättre för Veneto (säg gärna emot mig, om ni tycker något annat).

Ferrara är en stad man obehindrat kan flanera i, biltrafiken är liksom underordnad människorna som går eller cyklar. Människan är stadens mått. Medeltid och renässans flyter i varandra, det finns inga hårda brottytor och det märks tydligt att staden aldrig har varit utsatt för någon omfattande förstörelse. Det bästa av allt är nog färgerna, staden behärskas av den sektor i spektrumet som bär de djupa rödbruna färgerna i sig – ibland med någon liten slinga av ockra.

I Ferrara levde Giorgio Bassani (en författare jag håller mycket högt, tänk bara på ”Il giardino dei Finzi-Contini”), Ludovico Ariosto och Girolamo Savonarola. Det känns helt riktigt att det är så, men mer om dem senare.

Nu vill jag att ni följer med mig, så får jag visa er lite av detta paradis i rost, oxblod, tegel och ockra. Här är en vinkel av det mäktiga Castello estense:

Vi följer Corso Martiri della Libertà ett litet stycke och svänger in på gården till Palazzo Ducale:

Och plötsligt blir kvällen till eftermiddag och solen lyser på lo scalone coperto som finns i det ena hörnet av borggården:

Här vet jag inte var exakt vi är, men det är absolut Ferrara:

Vi går längs Via delle Vecchie (vilket oerhört namn!) fram mot Via Savonarola. Huset sväller ut över gatan och sluter sina roströda ögonlock:

Och det här kunde vara Via delle Volte, men det är nog inte det – valvet är för högt. Till Via delle Volte ska vi gå en annan dag.

Vi blickar in i Via Mazzini, den judiska stadsdelens huvudgata.

Jag fortsätter nu in här runt hörnet på egen hand. Imorgon ses vi igen – här i Ferrara.

Florens på sommaren är en stad invaderad av turister. Florentinarna är i minoritet i sin hemstad och många av dem slutet sig hårt inom sina skal och en del vänder ibland avigan ut – Avigan av skalet? Vad är det du säger?

Men visst klär Florens ibland i turisterna – passar inte domen i hatt kanske?

Eller är domen och dess ädla linjer vackrast i ensam upphöjdhet? En marmormonolog.

Och florentinarna vet att hitta stilla vinklar i staden också i denna hektiska tid av året. Låt oss kalla den här bilden ”Stilla afton vid Arno”:

Några mil söder om Florens ligger den lilla tornstaden (en gång var Florens lika fullt av torn, får jag veta) San Gimignano också det en verklig turistmagnet. Med några florentinska vänner vandrar jag omkring i gränderna där en eftermiddag när den hårt spända himlen bestämt sig för att störta ner över jorden, men jag fångar ingen enda av blixtarna med min kamera, hur jag än anstränger mig.

Kanske är alla människorna bara inbillning förresten:

En kväll åker vi upp till Fiesole, en stad med rötter i etruskernas värld. Här uppifrån ser man ut över hela Florens, men de gyllene hästskorna finns bara i fotografens fantasier…