Kategori: Resor

Under några dallrande heta julidagar (37-38° i skuggan kombinerat med extremt hög luftfuktighet även för padanska förhållanden) var Parma min stad.

Jag lärde mig snabbt (trots att jag saknar lokalsinne) att det går att få ett grepp om stadens centrum om man ser att dess ryggrad utgörs av en enda gata som visserligen byter namn i tät följd. Så här ser namnserien ut från väster till öster: Via Massimo D’Azeglio, Ponte di Mezzo (som bär över Torrente Parma), Via Mazzini, Piazza Garibaldi och Via della Repubblica. Och om man tar av åt vänster vid Piazza Garibaldi hittar man snart till domen och baptisteriet.

Ett stenkast ifrån domen finns den mycket välsorterade bokhandeln Fiaccadori. Och vilken kunnig personal som finns där! Tala med Valeria Levi så får ni vara med om något intressant. Hon höll ett mindre föredrag om modern italiensk berättarkonst för mig medan jag valde mina böcker under hennes vägledning.

Parma hör till Europas verkligt välmående städer. Tempot i staden ter sig ganska lugnt men det är absolut inte slött. På sommaren börjar många arbeta mycket tidigt för att utnyttja ”morgonsvalkan”. Staden gör ett välordnat intryck utan att det ligger något pedanteri i detta. De centrala delarna klarar man med lätthet av till fots, men vill man till exempel ta sig ut till universitetets campus så går bussarna tätt.

Under mina dagar i staden hann jag se ganska många små skyltar i affärer eller restauranger om att man söker till exempel expediter eller servitörer. Det går att hitta ett jobb här ganska fort, tänker jag mig och mina parmesanska vänner bekräftar detta. Problemet är – som på så många andra platser i Italien – bostadsbristen och även om det byggs en hel del nytt så är det där ”skon klämmer”.

Många av dem som är födda i Parma stannar kvar i staden hela livet. Parma är inte en stad man flyttar ifrån utan trängande anledning, så verkar det i alla fall. En väninna till mig härifrån sa en gång så här (frasen bet sig fast i minnet på mig): ”Più viaggio, più mi piace l’Italia … anzi più mi piace Parma.” (”Ju mer jag reser, desto mer tycker jag om Italien … eller snarare – desto mer tycker jag om Parma” – ja, ”anzi” är lite svåröversatt). Från Parma tar det en och en halv timme till Tyrrenska havet och kanske två och en halv till Adriatiska havet, en halvtimme upp i Apenninerna och ett par timmar till Alperna. Och Parma självt är vackert nog:

För inte så länge sedan blev EFSA (Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet) förlagt till Parma. Först var det meningen att myndigheten skulle finnas i Helsingfors, men den berömda matstaden Parma ansåg sig som mer lämpad och till sist blev det Parma. Jag hörde någon säga ungefär så här: ”I Helsingfors är det säkert väldigt rent och fint, man vad smakar maten där och vad vet de om mat däruppe?” I Parma finns parmigiano, prosciutto di Parma och vem har inte hört talas om Barilla eller Mulino Bianco. Och Parmalat må vara hur skandalomsusat som helst, men inte beror det på att det är något fel på mjölken. Här vet man något om vad som är värt att stoppa i munnen.

Sommaren i Parma är mycket varm och Torrente Parma upphör nästan att finnas i juli och augusti. Ni anar en trögflytande liten vattenstrimma i nedre delen av bilden om ni tittar noga. Och husens ansikten är naturligtvis slutna mot solljuset.

PS En intressant sak jag hörde, som i och för sig också gäller för andra delar av Italien, är att den som är sjuk och inte kan ta sig till en läkarmottagning har rätt till ett läkarbesök i hemmet samma dag om man ringer sin husläkare mellan sju och tio på morgonen. Ringer man senare på dagen har man rätt till ett hembesök dagen därpå. Det kanske skulle vara något att (åter)införa i Sverige?

Jag har aldrig följt den berömda vandringsleden till Santiago de Compostela, men jag har tänkt på den många gånger och jag har sett vackra bilder från den. Det jag minns allra bäst är avbildningarna av en uråldrig stenväg över böljande högslätter och kullar. Stenarna är stora och ganska ljusa och de ligger inte särskilt tätt. Ofta sticker grästuvor fram emellan dem. De här vägarna är på en gång storslagna och anspråkslösa på ett sätt som talar till både ögon och hjärta.

Nej, det här är inte vägen till Santiago de Compostela, det här är en av vägarna som bär genom Riesengebirge. Jag tror att det finns ett djupt släktskap mellan de här vägarna.

Också Hannibals elefanter gick på sådana här vägar – över Alperna och på andra platser:

Såg kanske den sägenomspunna vägen till Samarkand ut så här i sin nordliga ände?

Vem byggde de här vägarna? Och för vem eller vilka var de tänkta? Inte för mulåsnor väl eller vandrare, men kanske för oxkärror, för trupper till häst, för karavaner, för vagnar vars utseende vi inte kan ana oss till…

PS Imorgon bryter jag upp igen. Första uppehållet tänker jag göra hos min väninna Daniela i Parma. Under pausträdet kommer det att stå stilla i drygt två veckor.

