Parma – en stad att leva i

Under några dallrande heta julidagar (37-38° i skuggan kombinerat med extremt hög luftfuktighet även för padanska förhållanden) var Parma min stad.

Jag lärde mig snabbt (trots att jag saknar lokalsinne) att det går att få ett grepp om stadens centrum om man ser att dess ryggrad utgörs av en enda gata som visserligen byter namn i tät följd. Så här ser namnserien ut från väster till öster: Via Massimo D’Azeglio, Ponte di Mezzo (som bär över Torrente Parma), Via Mazzini, Piazza Garibaldi och Via della Repubblica. Och om man tar av åt vänster vid Piazza Garibaldi hittar man snart till domen och baptisteriet.

Ett stenkast ifrån domen finns den mycket välsorterade bokhandeln Fiaccadori. Och vilken kunnig personal som finns där! Tala med Valeria Levi så får ni vara med om något intressant. Hon höll ett mindre föredrag om modern italiensk berättarkonst för mig medan jag valde mina böcker under hennes vägledning.

Parma hör till Europas verkligt välmående städer. Tempot i staden ter sig ganska lugnt men det är absolut inte slött. På sommaren börjar många arbeta mycket tidigt för att utnyttja ”morgonsvalkan”. Staden gör ett välordnat intryck utan att det ligger något pedanteri i detta. De centrala delarna klarar man med lätthet av till fots, men vill man till exempel ta sig ut till universitetets campus så går bussarna tätt.

Under mina dagar i staden hann jag se ganska många små skyltar i affärer eller restauranger om att man söker till exempel expediter eller servitörer. Det går att hitta ett jobb här ganska fort, tänker jag mig och mina parmesanska vänner bekräftar detta. Problemet är – som på så många andra platser i Italien – bostadsbristen och även om det byggs en hel del nytt så är det där ”skon klämmer”.

Många av dem som är födda i Parma stannar kvar i staden hela livet. Parma är inte en stad man flyttar ifrån utan trängande anledning, så verkar det i alla fall. En väninna till mig härifrån sa en gång så här (frasen bet sig fast i minnet på mig): ”Più viaggio, più mi piace l’Italia … anzi più mi piace Parma.” (”Ju mer jag reser, desto mer tycker jag om Italien … eller snarare – desto mer tycker jag om Parma” – ja, ”anzi” är lite svåröversatt). Från Parma tar det en och en halv timme till Tyrrenska havet och kanske två och en halv till Adriatiska havet, en halvtimme upp i Apenninerna och ett par timmar till Alperna. Och Parma självt är vackert nog:

För inte så länge sedan blev EFSA (Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet) förlagt till Parma. Först var det meningen att myndigheten skulle finnas i Helsingfors, men den berömda matstaden Parma ansåg sig som mer lämpad och till sist blev det Parma. Jag hörde någon säga ungefär så här: ”I Helsingfors är det säkert väldigt rent och fint, man vad smakar maten där och vad vet de om mat däruppe?” I Parma finns parmigiano, prosciutto di Parma och vem har inte hört talas om Barilla eller Mulino Bianco. Och Parmalat må vara hur skandalomsusat som helst, men inte beror det på att det är något fel på mjölken. Här vet man något om vad som är värt att stoppa i munnen.

Sommaren i Parma är mycket varm och Torrente Parma upphör nästan att finnas i juli och augusti. Ni anar en trögflytande liten vattenstrimma i nedre delen av bilden om ni tittar noga. Och husens ansikten är naturligtvis slutna mot solljuset.

PS En intressant sak jag hörde, som i och för sig också gäller för andra delar av Italien, är att den som är sjuk och inte kan ta sig till en läkarmottagning har rätt till ett läkarbesök i hemmet samma dag om man ringer sin husläkare mellan sju och tio på morgonen. Ringer man senare på dagen har man rätt till ett hembesök dagen därpå. Det kanske skulle vara något att (åter)införa i Sverige?