Det här är den andra texten i mina ”Riesengebirgevariationer”, vandringstexten – kanske kommer jag att trötta er med alla bilderna idag, men inget hindrar att ni stiger av där det passar er och glömmer det hela.

Vår första vandringsdag började i dimma och gråväder. Vi trevade oss hit och dit över gränsen mellan Tjeckien och Polen utan att mer än ana dessa gränsöverskridningar. Här skymtar ni mina två medvandrare på väg in i dimman:

Men då och då gav gränsen ifrån sig ett tydligt utrop. Här på tjeckiska:

Något som gör vandrandet här lätt och behagligt är att det på många ställen finns så kallade Bauden (”Baude” är ett gammalt schlesiskt ord som är släkt med det svenska ”bod”, tror jag i alla fall). En Baude är ofta stor och bred och man undrar vad så här stora hus gör uppe i bergen, men ändå passar de in i landskapet. Här serveras – särskilt på den tjeckiska sidan – rejäla skrovmål av till exempel kött, bröd, knödel och soppa. Till det kan man dricka ett mustigt öl. Här är Wiesenbaude eller på tjeckiska Luční bouda som sträcker ut sin jättekropp över platån:

Bergsvägarna syns för det mesta tydligt också på mycket långt håll:

Och de är välmarkerade och oftast finns det avståndsangivelser. Här ser vi en vägtavla på den tjeckiska sidan:

Vad väntar på andra sidan krönet?

Den högsta toppen heter Schneekoppe på tyska, Sněžka på tjeckiska och Śnieżka på polska.

Den är 1603 meter hög eller låg och från den polska sidan kan man åka linbana till ett ställe som befinner sig något hundratal meter under toppen. Därför blir det rätt mycket folk just här. Ändå är den här sista biten överraskande jobbig att kravla sig upp för –

särskilt om man tänker på hur föga utmanande den ser ut på lite håll, till exempel från de högt belägna uråldriga Aupa-kärren (på tjeckiska Upa).

På tillbakavägen följer vi en stig som löper snett nerför ena sidan av Ziegenrück (Getryggen), åtminstone en av gångerna:

Speciellt när solen ligger på är det en lycka att det finns vatten överallt – inte minst för Londi som vet något om vatten.

Under dagarna som föregår min resa till Italien tänker jag uppehålla mig lite vid Riesengebirge här under pausträdet. Det kommer att bli en liten ”presentation” av bergen (den här texten), lite bergsvandringar, utflykter till mytens värld och till sist associationer kring de stenlagda kamvägarna – så har jag i alla fall tänkt mig det. Här ovanför testar fotografen sin kamera i badrummet i Svatý Petr i utkanten av Špindlerův Mlýn.

Krkonoše, Karkonosze eller Riesengebirge heter den västliga delen av den centraleuropeiska bergskedjan Sudeterna.

Det är berg som nästan helt saknar kanter eller toppar och de kantigheter eller toppar som finns verkar nästan som ett slags påklistrad dekor, ett slags bergsalibin, som någon placerat ut på skämt.

De här jättebergen är breda och rundade, så breda att bredden liksom ibland slår ut höjden, så att de högsta ”topparna” ur vissa vinklar verkar lägre eller i alla fall obetydligare än själva bergsrundlarna. Där framme ser ni den högsta toppen som ligger där i gräset som en tappad mössa.

Om man skulle titta på bergskedjan ur ett riktigt högt fågelperspektiv, skulle den kanske se ut som en skimrande slätt – skimret skulle vara uttrycket för de dolda höjdskillnaderna. Eller de oregelbundna konvexformerna skulle under vissa ljusförhållande se ut som stora olikformade skålar. Men jag är ingen fågel, så det här blir bara vanligt människoperspektiv:

Kraków är Polens hjärta. Här känner man på ett ogrumlat sätt landets puls och andning. Och tankens klarhet. I Kraków är Polen världens mitt. Jag vill beskriva Kraków som två ringar eller kanske tre: guldringen, Glówny Rynek, som finns innerst och den gröna yppiga parkringen som omger stadsmuren. Mitt i Glówny Rynek står Sukiennice, på tyska die Tuchhallen, ett slags jättelik marknad mellan väggar och tak. Det vilar något österländskt över byggnaden och den får mig att tänka på Palazzo Ducale i Venedig, som ju också talar om Österlandet, åtminstone med en av sina röster:

Från Glówny Rynek och Sukiennice ser man åt det ena hållet Mały Rynek med den gotiska Mariakyrkan:

Mariakyrkans båda torn bär varsin minityrstad på kransar kring sina hjässor. Titta vilket vimmel av torn och vimplar – däruppe skulle man bo! Jag ser mitt fönster där.

Kungaborgen Wawel vilar som ett stort tungt smycke i södra delen av staden inte långt från floden Wisła. När jag tittar upp mot den grips jag av en hissnande känsla, så högt, så brant, rakt upp mot himlen strävar den:

Här finns också den mäktiga Wawelkatedralen:

I stadsdelen Kazimierz finns de judiska kvarteren. Vi strövar omkring där:

Och den ena kvällen äter jag gefillte fisch på den lilla restaurangen Alef:

PS Imorgon åker jag för några dagar till Västkusten, men jag är tillbaka här till helgen och säger saker igen.